En förmåga att tvivla | Görgen Hellman

Ambitionen har varit att på ett ärligt sätt beskriva hur det är att vara förälder till ett barn som misstänks för det värsta, att ha tagit någons liv. Genom texten beskriver jag den känslomässiga berg och dalbanan det innebar för mig som pappa.

En resa mellan hopp och förtvivlan där jag inte visste vad som var sanning under en lång tid. Min tro på Gud och mina medmänniskor prövades på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt.

Som sista gästen i gårdagens “Carina Bergfeldt” (16 januari) efter att flera välkända, studiorutinerade personer hunnit passera kommer Görgen Hellman.

Han intervjuas (från 38:40) om ett medialt mycket uppmärksammat mord på en ung kvinna i Vetlanda hösten 2023. Två bekanta till kvinnan häktas, åtalas och i första instansen döms de till livstids fängelse.

En av dem är Hellmans då 18-åriga dotter, Maja. Domen överklagas och hon frikänns från själva mordet, men har då behövt sitta häktad i ett år. Föräldrarna har fått besöka henne under denna tid men pga förundersökningssekretess inte kunnat prata om något av det som hänt.

Görgen Hellman utkommer nu med en bok där han beskriver denna tid: “Min dotter och mordet i Vetlanda” (Lind & Co, 2026).

1000024798

Görgen Hellman är på arbetsresa, men kan inte riktigt fokusera. Han kollar hela tiden ner på sin mobil. Det har varit intensiva dagar i hans hemstad Vetlanda efter att en ung kvinna försvunnit. Hon heter Tove och umgicks i samma krets som hans dotter Maja. Görgen ryser när han tänker på att ingen vet var Tove är.

Och var är förresten Maja? Han skickar ett sms men får inget svar. Han har inte hört av henne på flera timmar.

Görgen Hellman gör ett gediget intryck med sin person och hur han berättar sin historia. Inte minst att han inte sticker under stol med att han, när det var som svårast, inte förmådde tänka så mycket på den andra familjen som faktiskt hade förlorat ett barn. Han är samlad och uppriktig. Känns som en udda figur i ett underhållningsprogram. Vilket är menat som en komplimang. Om något.

I förbigående nämns att han tidigare jobbat som pastor. Carina Bergfeldt frågar:

Du har ju arbetat som pastor tidigare? Hur har din gudstro påverkats av det här?

Han svarar:

Ja, men den har ju påverkats ganska mycket av det här, faktiskt. Jag har ju tidigare tänkt och även sagt att tron är “golvet”. Eller det man kan ligga på, vara utslagen. Som man kan dansa på och vara glad, alltså. Att det är liksom…

Men jag upplevde att det blev väldigt tyst i mitt hjärta. Och när jag märkte att det blev tyst då var det som det här golvet inte höll riktigt, utan att det blev som en fallucka…

1000024817

Detta kan verka ovidkommande, men bloggen har trots allt ett fokus på andlighet. Och själv har jag ett intresse för det kristna. Eftersom jag ännu en tid har kvar min prenumeration på kristna Dagen kan jag inte motstå att söka på författaren. För att få veta lite mera om honom och hans bakgrund.

I tidningens arkiv förekommer Görgen Hellman många gånger. (Delvis beror det nog på att tidningen har sina rötter just i Pingströrelsen, som jag förstått det.)

Det äldsta klippet är från när framträdde med sitt band

InShot 20260117 150817387

Dagen, 3 november 1988

Han utbildar sig som relativt ung. Arbetar i början som ungdomspastor. Tidningen uppmärksammar honom med ett längre porträtt när han fyller trettio. Rubriken är: “Görgen förbereder sin predikan i timmar”

InShot 20260117 145836737

Dagen, 28 mars 1998

Senare jobbar han många år som pastor i en pingstförsamling i Vetlanda. Den tjänsten avslutar han av allt att döma för cirka tio år sedan. Därefter har han varit ämbetsman ute i den vanliga, profana världen.


Visst blir jag nyfiken på varför han tog detta steg? Men det hör egentligen inte hit. Det jag funderar på efter att intervjun är slut och skulle vilja skriva något om är detta med tvivel och möjliga skillnader mellan traditionell religiositet och nyandlighet.

Spontant känner jag stor respekt för den reaktion Görgen Hellman haft och som han redogör så öppet för. Är beredd att rentav se den som ett hälsotecken. Detta har inget att göra med vad som är ontologiskt sant, som det heter. Dvs om det faktiskt finns något sådant som en gudom, som vi djupast sett är omhändertagna av och bör kunna förtrösta på. Att det under normala omständigheter skulle finnas argument för att vara troende, etc. Nä, det är psykologi.

Om ens religiösa/nyandliga “tro” inte skulle skakas av att vara med om något liknande det Hellman behövde försöka hantera hade detta kunnat vara mera bekymmersamt. Tänker jag. Att faktiskt kunna tvivla pekar på att den tro man har är en relation och inte bara en kvasi-vetenskaplig uppfattning eller ett försanthållande.


På sajten Svensk bokhandel finns han med i en presentation av vårens debutanter. Citatet i början av inlägget är därifrån. Liksom detta

Genom texten beskriver jag den känslomässiga berg och dalbanan det innebar för mig som pappa. En resa mellan hopp och förtvivlan där jag inte visste vad som var sanning under en lång tid.

Min tro på Gud och mina medmänniskor prövades på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt. När min dotter häktades för mordet på Tove i Vetlanda reagerade på sätt jag aldrig hade kunnat tänka mig. Resan har gjort mig ödmjuk inför de komplexa känslor som uppstår i en människa i kris.

Liksom fotot av © Rebecca Ulriksson. (All credit till fotografen. Dels är porträttet aktuellt, dels så fint fångat. Kunde inte hitta någon bättre.)