Under det senaste året har debatten om unga män som söker sig sig till kyrkan blivit alltmer påtaglig. Församlingar vittnar om dop, om män som stannar kvar efter gudstjänsten och om en längtan efter något fast i en tid präglad av upplösning. […]
Här uppstår en avgörande fråga. Söker dessa män kyrkan, eller söker de något som kyrkan själv har blivit osäker på om den vill eller vågar erbjuda? Eftersom mannen inom många svenska kristna sammanhang är det andra könet, möts de sökande männen av kvinnor i en kvinnlig miljö. Kommer dessa ens klara av att möta de unga männen med annat än förebråelser om att de borde vara något annat än vad de är?
Läser ett inlägg i tidningen Dagen, skrivet av Carl Eos, författare och debattör (26 januari): “Måste männen starta en egen kyrka?”. Inlägget sorterar som en post i en pågående diskussion med rubriken: “Höger – vänster i kyrkan”.
Eos beskriver vår samtid, såväl skola som kyrka, som dominerad av kvinnor. Ibland i mitt jobb hör jag liknande uppfattningar, från män som t ex har besvärliga vårdnadstvister där Socialtjänsten är inblandad: “Kärringmaffian”. Jag ser att en framträdande SD-politiker i en annan artikel i samma tidning uttryckt att “många av våra medlemmar känner sig inte välkomna i kyrkan”. Män, förmodar jag han syftar på.
Kyrkan säger sig vara till för alla. Men är den det även för dem som inte delar den progressiva världsbild som blivit norm i vissa kristna sammanhang? […]
Samtidigt som intresset ökar är kyrkan i praktiken starkt feminiserad och vänsterliberal, vilket som samhället utvecklats blivit i hög utsträckning samma sak. I många kyrkliga miljöer framstår män snarare som ett problem än som bärare av legitima frågor. Maskulinitet beskrivs som något som måste problematiseras, mildras eller omformas för att passa rådande ideal, snarare än som något som kan riktas och tas i anspråk för ansvar och tjänst.
Har varken lust eller ork eller kunskaper för den delen att fördjupa mig i diskussionen. Men jag fastnar för ett uttryck Carl Eos använder. Detta är kanske mera använt än vad jag förstått? Nämligen att mannen i vår tid och vår kulturkrets skulle ha blivit “det andra könet”.
Uttrycket syftar så klart på boken med den titeln, från 1949, av Simone de Beauvoir. Har inte läst den, men förstår att texten var en svidande vidräkning med det hon själv som kvinna hade omkring sig och hur det hade varit i evinnerlig tid.
Kända citat ur den är lätta att hitta
”Man föds inte till kvinna, man blir det.”
”Männen representerar både det positiva och det neutrala, medan kvinnan är det negativa.”
”Det är civilisationen som skapar denna mellanprodukt mellan hane och kastrat som kallas kvinna.”
Kanske säger det något om hur ointresserad jag varit av dessa frågor. Eller åtminstone mera upptagen med annat. För själv har jag bara hört uttrycket användas en gång tidigare. Detta var i en doktorsavhandling om New age, av Lena Löwendahl från 2002.
I sina intervjuer med New age-anhängare tyckte hon sig märka att även de manliga informanterna ofta värderade sådant som uppfattas som kvinnliga egenskaper högre än manliga och flera uttryckte en önskan att utveckla just dessa “kvinnliga” aspekter av sig själva.
I en intervjustudie jag själv gjorde ett antal år efter Löwendahl sammanfattade jag henne såhär
Löwendahl (2002), i sin intervjustudie bland annat om genus inom new age, konstaterar att synen på manligt och kvinnligt är polariserat i hennes material. Sådant ses som givna kategorier. Män uppfattas som logiska och rationella, medan kvinnor är känsliga och intuitiva. Informanterna framhåller kvinnligt framför manligt, att det förra är mer centralt för det andliga sökandet. Författaren kommer till slutsatsen, att medan hos en författare som Simone de Beauvoir det är kvinnan som är ”det Andra könet”, så råder bland hennes informanter den motsatta uppfattningen: Här är det mannen som är ”den Andre”.
Hur Löwendahl uppfattat detta med kön och genus (vilket begrepp som nu passar, förmodligen båda) inom nyandligheten saknar inte grund. På annat ställe har jag funderat kring sådan spiritualitet som i hög grad en “kvinnoandlighet”. Finns resonemang och även forskning som stöder detta (finns refererat i den texten).
Att kvinnor åtminstone numerärt dominerar såväl skola som socialtjänst (och sedan en tid även prästyrket) stämmer förmodligen. Kanske är detta på gott och ont.
En intressant sak med New age-andligheten är att till skillnad mot i det omgivande samhället där sådant här debatteras (som i inlägget jag läser) är mannens position som “det andra könet” inom delar av nyandligheten något som i hög grad tycks ha introjicerats av männen. Man håller med. Så ska det vara. Själva filosofin underbygger detta. Den mera förfinade karaktär man önskar förverkliga och som premieras har drag av sådant som allmänt uppfattas som kvinnliga dygder.
Kanske är det något liknande i kristna kretsar? Men jag tror inte riktigt det.
Inte konstigt då att det inom den alternativa världen också har uppstått en komplementär motrörelse. Mer essentialistisk, reaktionär än någon annanstans. “Raw man”-grupper och liknande: “Män är män, kvinnor är kvinnor.” Att kön ses som tidlösa, ”naturliga” essenser snarare än socialt formade
Mannen är i sin kärna rå, riktad och beskyddande – född att hålla struktur och leda genom sin maskulina närvaro. Kvinnan är i sin essens flödande, mottagande och skapande – här för att känna, vårda och spegla livets rytm. När vi försöker göra dem lika förlorar vi den kosmiska balansen.
Eller
Den gudomliga maskulina energin rör sig framåt som eld och vilja; den gudomliga feminina energin vilar i intuition, jord och mottagande. Att förneka dessa uråldriga sanningar är att kapa banden till naturens intelligens.
Typ.
Löwendahl, L. (2002). Med kroppen som instrument: En studie av New Age med fokus på hälsa, kroppslighet och genus (Doktorsavhandling). Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.