Jag håller öppet att det finns åtskilligt mera att göra. Men i praktiken har detta inte så stor betydelse. Man blir inte en bättre terapeut för att man har koll på vad som eventuellt kommer att ingå i framtidens ”metapsykologi”. Inte alls. Man kan vara både bra och dålig, vare sig med eller utan.
Generellt tror jag att vi med något slags grund i Västerländsk esoterik, etc, som ägnar oss åt behandling av psykisk ohälsa är rättså mediokra på det. Och det finns intressanta orsaker till detta, tänker jag.
Det här är frågor jag länge velat samla mina tankar kring. Nyligen på ett nyandligt forum hamnade jag i en diskussion som anknöt till ämnet. Kommentarer som: ”Utan det andliga perspektivet är alla terapeutiska metoder blott fragmentariska” gav mig ingen ro.
Så fick lust att göra ett försök.
Hade nog tänkt detta skulle utgå från frågan: ”Hur är en bra terapeut?” Som i sig är ett intressant och rättså beforskat område. Vilka egenskaper hos en terapeut som korrelerar med framgång eller bakslag i hans eller hennes behandlingar. Man har undersökt symptom före, under och efter en insats, samt vid uppföljande mätningar x antal månader eller år efter avslut, osv.
Men det vore en omväg för att komma till detta som egentligen intresserar mig och som eventuellt kan ge ny kunskap eller åtminstone nya hypoteser. Så jag vänder på det istället: ”Varför är terapeuter med en nyandlig världsbild så dåliga?”
När före detta ärkebiskopen KG Hammar säger: ”Jag har inte sanningen, jag söker den”, så kan detta verka som falsk ödmjuket eller inställsamhet. Att inte vilja stöta sig med allmänhetens skepsis emot religion och institutionaliserad andlighet. Att tala med de sekulära på deras eget språk. En ärkebiskop måste väl ändå omfatta och kunna stå upp för den kristna föreställningsvärlden? Alla predikningar han torde ha hållit under sin verksamma tid. Alla biskopars chef har han varit, rentav!
”Jag har inte sanningen, jag söker den”, av KG Hammar & Ami Lönnroth (Ordfront förlag, 2004).
Det visar sig att Google Books på nätet erbjuder en att läsa stora delar av boken online, om man vill. Här har jag klippt ut det korta förordet:
Detta kan få belysa en grundläggande skillnad mellan sansad kristendom och delar av den nya andligheten. Den danske religionsvetaren Mikael Rothstein har någonstans skrivit om ”ett glapp” han tyckt sig uppfatta inom mycket av religion. Gläntor av öppenhet. Mystik, utrymme för tolkningar.
Inom den andlighet jag själv är mest bekant med saknas i hög grad sådana glapp eller ”gläntor”. Det är en livsåskådning som praktiskt taget har svar på allt. En föreställningsvärld med hög grad av åtminstone intern koherens. Kristna uttalanden som ”Guds vägar är outrannsakliga” möts med milt överseende eller rentav hån. Detta framhålls ofta som svagheter hos den kristna läran. Individer som kan känna sig tillfreds med sådan andlighet uppfattas som enkla eller ointellektuella. I någon mening lägre stående, då de alltjämt kan nöja sig med att tro. De är ännu inte är redo för andlig ”vetenskap”.
En intervjustudie jag gjorde för ett antal år sedan, med anhängare av sådan här, vad ska man kalla den, mer utmejslad eller förståndsbaserad andlighet, fokuserade på människans ”existentiella villkor”. Vi kom också in på detta med psykisk ohälsa och hälsa, terapi, mm:
Carl Gustav Jungs psykologiska teorier lyfts fram av flera respondenter såsom lovande. Denne hade en förståelse för människans djupare skikt som gick bortom vad den vanliga psykologin, till exempel Sigmund Freud med flera, har omfattat.
Men frågan är om detta är en korrekt beskrivning. I materialet presenteras åtskilliga resonemang där utifrån ett psykodynamiskt perspektiv det verkar som att respondenterna faktiskt bortser från djupare skikt i människan. Många beskrivningar av orsakerna bakom dåligt mående förefaller snarare pre-psykoanalytiska. Det är kausala samband där inget förvandlande eller symboliserande led erkänns.
Ibland har jag skrivit här i bloggen om att hitta en terapeut ifall att man har en nyandlig världsbild av det slag som nämns ovan. Villkor som då kanske ställs. Att den man ska vilja öppna sig för måste dela ens grundläggande föreställningar om livet, osv.
Den här texten fokuserar på oss terapeuter och psykologer. Hypotes: Givet likvärdig utbildningsnivå och psykologisk mognad, etc, tror jag att personer med en nyandlig/västerländskt esoterisk världsuppfattning på gruppnivå har svårare att fungera som terapeuter.
Varför då?
Denna typ av världsåskådning innehåller element eller grundantaganden som – även om dessa inte explicit tänks, uttrycks eller pådyvlas klienten – ändå i någon grad torde vara aktiva i bakgrunden. Att dessa har satt sin karaktär på terapeutens inre ”resonansrum” eller vad man nu ska använda för metafor och försvåra sådant som empati och en upplevelse av genuin likvärdighet. Denna så viktiga förmåga att kunna känna, fastän relationen i vissa avseenden är ojämlik, att man ändå ”sitter i samma båt” och guppar.
Som en parentes finns denna världsåskådning, om än i förtunnad och inte alltid lika elaborerad form, implicit bakom åtskilligt av samtida nyandlighet eller ”new age”. Drar man diverse vidskepliga eller newage-iga påståenden och slagord till sin spets förutsätter de att världen är inrättad ungefär så som den västerländskt esoteriska filosofin beskriver det.
Till att börja med är det ett tankesystem som hävdar att individen själv är orsak till sitt öde. Smärtsamma erfarenheter i det här livet har man sig själv att skylla. Inte som straff utan som en konsekvens. Dels har man en gång själv sått dessa frön via sina ofullkomliga handlingar (karma). Inte sällan i tidigare inkarnationer (reinkarnation). Dels är det man upplevt och upplever precis vad man behöver för att utvecklas vidare (mot fullkomning).
Målet för alla är såväl emotionell som kognitiv suveränitet. Detta som kan liknas vid att man ska bli som ”Kristus” och som kan benämnas ”Upplysning”, ”Enlightenment”, etc.
Här finns även inslag av att ”tanken är skapande”. Dvs hur man tänker och hoppas har en potential att skapa och omskapa ens verklighet.
Relationsproblem kan förstås utifrån att man många gånger haft att göra med varandra i tidigare liv. Då ofta i andra konstellationer. Det är olösta konflikter. Ens pappa kan ha varit ens make. Ens syster kan ha varit ens mor, osv. Besvär med fokus och koncentration, studiesvårigheter, kan till exempel vara följder av ett tidigare missbruk.
Problem i äktenskapet, eller sådant som könsdysfori, passar in i en övergripande utvecklingsprocess som handlar om könens gradvisa upplösning, en framtida androgynitet.
Detta är en världsbild med tydliga drag av förrförra sekelskiftet (då för övrigt flera av dessa filosofier såg dagens ljus: Teosofi, Antroposofi, Martinus kosmologi, m fl). Individer och folk befinner sig på olika stadier i ett slags mental eller moralisk evolution. En del är mer primitiva, står närmre djuren, medan andra är mer utvecklade.
Somligt av detta är allmän psykologisk kunskap förstås. Man kan ha ställt till det för sig på ett eller annat vis som fått konsekvenser. Hur man tänker om sig själv och sina förmågor kan på olika vis försvåra livet. Men det är inga enkla samband. Det är inte hugget i sten. Hur man som terapeut försöker göra reda för sig själv och tillsammans med den andre är – i bästa fall – fullt av just ”glapp”, och undran. Icke-vetande, prövande hypoteser.
Jag har alltså svårt att se att inte föreställningsvärlden (fortfarande på gruppnivå, som det heter) skulle kunna inverka negativt på terapeut-klient-relationen och mycket svårt att se att den över huvud taget kan vara en tillgång i arbetet.
Det går att spekulera om möjliga fallgropar i det terapeutiska mötet. Alla med rötter i den nyandliga världsuppfattningen.
Till exempel att ens förhållningssätt blir alltför respektfullt eller omhändertagande. Försiktighet är fint, ett tecken på framskriden utveckling, medan bestämdhet eller konfrontation ses som fult.
Man kan också tänka sig en mer magistral, i någon mening nedlåtande attityd, modellerad efter nyandlighetens hiearkiska Mästare och adept-relation? Man får påminna sig att inom denna typ av andlighet är ”von oben” inte bara en metafor, utan en lägesbeskrivning. Den nyandliga filosofin håller sig med en mycket speciellt galleri av roller eller människotyper: Dels de som i olika grad är outvecklade, omedvetna, ”unga själar”. Dels de som kommit mycket längre, ja nått målet. Och allt däremellan. Det vore snarast konstigt om inte detta då i vissa fall kunde färga terapeutens bild av sig själv och den andre.
Just balansen mellan mjukhet och hårdhet, om man kallar det så, är faktiskt intressant i det här sammanhanget! Som terapeut har man i bästa fall tillgång till båda kapaciteterna. Mjukheten är naturligt grundad i att man upplever sin fundamentala likvärdighet inför livet. Kan leva sig in. Hårdheten är bara ett terapeutisk verktyg, en del av den allvarsamma lek som djupgående terapi kan vara. Den är inget man ska identifiera sig med eller uppleva är ens kosmiska födslorätt.
Världsbildens betoning av hur utvecklingen är gradvis och långsam kan möjligen göra att man också förväntar sig/nöjer sig med för lite ansträngning och framgång. Inte finner det lönt att utmana eller konfrontera sådant som faktiskt står i vägen för klienten.
Slutligen är det något med världsbilden som kan invagga terapeuten i en känsla av ontologisk trygghet eller tillförsikt. Vilket eventuellt kan vara mera positivt än negativt i dennes privata liv, men faktiskt kan bli en nackdel i terapeutrollen.
Traditionellt har den som utbildar sig till psykolog eller terapeut behövt genomgå egen terapi. Om man då sökt sig till en terapeut som omfattar en liknande världsbild som en själv, kan man ju dels ha undgått att behöva arbeta med sådant hos sig själv som hade behövt adresseras – blivit ”struken medhårs” – dels har man eventuellt fått en modell av hur man själv kan jobba som är begränsad.
Detta skrivs inte för att förlöjliga denna typ av livsfilosofi. Den är vad den är. Jag kan inte ens säga att den är fel. Kanske är den i stora delar korrekt? Desto intressantare isåfall! Om den då samtidigt kan krångla till livet för den som omfattar den.
Generellt tänker jag att en öppensinnad agnostisk livssyn torde vara den mest fruktbara att ha i jobbet som psykolog eller terapeut. I de fall man konfronteras med frågor om livets större mening eller struktur, dvs. Oftast spelar det ju mindre roll.
En sansad kristen tro går säkert också bra. Man kan påminna sig hur psykoanalysen först vann insteg i Sverige bland annat via den kristna organisationen S:t Lukas. ”In 1939″…
[t]he organization that was to become St. Lukasstiftelsen [The Saint Luke’s Foundation] was founded. It has been, and still is, an association that has trained psychodynamic psychotherapists, with a focus on existential, religious and philosophical questions.
— Johansson, P-M. (2015). Psychoanalysis in Sweden. Journal für Psychoanalyse, 56, 2015, 22–40
Vad gäller psykoanalys och psykodynamisk terapi – arvet från Sigmund Freud – uppfattar jag att dessa i betydande grad har omvärderat eller slipad ned Freuds och kanske den första generationen utövares avoghet mot religion och andlighet.
Allt handlar om ”glappet”. Jag utesluter inte, eller rättare sagt: Jag är säker på att det finns de som utmärkt klarar av att parera ett inflytande från sin nyandliga/västerländskt esoteriska världsuppfattning, så att detta inte har negativa konsekvenser för det terapeutiska arbetet. Den gruppen fanns för övrigt även i intervjustudien jag refererar till ovan. Individer som på ett lyckosamt vis tycktes kunna operera på flera nivåer:
Slutligen finns det de som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden. Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort. Det är som att individen har tillgång till en sorts mental ventil som kompenserar för avsaknaden av glapp i själva tankesystemet…
Till sist kan jag försäkra att tankarna ovan hämtat en hel del stoff från egna tillkortakommanden, även om jag inte redogör för dessa. Därifrån har jag tagit mig friheten att extrapolera: Gäller det för mig så gäller det säkert för flera.
Läsaren må ta det han eller hon har nytta av och låta resten vara, som någon gammal mystiker sagt…