En av Görgen Hellmans överlevnadsstrategier för att hantera den ständiga oron blev att försöka vara i nuet så mycket som möjligt. […]
“Det är ju dessutom bibliskt att vara i nuet. Det står på massa ställen, att vi inte ska bekymra oss för morgondagen, eller att var dag har nog av sin egen plåga.”
Görgen Hellman, f d pastor och far till en flicka som lång tid satt häktad misstänkt för mord, intervjuas i tidningen Dagen (24 januari) om hur han tog sig igenom den perioden. Om Hellman, om tro och tvivel, skrev jag en text härom dagen. Här blir det bara ingången till något mera generellt jag fick lust att sätta på pränt.
Det blir ytligt och fragmentariskt. Den som tycker det finns någon poäng, igenkänner något, fyller på resten själv om det behövs. Den som tycker att det är ogrundat och strunt har åtminstone fått ta del av ett alternativt perspektiv. Kan ha ett värde det med.
Hellmans ord i citatet ovan får mig att fundera över vad som egentligen behövt hämtas från Österlandet och vad som faktiskt redan funnits av inhemsk, europeisk produktion?
Man hör om olika mirakelbär från de djupa regnskogarna i Sydamerika eller den svarta geggan (som jag inte minns namnet på, har bara sett den säljas på nätet) som kokas på en växt endemisk för Himalayas sluttningar. Typ.
På liknande vis har detta med “mindfulness” blivit något alla bör lära sig. Medveten närvaro. Sägs komma ur buddhismen och har importerats för att rädda oss stressade västerlänningar.
Eller man reser själv dit för att bli undervisad av någon indisk lärare/guru på plats. Ordnar ett altare hemma med en buddhafigur och bränner rökelse. Till och med antar ett nytt namn som länkar en till sin lärare och hans/hennes exotiska undervisning.
Som om inte sådant redan skulle finnas rikligen i vår egen tradition och historia?
Om vi börjar med kristendomen, de instruktioner som sägs komma från Jesus eller över huvud taget finns i Bibeln.
T ex
”Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen får bekymra sig för sig själv. Var dag har nog av sin plåga.” — Matteus 6:34
”Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” — Matteus 6:27
”Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka … Se på himlens fåglar.” — Matteus 6:25
”Gör er inga bekymmer, utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid … bevara era hjärtan och era tankar.” — Filipperbrevet 4:6–7
”Frid lämnar jag kvar åt er. Min frid ger jag er. Inte den frid som världen ger.” — Johannes 14:27
”Kasta din börda på Herren, han ska ta hand om dig.” — Psaltaren 55:23
”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” — Psaltaren 46:11
”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte på ditt förstånd.” — Ordspråksboken 3:5–6
”Herrens nåd är det att det inte är slut med oss … varje morgon är den ny.” — Klagovisorna 3:22–23
”Allt har sin tid.” — Predikaren 3:1
Flyttar man över till psykiatri/psykologisk behandling så är det något liknande. Här har det kommit diverse nya terapiformer och metoder, inte sällan med en air av österlandet, som lyfts fram som något okänt, upplysande och särdeles verkningsfullt.
Ut med det gamla, in med det nya!
När åtskilligt finns att vägledas och inspireras av redan hos den traditionella psykologin. Hos Sigmund Freud (1856-1939) t ex. I hans metod psykoanalys och sedermera den psykodynamiska terapin finns detta med att ha en icke-dömande attityd och
“en jämnt svävande uppmärksamhet.”
helt i fokus. Ingen lätt sak förstås, men ett övningsområde. För praktikern är det ett viktigt instrument, medan klienten själv uppmuntras och påminns om att ha en så icke-selektiv och icke-dömande attityd som möjligt till sina egna minnen, tankar och känslor.
Detta formulerades pregnant är av en mera samtida psykoanalytiker, Wilfred Bion (1897-1979), som menade att terapeuten bör arbeta
“utan minne och begär”
Denne ska släppa sina förväntningar och låta materialet framträda. Att kunna tolerera att faktiskt inte förstå, detta som hos Bion benämns
“negative capability”
Dvs en förmåga att stanna kvar i ovisshet, tvetydighet och ”icke-vetande” utan att snabbt fylla tomrummet med förklaringar eller teorier. En annan framstående psykoanalytiker, Donald Winnicott (1896-1971), tillskrivs resonemanget att
“läkande sker i varandet, inte i prestationen”
Att somliga moderna psykoanalytiker vill mixa psykoanalys och t ex buddhism beror inte på att det senare skulle innebära ett revolutionerande komplement. Utan för att de två i grunden faktiskt redan har så mycket gemensamt.
Något liknande gäller för övrigt med kristen “psykologi” och Freud. Det är inte så konstigt att just kristet influerade Sankt Lukas blev pionjärer i Sverige. De båda tankevärldarna gifte sig bra.
Så kommer vi till den tredje gubben, han som sitter längst till vänster i collaget ovan: Pehr Henrik Ling (1776-1839). Honom har jag skrivit om tidigare
Om denne Lings betydelse för den österländska yogan med sina positioner och rörelser, “asanas“, som sedan har importerats tillbaka till Väst, kan man läsa i det inlägget.
Men åtskilligt i hans undervisning kan sammanfattas som att det inte ska vara en mekanisk gymnastik, utan en
“uppmärksam kroppslig handling”
Har inte läst Pehr Henrik Ling i original, bara referat av hans tvåhundra år gamla lära. Men att det där ska finnas återkommande formuleringar och principer som ligger mycket nära närvaro-, stillhets- och uppmärksamhetsidéer.
Att “rörelsen ska vara medveten”. “Kroppslig disciplin som väg till inre ordning”. ”Andningen leder rörelsen.”
”Rörelsen börjar i vilan.” ”Balans föregår kraft.” ”Det är uppmärksamheten som gör rörelsen verksam.” “Rörelsen i sig räcker inte; hur man är där är avgörande.”
Osv…