Förresten tycker jag att detta med äktenskap och barnuppfostran “som religion”, versus något slags fria, himmelskådande, a-romantiska, smått autistiska filosofer som är goda och glada mot alla, ofta blir polariserat och korkat.
Så ska man inte skriva. Det är att ta i. Men jag hamnade i en diskussion och behövde sedan försöka reparera samtalet så gott det nu gick.
Dock är detta en föreställning, en “tankefigur”, som jag är väl bekant med: Den esoteriskt-holistiska nyandlighetens syn på individens utveckling genom olika stadier på väg mot fullkomning och vad som kännetecknar dessa stadier. När uppfattningarna inte uttrycks kan man gissa att de ändå finns det som ett mer eller mindre omedvetet filter.
Detta har skavt och jag ska ännu en gång pröva att göra reda i varför jag upplever det så.
Det handlar alltså om försök att utifrån hur folk lever sina liv avgöra hur långt de kommit i sin andliga utveckling. Om, som för mig själv, livet åtminstone till det yttre gjort en gir mot normen kan man vara rättså utsatt. Det fanns kanske en tid när sådana kommentarer kom åt mig men ska inte påstå att de gör det så värst mycket längre. Även om det förstås är störande att bli liksom klappad på huvudet.
Numera blir detta snarare påminnelser om aspekter av den nya andligheten som intresserar mig nästan allra mest. Vad är det som är i görningen?
Kommer att tänka på två saker. Det som ligger närmast till hands vore väl en psykologisk förklaring. Att det i grunden handlar om avund eller besvikelse som i sin tur aktiverat vissa försvarsmekanismer. En variant av surt sa räven, dvs. Ett slags narcissistiska försvar även om jag tror att det sällan rör sig om någon svårare problematik. Det är mest reflexmässiga försök att hålla andra under sig (klapp på huvudet, dvs) som ett skydd.
Alternativ två som jag tycker är mera intressant att utforska har med själva filosofin att göra. Det nyandliga idépaketet nästan som en “substans” vilken torde ha en impact på nästan alla som tar in och attraheras av denna världsbild. Den nyandliga världsbilden med sina höga ideal är en kraftfull impuls som riskerar att göra något med ens självbild och hur man därefter kommer att orientera sig i omvärlden.
Det kan ha med andlig fåfänga att göra förstås. Att det ligger något lockande i att få bekräftat att man kommit längre i utvecklingen än flertalet.
Själv utesluter jag inte att idépaketet faktiskt skänker en övergripande bild av tillvaron som har sina poänger. Bara att på köpet har man eventuellt fått en kompass som är dåligt kalibrerad för att orientera sig i den vanliga världen med. Att bilden av den spirituella evolutionen med sina kännetecken, som intresset och talangen för familjebildning, eller avsaknaden därav – “Vägen” – må vara sann, men att man kan vara benägen att felaktigt tolka sina egna omständigheter som tecken på att man är längre fram än vad man i verkligheten är.
Ungefär som när man inom socialpsykologin frågar folk hur bra bilförare de tycker att de är. Och folk tenderar tycka och rapportera att de kör bättre än genomsnittet. Vilket rent statistiskt inte går ihop.
Nej, jag utesluter inte alls, som hypotes, en utveckling vilken leder fram till metafysisk visshet och fullkomning. Däremot är jag mycket på min vakt inför vad folk säger och tror om sina bevekelsegrunder och sin egen status.
Visst kan det vara så att tillvaron funkar på ett visst metafysiskt vis. Men att ens övertygelse – sann eller inte – också kan fungera som snuttefilt och filtens inpyrda, välbekanta doft som ett opium. På samma gång. Dagens psykologi må vara bristfällig, men den har mycket som kan komma väl till pass här.