Det dyker upp en skämtbild på Facebook med den bekanta settingen: En divan, en analytiker och en klient inbegripna i något typiskt ”psykoanalytiskt”.
Ni vet, det måste ju finnas hundratals av dem. Bilderna, alltså. Det är som en sådan där stiliserad teater, med ett antal fasta karaktärer som får iscensätta det ena eller andra.
Och ja, klienterna – analysanderna – de kan säkert räknas i hundratusental vid det här laget. I världens alla hörn.
Vad vill jag berätta? Vad blir vinkeln på denna text? Åtminstone mer personligt än teoretiskt. Mer funderingar kring samhälle och kultur, än mina egna kliniska erfarenheter. Men en del av det mindre ska också få plats. (Freuds betydelse för min förståelse av religion och andlighet, t ex. Det kommer mot slutet.)
Freud i det allmänna medvetandet
Freud & jag
Freud och psykiatrin
Freud om livet, andlighet & allting
Freud i det allmänna medvetandet
Sigmund Freud som slagpåse, driftkucku. Alla vet att han under en period tog kokain och rekommenderade det till kollegor. Det är som att detta räcker för att avfärda honom helt och hållet. Vad är det för en terapeut? Som använder droger och dessutom verkar ha varit besatt av sex. Osv.
De med bara en ytlig kunskap får man ursäkta. Ibland är det mest som en utlöpare av sådan där cancelkultur. Någon verkar udda, knasig. Bort med den. Det är svårare att gå i polemik med dem som faktiskt fördjupat sig i ämnet, psykologins historia i allmänhet och Sigmund Freud i synnerhet. Som läst och begrundat allt de kommit över. Ofta mer än en själv. Jag ska inte ens försöka.
Men ibland misstänker jag att vad Freud väcker hos somliga mer akademiska bedömare, är ett slags intellektuell avund. Freud och många av hans samtida tänkte stort, djupt och brett. Oförvägna. De hade ett sätt att gripa sig an och försöka förklara världen som man idag bara hittar hos psykotiker, maniker, svårartat narcissistiska individer eller sektledare.
De verkade i en annan tid. Atmosfären var liksom renare då. Tänkarnas gestikulerande armar fick nästan lyftkraft.
Freud & jag
Det är tjugo år sedan jag började utbilda mig till mitt yrke. Ett halvår in i programmet skulle man hitta en terapeut och påbörja den så kallade egenterapin. Jag valde psykoanalys. Det var nog mitt första riktiga möte med psykoanalytiskt tänkande. Fem år, fyra gånger i veckan.
Eller, när jag tänker efter, så måste det ha skett några månader tidigare? Alldeles i början av utbildningen. Via organisationen Psykoterapicentrum blev jag hänvisad till en äldre kvinna med mottagning på Östermalm i Stockholm. ”Jag behöver träffa någon som verkligen kan sin sak”, hade jag sagt. Det var saker med mig själv som skavde och oroade. Så jag fick hennes kontaktuppgifter. Tror att jag gick dit två gånger, eller så var det bara en. Eller tre.
Det var möten som gjorde intryck, men har svårt sätta fingret på vad det var. Hon hade inrett sin mottagning på en toalett. I den gamla bidén stod blomkrukor. (Man får försöka föreställa sig ett badrum i en gammal sekelskiftesvåning. Det var ingen skrubb precis.) Tror inte hon sa så mycket. Vi satt i varsin sliten Lamino-fåtölj och jag pratade om vad hjärtat var fullt. Grät en del också vill jag minnas.
Mot slutet av vårt sista möte gick hon in i ett angränsande rum och kom tillbaka med en broschyr från Svenska psykoanalytiska föreningen som hon gav mig. Minns att det kändes nytt, gåtfullt. Det fanns möjlighet att få gå i analys till reducerat pris, sa hon. Jag borde kolla upp det.
Och på den vägen blev det. Jag fortsatte utbildningen. Min analys löpte parallellt. Innan jag ens var klar med skolan sökte jag och kom in på utbildningen till psykoanalytiker. Ett fantastiskt sammanhang. Gick därefter i utbildningsanalys också, som det heter, några år. Det kliniska momentet visade sig dock vara för svårt att få ihop med det övriga livet. Ja, med allt möjligt. Så färdig analytiker blev jag aldrig.
Men min kärlek till den världen är stor.
Som psykolog har jag en psykodynamisk inriktning. Nog har jag då haft glädje av mina utflykter i psykoanalysen. Mycket. Även om det kan vara svårt att ange på vilka vis. Det är nog flera saker. Något med en respekt för att det kan behöva få ta tid. Ungefär som när man är stel, böjer sig framåt och försöker nå sina tår. Det hjälper inte så mycket att pressa på. Men till sist händer det. Något med förundran, vad det innebär att vara människa. Något med att många år i den andra rollen gjort det lättare att leva sig in i hur trassligt livet kan vara.
Freud och psykiatrin
Min gamla handledare sa en gång, kort och lakoniskt, om den andra stora inriktningen på marknaden: ”KBT är ju ingen riktig psykologi”. Jag tänker att han hade rätt ändå. KBT är ett utmärkt verktyg, rentav en verktygslåda, men en hel psykologi är det tamejtusan inte. Vet inte om kbt-anhängare ens brukar hävda detta, att de arbetar utifrån en fullödig psykologi? Måste fråga vid tillfälle.
Sedan kan de själva vara utmärkta terapeuter, med stora insikter om hur få individer att komma loss, byta spår, bli fria från vissa begränsningar. I bästa fall kan terapeuten då fylla på och komplettera med sådant han själv lärt genom livet. Att detta finns med i bakgrunden. När han håller i verktyget.
Man trodde att ”kbt-trenden” skulle bedarra med åren. Att inriktningarna skulle komma till ro intill varandra och att båda skulle få samhällets erkännande. Men inte då. Där jag jobbar har renodlingen mot KBT bara fortsatt. Senast härom veckan kom direktiv som sa att nu enbart KBT ska erbjudas t ex personer med depression och livsleda. Beteendeaktivering och medicin.
Jag tror att det är något typiskt svenskt. Vårt land, sägs det, utmärker sig för att en jämförelsevis stor andel av befolkningen mår dåligt, är jagade, trötta och deppiga. Här finns en korrelation, rentav ett kausalt samband, tänker jag. Ett system som tycker att det räcker med KBT har helt enkelt en alltför torftig, rationell syn på vad psykisk hälsa och ohälsa ska vara. Vad en människa är och behöver.
Klart att man då inte kan ha någon, vare sig vid eller ovanpå, det löpande bandet som stannar upp och undrar vad han eller hon håller på med? Folk ska komma in i ena änden, åtgärdas och därefter kunna avslutas.
De antika författarna hade bilder för allt. Man hittade på en Prokrustes, t ex, som
var en bandit och torterare, som torterade människor utifrån deras längd i förhållande till hans säng – kallad prokrustessäng eller prokrustesbädd. Om de var för långa högg han av deras ben, och om de var för korta sträckte han dem.
Missförstå mig inte. Det är vare sig KBT eller dess utövare det nödvändigtvis är fel på. Jag har och har haft duktiga kollegor av alla slag. Och när de inte kommer någon vart behöver det inte vara vare sig metod eller person som brister. Alla skulle gå bet. Somliga skulle kanske, kanske inte, kunna bli hjälpta av en längre psykodynamisk-analytisk terapi. Men detta är i vilket fall så fjärran från verkligheten att det inte ens är värt spekulera i.
Nej, det är likriktningen. Som i talesättet: För mycket eller för lite skämmer allt. (Jo, det har säkert varit för mycket av det freudianska i perioder också.)
Men visst kan jag undra var kbt-terapeuter får sin energi, sin arbetslust ifrån. Hur de klarar sig? Den psykodynamiska… Försöker hitta rätt ord: ”Metoden”, jo visst. ”Hållningen”, ja då. Men letar ett ord liksom bortom detta, mer basalt, som fångar hur det egna livet dras med i mötet på ett sätt som faktiskt ofta kan vara vitaliserande även för terapeuten själv. ”Samåkningen”, typ?
Jaja.
Vet inte om det var skämtbilden av Gary Larson, eller en annons jag såg, som fick mig att börja skriva på denna text. De kandidater jag varit handledare åt har brukat få ett ex av boken ”10 skäl att älska Freud” (2011) när de är klara. Den är slutsåld sedan länge och man får leta i antikvariat på nätet. Relativt sällsynt. Antingen har folk läst dem sönder och samman eller så har de velat behålla dem. Eller bådeoch.
Tycker att jag kan unna mig ett eget exemplar medan tid är och lägger en beställning:
Freud om livet, andlighet & allting
Okej, vad har Freud lärt mig mera som var värt att veta? (Bilden överst, av mig i samspråk med honom, genererade ChatGPT i ett nafs.)
Med ”Freud” avses det som han själv tyckt och skrivit (av vilket somligt säkert har åldrats illa, eller var fel redan då), såväl som det som har vuxit fram ur den impuls han representerar. Man får inte glömma att det gått hundra år sedan dess och mer.
Mot slutet av utbildningen skulle man skriva en uppsats. Min kom att handla om nyandlighet/new age ur ett psykologiskt perspektiv: ”Ny andlighet, men gamla utmaningar” (2015).
Religion och psykisk hälsa har det forskats, tyckts och tänkts en hel del om. Sigmund Freud var tidigt ute. Han var negativt inställd till folks religiositet, såg denna generellt som en flykt från ansvar och vuxenhet. Med tiden har bilden blivit mer komplex. […]
Det går att argumentera för att Freuds religionskritik i ännu högre grad skulle kunna gälla denna moderna andlighet. Men – viktigt – detta har ingenting att göra med huruvida den nyandliga föreställningsvärlden är sann eller inte. Kanske är den rentav sann? Desto intressantare i så fall.
Så har jag formulerat mig i en text här på hemsidan (”Fokus”) där jag försökt pinpointa vad som egentligen intresserar mig i allt detta.
Kort sagt upplever jag att Sigmund Freuds kritik alltjämt är giltig för där religion och andlighet blir problematisk. Sedan finns det säkert områden och förhållningssätt till det spirituella som han inte begrep sig på. Freud målade med bred pensel och täckande färg.
Det blev en intervjustudie som lutade sig tungt emot det psykoanalytiska och mer specifikt hur människans existentiella villkor hade sammanfattats i ett par texter av analytikern Andrzej Werbart.
Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…” (s. 37).
På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996, s. 14).
Utifrån dessa två citat har sju realitetsdomäner skapats vilka kommer att användas som ett raster.
Det fanns en förhistoria, så klart. Varför det blev just detta ämne. Det var en tankevärld jag kände att jag på något vis behövde göra upp med. ”Tio förtrollade, som följdes av tio arga” år, som jag skrev härom dagen. Detta var utgångsläget. Studien blev faktiskt också ett slags försoningsarbete, vilket jag försökt sätta ord på då och då.
Nu ska jag använda några freudianska begrepp. Från höften. De existentiella villkoren vi lever under (begränsningar av olika slag, åldrande, vår dödlighet, etc) går vi normalt inte och tänker på. Vi ska inte behöva tänka på dem. Att vi inte tänker på dem har oftast att göra med en hälsosam förmåga till ”bortträngning”. Detta som faktiskt är en aspekt av psykisk hälsa.
Kanske kan man säga att vår visshet då flyttats över till ”det förmedvetna”. Den finns strax under ytan. Olika livshändelser (t ex att läsa Werbart) kan dock påminna oss om realiteterna och göra att den vetskapen dras in i ”det medvetna”, för en stund, eller mer eller mindre permanent blir kvar där.
Den nyandliga världsbilden som jag på olika vis varit engagerad i innehåller resonemang och svar som, kort sagt, anhängare menar ska annulera giltigheten av de existentiella villkoren. Det vore att gå för långt att säga att ens visshet inte också då befinner sig i ”det förmedvetna”, men denna är åtminstone mer inkapslad.
Att läsa Werbart väcker då mer sällan känslor av allvar, sorg, en vilja ta bättre hand om sig själv och sina relationer, etc. Snarare kan det mobilisera en arme av motargument. Attityden blir då kanske snarare ilska, förakt, att man själv vet bättre, osv.
Freud & Co skulle då hävda att vad som slagit till snarare är ”förnekelse”, en mer definitiv variant av att försöka hålla det obehagliga ifrån sig.
Ungefär såhär…
På vilket sätt blev detta uppsatsarbete försonande? Jo, att jag fick klart för mig att somliga tycks kunna omfatta en sådan här ”realitets-förnekande” livsfilosofi på ett mer dynamiskt, hälsosamt vis. Faktiskt lite mysteriöst hur det går till. Som jag skrev i resultatdelen den gången:
Slutligen finns det de som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden.
Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort.
Och vad har ”Freud” haft för betydelse för mig personligen då? Lite av varje ovan.
Werbart, A. (1996). Förord. I J-M Quinodoz: Att tämja ensamheten. Natur och Kultur.
Werbart, A. (2000). Our need of Taboo: Pictures of Violence and Mourning Difficulties. Free Associations. 46 8:21-48.