Jag har inte förstått varför rågångarna ska vara så skarpa mellan kristet och sekulärt. För mig är ju inte gudstro någonting som man har eller inte har. Det är inte som ett binärt tillstånd. Jag kan inte säga att den 23 november fick jag en gudstro. Jag har hållit på hela livet med det.

Björn Wiman, författare och kulturchef på Dagens Nyheter, intervjuas i tidningen Dagen (22 januari) om sin nya bok: “Den lyckligaste leken” (Norstedts, 2025).

Jag har inte läst den, men artikeln ger mycket att fundera över som jag vill försöka skriva något om. Wiman låter förstå att boken handlar om relationen till pappan som i hög grad var frånvarande under sonens uppväxt. Undantagen var t ex när han tog med sig honom för att åka skidor. Bokens titel syftar ytligt åtminstone på detta.

Skidåkning, gemenskapen med pappan i dessa aktiviteter, som också är något Björn Wiman fört vidare i relationen till sina egna barn.

I samband med att han själv blir pappa blir sveket från hans egen far så uppenbart. Sent i livet skriver dock pappan ett brev till sonen där han ber om förlåtelse för sina tillkortakommanden. Detta öppnar upp för att de kan få en förnyad kontakt.

Ett annat tema, åtminstone i intervjun, är Björn Wimans gudsförhållande och kristna tro.

Björn Wiman växte upp i en grundmurat ateistisk miljö. Ändå har han själv alltid på olika sätt sökt Gud.

Detta har tydligen varit på tapeten tidigare, det har skrivits om det i Dagen och vad jag förstår uppmärksammats i andra sammanhang.

Wiman citeras med sådant som är liberalt, i någon mening modernt och inte särskilt förpliktigande: “Det handlar om hur man själv väljer att möta Gud”, “Jag ser Gud som någonting som finns inom mig och dig och inom varje människa” eller “Nu har jag ju suttit och pratat med er i nästan en timme och då uppstår väl Gud någonstans i det samtalet”.

Mig fångar Björn Wiman in när han resonerar om varför han är “kristen”

Om någon frågar Björn Wiman om han är kristen svarar han numera ”ja”. För honom handlar svaret både om att hela hans tankevärld präglats av den judisk-kristna kontext och tänkande som de flesta svenskar uppfostras i.

Det förra är ett slags generiska spirituella resonemang som man kan få höra lite varstans. Också i de nyandliga sammanhang jag kommer ifrån. Det senare, att väva in kultur och att erkänna sig vara del av en vidsträckt gemenskap och historia, det är ändå något annat. Att liksom finna sin plats.

Wiman har värjt sig emot att bli identifierad som fix och färdig “kristen” med allt vad som kan förknippas med detta. När han prövat att formulera sin tro eller tillhörighet beskriver han hur “den kristna offentligheten kastade sig över mig och skulle suga ut glädjen”.

Han gav offentlighet åt det kristna t ex i en krönika i DN: “Till Gud kan du inte lämna någon feedback” (11 december 2022)

För egen del kan jag, född i ett hem så sekulariserat att jag inte ens döptes som barn, i dag bära ett kors kring halsen. Inte för att jag har “sett Gud” eller tror mig kunna bevisa läran om Kristi uppståndelse, utan för att korset är ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld.

När jag går i kyrkan läser jag numera med i trosbekännelsen och Vår fader, inte för att jag underkastar mig varie ord, utan för att jag upplever själva utsägandet av dem som meningsfullt. Jag tar nattvarden med en känsla av andakt, inte för att jag förnuftsmässigt omfamnar konsubstantiationsläran utan för att ritualen gör mig till del av en gemenskap som jag saknar i det övriga samhället…

Men vad jag förstår har Wiman varit öppet om sådant här långt tidigare. När jag söker runt inser jag att det har pågått en postsekulär islossning i “det offentliga samtalet”, som det så fint heter (på kultursidor, i grupper som tidigare undvikit ämnet) under åtminstone tjugo år. Fastän rimligt allmänbildad och nyfiken på sådana här saker måste jag ha befunnit mig som i annan värld, på en annan frekvens, för att ha kunnat missa det.

Att ta på sig ett kors hade var något som kändes meningsfullt för Björn Wiman. Jag förstår det som att han uppmanats att visa upp detta krucifix många gånger. Han skojar med Dagens reporter

Snart kommer ni be mig att plocka fram det, säger han och ler lite retsamt.

Jag känner igen mig i åtskilligt av vad Björn Wiman beskriver. Vi kommer från olika håll vad jag förstår, men kanske inte så olika ändå. Wiman gör avstamp i den uppluckrade samhällsgemenskapen. Historielösheten. I någon mening kanske även otacksamheten? Inte bara mot religionen, men mot åtskilligt av sådant som faktiskt förenar. Arvet från dem som gått före oss nu levande. Wiman formulerar det som “en gemenskap som jag [han] saknar i det övriga samhället”.

Det är inte riktigt så jag själv sett det. Mer som att det var jag som hade avskiljt mig från en gemenskap som finns i det övriga samhället. Att erkänna sig vara en del av denna.

Ingen av oss hade en uppväxt där religionen spelade någon större roll. Vi har båda varit sökare. Wiman utvecklade ett djupt samhällsengamang, har skrivit om klimatkris och det judiska folkets utsatthet, bl a. Hur det står till med världen och oss människor. Jag gissar att detta bara ytterligare stärkt honom i hans sökande och tro.

Själv sökte jag mig tidigt till nyandligheten (Västerländsk esoterik, New age, etc). Som i vissa avseenden faktiskt är som en “mikroversion” av världen i Väst. När man tänker på det. Karriäristisk på sitt vis, med ett fokus på ens egen resa mot fullkomlighet. Osolidarisk.

Åtminstone drar de båda världarna åt det partikulära, individualistiska.

Också jag hängde faktiskt på mig ett kors för ett antal år sedan som fått vara kvar. Detta betyder något för mig. Det är liksom en påminnelse om det där andra som båda världarna lider brist på. Ett ankare liksom.

Björn Wiman har värjt sig emot att bli indragen på grund av detta. Själv har jag, om något, snarare blivit exkluderad eller åtminstone kraftigt ifrågasatt. (Vilket mest har roat mig måste jag erkänna.)

För Björn Wiman blev ett samtal, en kommentar, från biskopen nyckeln. Något som öppnade upp och förenade. Detta står omnämnt i artikeln, men även i en tidigare intervju med Dagen (12 oktober 2023)

Björn Wiman höll länge fast vid att hans egen tro inte var tillräcklig, att han inte kvalade in bland de kristna.

Vändpunkten skulle komma i samband med ett författarbesök i Linköpings domkyrka. Det var mitt i vintern och en tung tid rent privat för Björn Wiman. Han var där för att tala om sin klimatbok, och strax före boksamtalet fick han en rundvisning av kyrkan av Martin Modéus, som då var biskop i Linköping.

– När vi gick runt där bland koren berättade jag för honom att jag inte kommit fram till en tro än. Och då sa han, med en otrolig självklarhet: ”Jag tror inte att du behöver se det så binärt. Du är här nu, och det räcker.”

– Det var väldigt befriande att inse att tron inte är en on eller off-knapp, utan ett förhållningssätt till världen.

För mig skedde det under en period när jag gick i terapi. Jag kan minnas dagen och platsen. Det var under en promenad genom Vitabergsparken, i slänten nedanför Sofia kyrka, på väg till en sådan session.

Inget dramatiskt, det var inte så att jag blev frälst eller så. Det var mera som att en räknemaskin länge stått och tuggat, adderat och subtraherat, stora tal. En balansräkning. Nu kom resultatet av min dittills rådande approach till den vanliga världen i stort och specifikt det “judiskt-kristna” arvet, som Wiman säger, upp på skärmen. Det var ett minusvärde. Röda siffror. Jag stod i skuld.

Hade inte tänkt komma in på fader-son-temat. Men så upptäcker jag att i intervjun från 2023 hade han pratat mera ingående om detta

Att bli bortvald av min pappa är en av mitt livs stora sorger, men i familjen har det aldrig behandlats som en svårighet eller smärtpunkt; ”det har väl inte varit så märkvärdigt med det”. Business as usual.

Hur har det påverkat dig att du separerades från din pappa, tror du?
Han tänker ett slag.

– Kanske har det gjort att jag tydligare sökt efter trygghet, en fadersfigur, efter någonting som kan ta emot mig och låta mig vila i sin famn …

– Ja, vem skulle det kunna vara? frågar Björn Wiman och vänder menande blicken mot skyn.

Det där är ju en vanlig förklaringsmodell. Förvagade, svikna eller sårade människor försöker kompensera denna brist med en andlig livssyn. Även om åtskillig forskning gjorts och pågår på området, som ger visst stöd åt detta, i vissa fall, så är det inga enkla samband. Eller att de som hävdar att de själva klarar sig utan religion därmed bevisat att de skulle vara särdeles insiktsfulla, gedigna och trygga individer. För den delen.

Vad som verkligen räknas

Låt oss nöja med att det skulle finnas tre sätt att förhålla sig till de stora, existentiella frågorna. Alltså de om livets yttersta mening, vad som händer efter döden, om det finns en gudomlig etc plan för mänskligheten, osv. Tre grupper:

De traditionellt religiösa (kristna), de “nyandliga”, samt ateisterna.

Alla tre har kritik och invändningar mot hur de resterande två ser på tillvaron. Åt alla håll. Samtliga kan vilja hävda att deras världsbild och de som omfattar denna är överlägsna de andra två. […]

Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.

För det som verkligen räknas går på tvärs.

Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mera lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.

Tänker på Pehr Granqvist t ex, professor vid Stockholms universitet, som grottat många år i ämnet religionspsykologi. Påminns om hur han beskrivit att det även inom akademin skett en sådan “islossning” i förhållande till området religion under de senaste ett, två decennierna. (Mera bestämt inom beteendevetenskaperna. Forskare inom religionsvetenskap har väl tuffat på som de alltid gjort, försökt kartlägga och kvantifiera.)

Så det blir alltför reducerande att förklara all religiositet som antingen något som bara tagits över från föräldrarna eller som en kompensation. Längre har vi kommit än när Sigmund Freud ryade och gick på för hundra år sedan.

Men detta är jag säker på att Björn Wiman känner också. Det var inte så han menade.

Björn Wiman nämner en psalm (Nr 217) som betyder extra mycket för honom: “Gud, för dig är allting klart”

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.

Gud, för dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig

När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.

All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

(Psalm skriven 1936 av biskop Elis Malmeström. Reviderad 1965. Musiken är från 1691, av en Georg Christoph Strattner)

Foto överst: Karin Wesslén/TT