Filosofen Åsa Wikforss presenterade ett användbart test för pseudovetenskap: “Vad skulle kunna få mig att ändra uppfattning?” Om svaret är ”inget” har man lämnat det öppna sanningssökandet och fastnat i ett slutet system.
Inom kristenheten kan man ha olika uppfattningar om saker och ting. Ett tvisteämne är som bekant hur världen kommit till. Alltså själva processen. Å ena sidan att man står skuldra vid skuldra med den etablerade naturvetenskapen. Å den andra s k “kreationism”. Dvs att Skapelseberättelsen i första Mosebok bör förstås bokstavligt, allt blev till på ungefär en vecka, att detta är att förstå bibeln som “Guds ord”.
De förra torde vara i stor majoritet och de ser också sig själva som kristna och kan hävda bibeln är “Guds ord”. Dock förstår de Skapelseberättelsen på ett annat vis, “symboliskt” och underordnat annat i bibeln som har större vikt trots allt.
De senare uppfattar den mera konkret, bokstavligt.
Jag läser ett debattinlägg i Dagen av gymnasieläraren Lars Hjälmberg (27 januari) som tillhör den förstnämnda kategorin. Han går i polemik med någon, en Göran Schmidt, som visst skrivit en tidigare text i tidningen som varit positiv till kreationism.
Det uppstår ett allvarligt problem för kyrkor och församlingar om vi kristna, till förmån för en personlig tolkning av Bibeln, envist håller fast vid sådana pseudovetenskapliga förklaringar som Schmidt föreslår. Vi riskerar att dumförklara oss i mötet med människor som har kunskap. Det räcker ofta med grundläggande kunskap för att bristerna ska bli uppenbara.
Hjälmberg berättar rakt och ärligt att själv ville han tidigare förstå världens tillblivelse utifrån kreationismen. Men att detta förändrades i och med att han skaffade sig en utbildning
När jag senare studerade naturgeografi såg jag de bevis jag tidigare blundat för. Berggrunden, sedimentlagren med sina fossil, bär på en sammanhängande berättelse om en mycket gammal jord. Den berättelsen är inte byggd på spekulationer utan på observationer, mätningar och metoder som gång på gång visat sig tillförlitliga. Att avfärda vetenskap är inte ett uttryck för stark tro. Det är i stället ett uttryck för misstro mot kunskap.
Göran Schmidt (15/1) har rätt i att slutsatser måste utgå från empiri. Det är just vad geologin gör. Fossil i sedimentlager över hela världen, ofta flera kilometer tjocka, vittnar samstämmigt om samma geologiska historia. När Schmidt hävdar att lager och fossil kan bortförklaras med att ”vattnet sorterade dem” framför han en helt orimlig tes. Han tycks inte förstå vilka enorma massor det handlar om. Han lämnar med det den naturvetenskapliga metoden till förmån för en förenklad pseudovetenskaplig förklaring som inte håller för granskning. Trots miljardtals dokumenterade fossilfynd har ingen enda verifierad anakronistisk upptäckt gjorts.
Själv står jag allt för långt från det kristna för att bli engagerad i just denna diskussion. Jag går väl inte helt igång på något av alternativen. Dock sympatiserar jag i högre grad med Hjälmberg förstås.
Tankarna vandrar iväg och jag igenkänner att denna motsättning faktiskt funnits och finns även i den spirituella tradition jag själv kommer ifrån. Som jag redogjort för många gånger här på hemsidan har jag intresserat mig för s k Västerländsk esoterik i allmänhet och den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) i synnerhet.
Thomsen menade sig ha en transcendent förmåga att kunna se och förklara dolda lagar och sammanhang i tillvaron. Hur det nu var med detta vågar jag inte sia om. Med åren har jag rätt mycket tappat intresset för det hela.
Kvar finns dock en fascination för personen bakom utsagorna och visionerna. Desto mera så eftersom Martinus Thomsen verkar ha varit en så trevlig prick kort och gott. Enkel, skojfrisk, vänfast. I kombination med en stark övertygelse och god arbetsdiciplin. Inte märkbart psykotisk. (Även om detta som kallas vanföreställningssyndrom, dvs en mera konsoliderad, stabil form av psykossjukdom, kan vara lurigare att upptäcka.) Inte heller påfallande narcissistisk eller besvärlig att ha att göra med. Att han försökte snärja eller begränsa de som sökte sig till honom eller så. Kanske är jag partisk, men både utifrån ett kliniskt psykologiskt perspektiv och i jämförelse med många andra kultledare man hört om och deras progress över tid så verkar Thomsen faktiskt ha varit en rättså gedigen person.
Själv träffade jag honom aldrig, men vittnesmål från folk som varit i hans närhet genom många decennier är påfallande samstämmiga.
“Martinus steger vegetar-frikadeller med sprød skorpe.” (Foto: Per Bruus-Jensen)
Han sa och påstod så många saker som inte är allmänt verifierbara. Allt ifrån de mest storlagna perspektiv, om ödets lagar och en större, kärleksfull ordning som omfattar allt och alla. Som en sammanfattning använde han gärna slutklämmen ur just den bibliska skapelseberättelsen: “Allt är mycket gott.” Hans esoteriska världsbild har en åtminstone invärtes logik som tycks hänga ihop och underbygga detta.
Men det var inte det jag ville skriva något om. Här och var dyker det även upp påståenden om konkreta värdsliga fenomen som tycks gå stick i stäv med vad aktuell forskning hävdar. T ex att de stora pyramiderna i Giza i själva verket skulle vara över 80.000 år gamla och konstruerade av särskilt högtstående, begåvade individer med hjälp av materialisation, etc.
Han lade tydligen ut texten om detta vid ett Rådsmöte på Martinus Institut i Köpenhamn 14 oktober 1980. Året innan han gick bort.
Nu har man det med Atlantis og Lemurien, men det er jo ingenting. Der har været mange flere kulturer, og jeg mener, pyramiden er bygget før Atlantis, det tror jeg. Den er mere end 80.000 år. Jeg har fået den impuls, at den er skabt med den første humanitet i verden, som symbol på, at mennesket er både dyr og menneske, – sammen med sfinxen.
Selve alderen har jeg ikke fået tal på, men at den er meget, meget gammel. Den er over 80.000 år gammel. Den er fremstillet ved magiske, åndelige kræfter. Blokkene er taget fra bjergene ved siden af. Arkitekten har her lavet model af kanalerne. Jeg går ud fra, at det er taget alt sammen derfra. Da jeg så pyramiden i et åndebillede, da så jeg, at der ikke var ørken, der var palmer, tempelhallerne funklede og strålede. Pyramiderne var skinnende blanke, som om de var lavet af porcelæn, og – det er ikke noget, jeg ved, – det er noget, jeg er kommet ind på – jeg tror, at toppen var af guld.”
Detta är ett exempel på sådant i hans undervisning som man kan förhålla sig mycket olika till. En del menar att det måste vara sant eftersom just Martinus Thomsen sagt/skrivit det. Eftersom han hade en sådan inblick i saker och ting. Aldrig kunde ta fel.
Medan andra ändå vill skilja på ditt och datt. Hålla öppet att hans utsagor kan ha varit av olika kvalitet, trots allt. Man kan hålla hans stora “kosmiska” analyser för sanna, sannolika eller åtminstone intressanta men omöjliga för en vanlig dödlig att motbevisa. Men att Thomsen förmodligen haft fel om t ex pyramiderna (och några saker till som avviker från akademisk konsensus).
Det förra liknar då en blind, bokstavstrogen tolkning, tycker jag. Medan det senare är mera i artikelförfattarens anda. Att man kan bortse från somligt, se nivåer i materialet, samtidigt som det finns en essens som man kan uppskatta.
Att läsa skapelseberättelsen teologiskt snarare än naturvetenskapligt är inte ett avsteg från Bibelns auktoritet. Det är att ta texten på allvar i sitt sammanhang. Den berättar varför världen finns och vem Gud är, men inte hur kontinenter rörde sig eller arter uppstod.
Jag har hunnit fundera mycket på hur individer som haft, vad det verkar, transcendenta upplevelser och visioner egentligen fungerar? I Martinus Thomsens fall har jag prövat tanken att han kanske helt enkelt inte tog så allvarligt på en del saker. Ibland bara got carried away av sådant vänner berättade. Något de läst i en eller annan obskyr, spekulativ bok t ex. Eller som han hade läst själv.
Kanske problematiskt att göra en analys av denna transkription från ett rådsmöte, men Thomsen uppges alltså ha sagt att han för sitt inre sett “at der ikke var ørken, der var palmer”. Detta är väl vetenskaplig konsensus inom klimatforskningen (eller vad det nu kan heta) att miljön kring platån med pyramiderna var mera bördig då, det gick sannolikt att odla mat till de många arbetarna, Nilen svämmade över ibland, osv. Han fortsätter: Pyramiderne var skinnende blanke, som om de var lavet af porcelæn, og – det er ikke noget, jeg ved, – det er noget, jeg er kommet ind på – jeg tror, at toppen var af guld.” Detta är vad jag förstår fastställt. Att det var så.
En intressant detalj är att detta omvittnas så sent som på antiken, av greker och andra på besök. De såg att byggnaderna var skimrande vita och praktfulla. Som en respons på Martinus Thomsens åldersdatering kan man tycka att det är märkligt om fasaderna hållit sig mer eller mindre intakta i 80.000 år och först under de senaste tvåtusen åren krackelerat pga en jordbävning, etc?
Att toppen av pyramiden varit utsmyckat är också egyptologisk skåpmat vad det verkar. Att toppen troligen hade en pyramidion beklädd med guld eller något annat dyrbart och glänsande material.
(Apropå Stockholm, våren -26)
Ibland hör man om hur kairoborna ska ha använt den vita fasaden till att bygga saker inne i staden. Att detta skulle förklara varför pyramiderna ser ut som de gör idag. Sådant är också kartlagt, var vissa stenblock senare har hamnat, osv. Dock är det svårt att föreställa sig att ortsbefolkningen dristade sig till att knacka loss dem från väggarna. Mera sannolikt var det bråte som redan hade ramlat ned. En hypotes till varför det rasade är den stora jordbävning som skakade stora områden kring Medelhavet år 1303. För att sammanfatta: Utifrån mera konservativa beräkningar hade pyramiderna då stått där och varit praktfulla i omkring 3000 år. Det är lång tid det med.
En mera intern reflexion är hur anmärkningsvärt svävande Thomsen bitvis faktiskt uttalar sig: “Det är icke något jag vet… Jag tror…”
För den som är intresserad: Jo, när detta tema varit på tapeten inom rörelsen har det utkristalliserat sig två sätt att se på det. De som menar att somligt kom från “Martinus” (han använde bara sitt förnamn som författarnamn). Dvs när han hade sin transcendenta förmåga påkopplad. Medan somligt bara kom från “Herr Thomsen”. Dvs behövde inte vara så genomtänkt eller sant. Och så de som hävdar att allt sagt och skrivet hållit “Martinus-höjd”, att hävda något annat är närmast hädelse. (Illustrationen gjorde jag en gång för länge sedan.)
Påminns om att temat som Hjälmberg skriver om är något som upptagit mitt intresse sedan lång tid tillbaka. I förhållande till sådan spiritualitet jag själv är mera bekant med. Jag hittar en prövande, lite provokativ text som postades i ett diskussionsforum kring den danske mystikern för halvannat decennium sedan och som fick mycket respons. Både sympati och ramaskri.
En tankelek. Man föreställer sig att Martinus kom hit för att fullborda Kristus mission, och att skriva ett Tredje testamente. Att det liksom var planerat så. Men tänk om vi överskattat hans betydelse, och att han faktiskt gjorde det själv också? Inte så mycket, bara 5% ungefär. Han vore alltjämt en av de stora andliga lärarna, en upplyst, som har mycket att säga om kärleken, mm. Men att han misstagit sig när han trodde han hade en speciell uppgift. Skulle det göra någon skillnad?
Man kan tycka Martinus har ett och annat att säga, man kan tycka han är en intressant mystiker, man kan se honom som en upplyst, rentav som en av de stora. Det är en sak. Men jag har en känsla av att det är nästa steg – “överväxeln” – som riskerar ställa till det. Dvs när man antar att Martinus är guds utsände med en väldig och specifik mission.
Om denna ståndpunkt blir allt för viktig för en, och oreflekterad, så måste dels ens möjligheter att förhålla sig till materialet på ett (ande-)vetenskapligt sätt drastiskt minska, tänker jag, dels kommer det vara ett hinder i mötet med modernt skeptiska människor som kan vara nyfikna på kosmologin.
Det är något med det där, när man ser alla enskildheter i ljuset av antagandet att något ska vara perfekt. Det blir ju fel håll. Och utifrån liknar det väl mest av allt religion då.
Mera bokstavstrogen religion, dvs. För jag påminns även om att min egen hållning till och bild av den traditionella religionen har nyanserats och mildrats över tid.