Perhaps more than any other single system of physical culture, the Swedish gymnastics built on the pioneering work of Ling (1766–1839) has oriented the development of modern physical culture in the West and postural yoga in its modern, export forms.
Att ha en blogg gör att man får skriva om vad man vill. Men det innebär också stora möjligheter att få lära nytt, utifrån respons som eventuell kommer.
Som det delvis raljanta inlägg jag skrev härom dagen. Om Österlandets vördnadsbjudande yogatradition, som importerats till Väst och trivialiserats. På Facebook startar då ett för mig mycket intressant samtal utifrån texten. Flera läsare påpekar att det faktiskt är mer komplext än så.
Hannu Kiviranta tipsar om en text han skrivit härom året: ”Yogans svenska rötter”. (Citatet i början av en Mark Singleton har jag knyckt från den texten.)
Kiviranta beskriver stegvis och pedagogiskt yogans grundläggande filosofi och ambition. Jag klipper lite vårdslöst ur hans text:
Asana, en bekväm sittställning, är alltså förutsättning för att vi kan utöva meditation en längre tid utan att behöva avbryta pga att kroppen känner sig obekväm. Det är då vi kan skapa det fokus (dharana) som är första steget i en meditation och så småningom glida in i ett meditativt tillstånd (dhyana) och kanske in i samadhi, upplösning av jaget och upplevelsen av det universella. […]
Från början var ASANA alltså bekväm sittställning men med tiden tillkommer flera positioner men så sent som 1500-talet fanns det nerskrivet bara 15-tal olika positioner varav hälften sittande. Först på 1800-talet började man foga ihop enstaka övningar till serier och solhälsningen som finns i många av yogaformerna finns beskriven i skriftlig form först 1928… […]
Det är här vi kommer in på Sveriges bidrag till yogan. Det var den svenska gymnastikens fader, PH Ling som vann berömmelse långt utanför Sveriges gränser för sin gymnastik…
Den som först sätter mig på spåret där på Facebook är dock signaturen Stav – Runes & Martial Art. Utifrån mitt påstående om ”kulturell appropriering”. Han skriver:
Det där med kulturell appropriering låter förstås visset. Men känner man till hur mycket indierna själva ägnade sig åt kulturell appropriering så faller det i ett annat ljus.
Modern yoga är ytterst influerad av svensk gymnastik, vilket har fått följden att vi till stor del håller på med vår egen gymnastik under det exotiska namnet yoga. I sann orientalistisk anda har vi kastat bort vår egna månghundraåriga tradition. Vilket är unket av oss själva, men ännu värre blir det när man då lägger till faktumet att indierna approprierade stora delar av vår tradition och marknadsförde det som sitt.
Jag har ingen aning om vad han menar. Vispar runt. Syftar han kanske på hur Blavatsky och teosofin importerade idéer om reinkarnation, karma, mm, raffinerade dem, stöpte om dem enligt rationell, västerländsk fason och sedan lyckades få ursprungskulturen att ta tillbaka dem i denna form? Nä, det var inte det…
[I] korthet.
I början av 1800 talet lanserar Ling sin gymnastik, den blev lika stor då som yoga är nu. Den sprids över världen och påverkar starkt både militär exercis och skolgymnastik samt det som idag heter fysioterapi, alltså sjukgymnastik. Engelsmännen tar dessa spår till Indien där de på många sätt påverkar indisk yoga. Efter världskriget så associeras gymnastik för mycket med nazisterna. Så vips dyker samma sak upp igen med ett nytt namn, yoga. Detta är extra tydligt i Sverige där Europas första yoga studio etableras av Shyam Sundar Goswami, som av en händelse dyker upp här på den andra och sista Lingiaden i Stockholm 1949.
Efter att ha läst kommentarer, texter jag fått tips om och själv sökt runt, har jag fått ett hum om sammanhanget. Detta räcker för mig.
Ett avgörande ögonblick verkar vara när forskaren Mark Singleton arbetar om sin doktorsavhandling till en bok, YogaBody – The origins of Modern Posture Practice (2010). Dvs för femton år sedan.
Det ligger nära till hands att tänka att sådant här borde ha varit känt sedan länge av dem som är involverade i yoga? Men så tycks inte ha varit fallet. Många verkar ha tagits på sängen. (Eller yoga-mattan då.)
Jag presenterar en del av det jag förstått i den här texten. Inlägget ska förhoppningsvis åtminstone kunna tjäna som startpunkt för den som vill ta reda på mer.
Har själv inte läst boken av Singleton och kommer förmodligen inte att göra det heller, men har sökt runt och tagit del av flera recensioner. T ex denna av en Leanne Kitteridge. Hon förefaller att vara kvalificerad att bedöma bokens innehåll, att sätta in det i sitt sammanhang. Hon har koll på de många olika skolor (”lineages”) som finns och funnits i Indien, mm. Singletons slutsatser verkar dock ha kommit som en överraskning även för henne.
For many us we seem to think that yoga has been around forever (what was it on the Lululemon bag- 7000 years??) but really asana, as we know it, is a modern invention. So modern in fact, as Mark brings up in his book- it really is a hybrid of European gymnastics, body building, and military calisthenics interpreted through the lens of an Indian people who were trying to assert their own cultural significance during an occupation by another country.
The book is divided into chapters that take us from the roots of colonialism in India and the cultural bias to the often bizarre practices of the yogins, through India’s growing wonderment and participation with the international physical culture movement. The growth of the body building movement and harmonial gymnastics weaves it’s way from Europe and North America to become influential in the asana development.
The photographs in the book are a marvelous way for the author to back up his arguments- you can see direct correspondence between the European practices at the time and what we now know as yoga postures. I have to admit part of me was a little disappointed to have the mythology ripped away so to speak, but if “yoga” to you means more than the postures on the mat there is a long history to back up the practices of meditation, pranayama and mantra.
Vem var då denne Pehr Henrik Ling (1776-1839). Prästson, fäktmästare, poet. Tillika en pionjär inom gymnastiken.
(Porträttet av Ling hänger på Gripsholms slott utanför Stockholm.)
Jag gissar att Ling-gymnastik, om man ens känner till den, kan kännas daterad. Det här var länge sedan. Ett par hundra år. I en fyllig artikel om honom på Wikipedia står det bl a att läsa:
[S]ommaren 1799 begav han sig till Köpenhamn, där han stiftade bekantskap med Franz Nachtegalls gymnastiksystem och Adam Oehlenschlägers litterära göticism. Han tog samtidigt fäktlektioner av två franska emigranter och besökte Nachtegalls privata gymnastikinstitut.
Med tiden förvandlades den klene ynglingen till en atlet i styrka. Hans nyväckta intresse för gymnastiken och för Nordens forntid sammansmälte småningom i den fosterländska önskan att dana ett till kropp och själ sunt svenskt släkte.
Även om Ling-gymnastiken inte är så välkänd idag, så satte han tydligen avtryck på ett annat område, som levt kvar:
Ling utvecklade också ett system för massage och muskeltöjningar. Denna teknik kallas idag klassisk eller svensk massage, och är den mest spridda formen av massage i västvärlden.
Hans ideer och metoder spred sig vida över världen. Ända bort till Indien, som sagt:
Under första världskriget kom man inom den brittiska armén till insikt om värdet av den Lingska gymnastiken såsom härdnings- och ”uppryckningsmedel”. Om dess användning vittnar det faktum att nära ett par tusen instruktörer i svensk gymnastik var anställda inom denna armé.
Att det var tuff träning vittnar en ung soldat om. Han berättar under en permission:
Britterna har stora intressen och inflytande i Indien. Man tar med sig sin Ling-fostran dit. Den gamla yoga-kulturen, som fram till dess varit mestadels fokuserad på meditation och mental rening, kontemplation, anammar och införlivar nu system för fysisk träning i sin praktik. Som så småningom skeppas tillbaka till Väst, som ”österländsk yoga”. Dels den ursprungliga yogafilosofin, dels den form av gymnastiska övningar som alltså hade många av sina rötter i lilla Sverige.
Hannu Kiviranta får avsluta. Jag har kommenterat att några kroppsövningar bör väl ändå ha funnits också i den ursprungliga yogan? T ex den välkända, ergonomiskt vansinniga, ”skräddarställningen”. Att det är svårt att föreställa sig att denna är något som Pehr Henrik Ling eller stela britter kommit på?
[D]et är om jag förstått rätt just den som Patanjali syftar på när han pratar om asanas. En ”bekväm” sittställning. I Patanjalis sutras nämns fysiska asanas bara 2 eller 3 ggr, allt annat är viktigare. Och minns jag rätt så finns det inte så många fysiska asanas beskrivna före 1500-talet.
Detta är en mycket kort sammanfattning, så långt jag begripit eller orkat.
För den som vill höra Mark Singleton själv prata om ämnet och sin bok, ”tio år efteråt”, finns det en föreläsning på YouTube: Mark Singleton: Yoga as we Know It: The Development of Physical Practices of Yoga (ca 40 min lång):
Här baksidan av Singletons bok, för den som vill kika. (Man behöver nog öppna sidan på en dator för att kunna läsa.)
