Själv träffade jag honom aldrig. Jag blev bekant med Martinus Thomsen och hans svindlande ”kosmologi” först året efter han dött. Men jag har mött många som känt honom. Han verkar ha skött sig. Inga konstigheter, inga större skandaler eller extravaganser.
Bilden man får är av en enkel, vänlig och skojfrisk man. Visst blev han med tiden en sorts kultledare, med några tusen trogna anhängare. Men det var aldrig särskilt mycket pengar inblandat, inget missionerande. Det fanns över huvud taget inget man kunde bli medlem av…
Tyckte det kunde var på sin plats att jag berättar något mera sammanhängande om min egen spirituella bakgrund. Har en idé att försöka pussla ihop kronologin mestadels med hjälp texter som faktiskt redan finns här på sidan. Utdrag från dem och länkar…
När föds ett intresse? Till exempel för det mystiska, andliga? Åtminstone hade jag inte med mig detta hemifrån. Det pratades sällan eller aldrig om sådana ämnen. Vi gick inte i kyrkan, etc. Hemma fanns inga böcker om andlighet eller religion.
Och ändå. Pappa spelade ibland kristen musik och önskade att vi skulle gå i julottan. Någon gång lyckades han, och ett par gånger fick han kompromissa så att vi istället gick på julaftonskvällen. Detta hade så tydligt med hans egen uppväxt att göra. Hos min mor fanns en nyfikenhet och öppenhet för det övernaturliga. Hon kunde säga: “Pappa tror inte på någonting. Jag tror i alla fall på någonting.”
Om jag ska sätta ett startdatum så är det 16 februari 1974. Den kvällen framträder Uri Geller i svensk teve. Jag är åtta och ett halvt.
Mamma prenumererade på veckotidningen Saxons och där hade Geller varit på omslaget. Mamma var förväntansfull. Jag minns att köksluckorna på bottenvåningen som normalt var sådär sjuttiotals-brunröda under några dagar tycktes dunkelt blodröda.
Kanske var det rentav där och då som ett barnamagiskt upplevande länkades till vuxenvärlden.
1980-1985
”Lisselgården” invid Forssa klack i Borlänge. Har passerat med bil många gånger när jag varit på besök. I alla fall hunnit få en glimt. Det är en besvärlig kurva just där och man behöver alltid hålla koll på mötande trafik.
Igår kväll svängde jag dock ned hyrbilen i diket och klev ur. Tryckte mig genom det midjehöga gräset fram till gårdstunet. […] Här gick jag i alla fall en grundkurs om UFO 1980. Hur jag hamnade här och vem som höll i det hela har jag ingen aning om. Kanske en lärare från högstadiet.
Mitt i julhandeln -81. En man i bylsig parkas och alldeles för stor mössa, med korg på armen, ropade till sig mig som var ute för att köpa klappar. […] Så, framför allt var det samtalet med honom som satte fart på något inom mig. Vi stod där i vimlet och kylan säkert en timme eller mer. Etiska, moraliska frågor. Jag var i påverkbar, sökande ålder. Kort därefter – efter att ha tillbringat sportlovet i nian på deras kollektiv utanför Tumba – blev jag vegetarian, osv.
Innehållet kunde satt griller i vilken formbar tonårshjärna som helst. Tio förtrollade, följdes av tio arga, och nu tio och lite fler mest av allt fascinerade år. Tack i alla fall, Dyer. Utan dig hade jag nog inte blivit psykolog.
Boken ”Älska dig själv” hade utkommit i USA 1976. I original hette den ”Your Erroneous Zones”, som kan översättas till ”Dina felaktiga zoner”. Blev tydligen en monumental succe. En av de bäst säljande självhjälpsböckerna någonsin. Spreds i hundra miljoner exemplar.
På svenska kom den 1979 med en mer rättfram titel. Det var ett par, tre år innan jag fick boken i min hand. Minns inte hur detta gick till. Ärligt talat minns jag inte heller så mycket av innehållet. Mest tonen.
Sture som så gott som hela sitt vuxna liv verkade i Borlänge, Dalarna. Med vissa uppdrag att föreläsa på andra orter. Höll kurser i Västerländsk esoterik (framför allt Martinus kosmologi), meditation, yoga och grafologi. Förutom att han var terapeut/själasörjare för många som sökte hans kontakt.
Jag lärde känna Sture Emby när jag gick första året på gymnasiet. Det var en tid av sökande för mig och mötet med honom blev betydelsefullt. Vi hade sedan kontakt under många år.
1985-1990
Till Mount Athos kom jag aldrig
Sommaren -85 hade jag i alla fall hoppat av, definitivt. Gav mig iväg på någon sorts pilgrimsresa genom Europa. Målet för resan var just munkreservatet Mount Athos. Vet inte vad jag hade för planer med det, ville nog få uppleva stället bara. Men färjan som gick dit ville inte släppa ombord mig för jag var för ung. Så tillbringade kvällen med en knepig olycklig holländare vid hans tält, kommer jag ihåg.
Det är vintern 1986. Vi har rest ned till den lilla byn Klint, på norra Själland. För att besöka ett spirituellt center. Där pågår något som kallas ”Vinterskolan”. Ett gäng danskar och svenskar är inackorderade i lokaler som dittills bara använts sommartid, för att studera den danske mystikern Martinus Thomsen.
Vid det laget är Thomsen borta sen några år tillbaka.
“[D]et dynamiska Café Pan. Ett gigantiskt new age tempel i Götgatsbacken. Centret växte till att bli ett färgsprakande forum för allt inom alternativvärlden. Där framträdde den tidens stora inhemska och internationella andliga lärare för att predika sina budskap. Café Pan var den självklara kyrkan för den nya tidens budskap. Föredragen avlöste varandra, ibland kunde tre pågå samma kväll.”
Så beskriver en av grundarna, Tomas Frankell, stället i en text. Själv jobbade jag där 1986-88 ungefär. Först i restaurangen och sedan i den kombinerade fika-, hälso- och bokshop som låg alldeles innanför de röda dörrarna.
Självförädlandets balansgång: Att avveckla sidor hos sig själv, utan att för den skull ta avstånd från dem.
1990-1995
Det kan ha varit i början av 90-talet som jag besökte dem där i Midsommarkransen. Eldsjälarna var ett äldre par som upplevde att de hade förlorat sin dotter till Hare Krishna. Det var ett litet kontor med skrivbord, telefon och ett par arkivskåp, som jag minns det.
Det nyandliga landskapet såg annorlunda ut då, med flera livaktiga ”sekter” som värvade medlemmar. På Drottninggatan inne i stan, i backen norrut, stod Scientologikyrkan. De sålde boken ”Dianetik” och erbjöd gratis personlighetstest om man följde med till högkvarteret intill. Runt hörnet, in på Tegnergatan, hade Unification Church – ”Moon-rörelsen” – ett litet kontor och kurscenter. Hare Krishna syntes ofta på gatorna och bjöd in till Söndagsträff i sitt kombinerade tempel och restaurang vid Fridhemsplan.
Jag har nog nämnt att mina två främsta inspiratörer – inte bara för vad de faktiskt sagt och skrivit, men som individer, nästan som arketyper för olika slags andlighet – har varit danske mystikern Martinus Thomsen samt den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti.
Spiritualitetens motsvarighet till fysikens våg-partikel-dualitet
Någon undrade om det över huvud taget är möjligt att få ihop ”västerländsk esoterism”, med sina detaljerade kartor över nivåer, grader, grundenergier, i den själsliga evolutionen. Med en mer här-och-nu-andlighet av, typ, tror det var Vivekananda.
För mig har det alltid varit å ena sidan danske mystikern Martinus Thomsen och, å den andra, den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti, som gett huvudbry. Det har känts som att de fiskar i samma sjö. Men fiskarna de dragit upp och lagt fram har sett så olika ut?
1995-2000
Mitt intryck var dock att detta hade börjat förändras redan när jag hängde där. Det vill säga för trettio år sedan. Jag känner inte till alla detaljerna, men i Ytterjärna hade länge bedrivits undervisning. Skolan hade gott renomme i alternativa kretsar. Jag studerade där i samma veva som man hade ansökt om högskolestatus. Nu skulle det bli ”Rudolf Steinerhögskolan”.
2000-2005
Vad hände under de här åren? Jag jobbade. Träffade en psykoterapeut. Pluggade på KomVux. Gick ett år på folkhögskola, en skrivarkurs. Började på Psykologprogrammet.
2005-2010
Gick i psykoanalys. Men hur var det med det spirituella intresset? Detta fick näring mestadels via olika diskussionsfora på nätet, såväl andras som de jag själv var med och drev.
Mot slutet av utbildningen till psykolog tog vissa tankar i gränslandet mellan psykologi och andlighet tydligare form. Sådant som jag hade brottats med och bråkat om länge. Jag gjorde en intervjustudie om detta område, som blev mitt slutarbete.
2010-2015
”Ny andlighet, men gamla utmaningar”
Flera oberoende undersökningar på senare år har kunnat visa att svensken hyser en mängd föreställningar om tillvaron som vetenskapen inte kan belägga. Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, astrologi, telepati och kommunikation med avlidna anhöriga är stor […].
Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets. I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad.
Hammer (2004) skriver att ”[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar”…
Uppsatsen har jag länkat till titt som tätt. Här är en tematisk sammanställning av intervjuerna, som inte kom med där. Kanske kan intressera någon
2015-2020
Började posta i den här bloggen. Skrev, administrerade och debatterade i diverse fora. Jobb.
2020-2025
Ett axplock av sådant som tillkommit på sistone. Texter som betyder lite extra för mig och sammanfattar var jag står i olika frågor idag
När det var dags för examensarbete på min utbildning och jag inte kom på något bättre, så valde jag att skriva om ”nyandlighet” av det slag som representeras av eller influerats av personer som Rudolf Steiner, Martinus Thomsen, Helena Petrovna Blavatsky, m fl. För mig blev detta arbete faktiskt ett slags försoningsarbete.
Titeln ovan implicerar inte heller att jag kommit till en slutsats om de esoteriska grundtankarnas sanningshalt, som jag nu vill försöka pådyvla andra. Reinkarnation, karma och individens stegvisa utveckling mot fullkomning, för att sammanfatta det kort. Om sådant vet jag fortfarande ingenting.
Kristen eller inte kristen, det är frågan
Studien drog ut på tiden, flera år. Den färdiga uppsatsen blev akademiskt sett lite si och så, om än den var iderik, men arbetet fick stor betydelse för mig själv.
Dels blev det som ett försoningsarbete med new age och nyandlighet. Jag insåg att de dubier jag haft faktiskt inte behöver gälla allt och alla inom den världen. För somliga är engagemanget – helt oavsett om de nyandliga föreställningarna är sanna eller ej – något helt oproblematiskt, rentav berikande och en tillgång.
Vad Sigmund Freud lärt mig om livet
Religion och psykisk hälsa har det forskats, tyckts och tänkts en hel del om. Sigmund Freud var tidigt ute. Han var negativt inställd till folks religiositet, såg denna generellt som en flykt från ansvar och vuxenhet. Med tiden har bilden blivit mer komplex. […]
Det går att argumentera för att Freuds religionskritik i ännu högre grad skulle kunna gälla denna moderna andlighet. Men – viktigt – detta har ingenting att göra med huruvida den nyandliga föreställningsvärlden är sann eller inte. Kanske är den rentav sann? Desto intressantare i så fall.
Detta kan få belysa en grundläggande skillnad mellan sansad kristendom och delar av den nya andligheten. Den danske religionsvetaren Mikael Rothstein har någonstans skrivit om ”ett glapp” han tyckt sig uppfatta inom mycket av religion. Gläntor av öppenhet. Mystik, utrymme för tolkningar.
Inom den andlighet jag själv är mest bekant med saknas i hög grad sådana glapp eller ”gläntor”. Det är en livsåskådning som praktiskt taget har svar på allt. En föreställningsvärld med hög grad av åtminstone intern koherens. Kristna uttalanden som ”Guds vägar är outrannsakliga” möts med milt överseende…
Martinus Thomsen och hans rörelse
Han förefaller faktiskt ha varit en ganska annorlunda nyandlig förgrundsfigur.
Jag brukar säga att den här rörelsen är som min andliga hembygd. Nuförtiden knappt mer än detta. Men Martinus Thomsen (1890-1981) tänker jag alltid på med värme.
Eftertankar…
I slutet av texten om resan genom Europa hade jag skrivit något om hur det egentligen var fatt med den där killen.
En minnesvärd resa. Men ibland kan jag undra vad jag hade kunnat göra för mig själv som tonåring, om jag träffat honom idag.
Åren fram till tjugo och strax därefter är inte enkla för någon. Man ska försöka hitta sig själv, osv. Men när jag ser tillbaka och blir påmind om ditt och datt i mitt eget liv, så förstår jag att det nog var ganska illa ställt.
Som idag. Jag stod jag och väntade på en buss vid Odenplan i Stockholm, kikade mig omkring och kom ihåg hur jag rört mig i detta område strax efter att ha hoppat av gymnasiet. Det var några dagar när jag var helt fokuserad på att hitta en vindskupa att flytta in i. Gick gata upp och gata ned.
Odenplan 13/9 -25
Det var dock inte en helt vild idé. Idag har det mesta byggts om till exklusiva lägenheter, men då var många av dessa fantasieggande torn och tinnar fortfarande råvindar. Strax innan, när jag precis anlänt till storstaden, så hade dessutom en nyfunnen bekant låtit mig sova en natt just i ett spartanskt inrett tornrum mitt inne i city. Det hade legat i änden av en lång mörk vindskorridor kantad av dammiga förråd. Så jag visste att det gick, om man hade tur.
Men detta passar in i ett större mönster i mitt unga liv som jag vill berätta något om.
Var kom allt ifrån? Jag var en brådmoget barn. Storebror och allt. Vissa saker i vår familjedynamik boostade förmodligen min självkänsla ytterligare. Många barn startar klubbar, leker detektiv. I mitt fall togs detta några snäpp längre. Jag var sektledarmaterial. Inte påfallande elak, men drevs av att skapa sammanhang där mysterier skulle lösas och där jag stod i centrum. Jag var ganska påhittig.
I mötet men de nyandliga tankarna och idealen fick jag bara andra role models och en ny arena. Detta präglade mig under många år.
Vilket leder över till detta med att stöta och blöta sina tankar i olika nyandligt-esoteriska diskussionsfora. Kombinerat med en tendens hos mig själv att vilja påpeka vad jag uppfattar som dogmer eller missförstånd. Vilka har drivkrafterna bakom detta varit? Alltjämt ett behov av att behöva skilja ut mig. Kanske uppröra, göra andra osäkra, vilket passar in under kategorin passiv aggressivitet, skulle jag tro. Rentav lite sadistiskt.
Men också ett behov av att gå ett steg längre, vara fri, tänka nytt. Jag har aldrig varit särskilt rädd att stå ensam med obekväma åsikter. På områden där jag tycker att jag haft erfarenhet och omdömesförmåga. Detta vill jag ge mig själv, trots allt.
Intresset för andliga tankevärldar har jag haft med mig sedan tonåren. Den vanliga psykologin kom in senare. Men detta är vad jag jobbar med till vardags alltså. Att jag drogs just till psykoanalysen har nog flera bottnar, när jag tänker på det. Också det blev en möjlighet att få stå relativt ensam, gå i opposition mot sådant folk i allmänhet håller för sant eller möjligt. Åtminstone är det en sidoeffekt jag kunnat uppskatta. Men det fanns så klart andra, mycket goda skäl till att jag valde denna väg också.
Jag är relativt obildad inom det breda ämnet religionsvetenskap. Som psykolog och terapeut är jag okej. Somligt har jag lättare för, annat är jag dålig på.
Inom den smala nisch där samtida andlighet och djuppsykologi möts och överlappar vartannat känner jag mig dock hemma.
Och på den vägen är det.
/…/
Ps. Fotot överst är en AI-genererad bild som i original föreställer Gunnar Hedfors, direktör for Svenska Tändstic A.B. i sällskap med Martinus Thomsen. Bilden lär vara tagen i Jönköping mot slutet av 60-talet. Ds.
