Står och väntar på en buss vid Karlaplan. Tvärs över parken och den ännu så länge torrlagda bassängen ser jag en butik jag känner igen. Var där en gång. Kanske tjugo år sedan?
Det är den teosofiska bokhandeln ”Studio”. Lämnade butiken den gången med Madame Blavatskys samlade verk på en pirra. Bokpaketet med femton, tjugo tunga band hade vi beställt för att ge i present till en bekant som fyllde jämnt.
(Fejkbild. Men ungefär såhär måste det sett ut.)
”Västerländsk esoterik”… För inte alltför länge sedan hade man kommit undan med en ytlig översikt. Numera är det ett livaktigt akademiskt forskningsområde.
Men håll till godo! Det här blir en exposé över sådant jag själv känner till, har kommit i kontakt med och hunnit fundera över. Det har ändå blivit fyrtio ca år. Med undantag för ett par år på Rudolf Steiner-seminariet i Järna utanför Södertälje, en livslång fascination för den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti (som inte kan räknas, då han snarast var ”anti-esoteriker”), har dock mina esoteriska studier begränsat sig till danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981).
Tror knappt jag läst en rad av Madame Blavatsky, Laurency eller Alice Bailey, m fl. Rudolf Steiner har jag dock med stor behållning läst ett par böcker av. Den här bl a:
Om sanningen ska fram har jag inte satt mig in i den här Thomsens litteratur så värst grundligt eller fullständigt heller. Fastän jag haft tid på mig. Dock har jag varit engagerad i samtal och diskussioner om hans lära under alla år och känner mig någorlunda insatt.
Att jag inte ägnat mig mer hängivet åt studier av de olika esoteriska författarna har sina skäl. Dels finns en tendens hos många att man fastnat för en och låtit resten vara. Ett slags ”släkten är värst”-fenomen, antar jag.
Detta kanske också gått att motivera med att man bör ägna sig åt en sak i sänder. Eller kan nöja sig med det som kommit senast och inte behöver fördjupa sig i tidigare versioner:
Koncentration betyder utestängning av allt som inte rör föremålet för koncentrationen. Och vi måste därför be läsaren att helt utestänga allting som han i övrigt eventuellt sitter inne med av kunskaper om livsmysteriet, såsom teosofiska, antroposofiska, spiritistiska eller andra andliga riktningars tolkningar, emedan dessa här är helt överflödiga eller onödiga. Det finns inte något som helst bruk för dessa tolkningar i denna vår utforskning av livsmysteriets lösning.
Martinus, Livets bog, stycke 679
Dels tog mitt intresse en delvis annan riktning i och med att jag börjat grunna på de psykologiska sidorna av att hålla sig med en ”esoterisk” syn på sig själv och världen.
För tio, femton år sedan gjorde jag ett examensarbete på Psykologprogrammet om denna mix som fick titeln ”Ny andlighet, men gamla utmaningar”. Då hade jag redan under kanske tio år vädrat kätterska funderingar på olika nätforum. Ja, så har det sett ut för mig. Mitt huvudintresse har blivit en nisch av religionspsykologin.
Grundtankarna som är gemensamma för all Västerländsk esoterik är, så vitt jag förstått, tre till antalet: reinkarnation, karma och individens gradvisa utveckling mot kognitiv och emotionell fullkomning.
”Esoterisk” betyder gömd, dold eller förbehållet ett fåtal. Motsatsen är ”exoterisk”, sådant som förmedlats via t ex kyrkan. De esoteriska kunskaperna har däremot odlats i slutna sällskap eller ordnar. Fritt ur minnet: Rosenqreutzare, Golden Dawn, m fl.
Frimurarorden med sina riter och initiationer hör man om ibland. Det närmaste jag kommit en sådan organisation var avskedsmiddagen för en kollega för några år sedan.
Hon och hennes man var båda aktiva i ”Odd Fellows” och bjöd in till middag i deras fina restaurang som låg i bottenvåningen av sällskapets pampiga hus på en bakgata mitt i city. Efter maten flyttade vi över till den sociala avdelningen dit det var okej att bjuda med utomstående. Hennes make bejakade att, visst, hemliga aktiviteter pågick på de övre våningarna.
Sådana ordnar ingår i traditionen med så kallade ”mysterieskolor”. Kunskap som förmedlas bit för bit. Högre stadier är hemliga tills adapten bedöms vara tillräckligt mogen för dem.
Bästa liknelsen jag hittar för sådant är barnfilm som har skikt bara vuxna förstår. Ta den australiensiska serien ”Bluey”. Barn älskar den, det är action, skojigt och påhittigt. Samtidigt som man som vuxen ser saker vilket sannolikt går barnen helt förbi. De känner säkert av ett djup, en underton av allvar, även om de inte förmår att tolka det.
Det gripande avsnittet ”Lekdräkter” (Säsong 3, avsnitt 31) t ex som på en djupare nivå handlar om ofrivillig barnlöshet.
Först på plan att göra det esoteriska tankestoffet tillgängligt för vem som helst var Helena Petrovna Blavatsky (1831-1891). Det är hon på bilden överst, som där sitter tillsammans med journalisten och vapendragaren Henry S. Olcott (1832-1907).
Så lyder i vilket fall historien. Titlarna på en del av hennes böcker skvallrar om detta, t ex: ”Isis Unveiled: A Master Key to the Mysteries of Ancient and Modern Science and Theology” (1877) och ”The Secret Doctrine: The Synthesis of Science, Religion, and Philosophy” (1888).
Ofta hör man invändningar om att begrepp som reinkarnation och karma har existerat länge inom österländsk andlighet, liksom tanken att allt ska leda fram till något slags mål. Dock missar man då att dessa tankar inom Västerländsk esoterik har fått en omisskännlig individualistisk touch. Blavatsky med flera må ha hämtat grundtankarna från österlandet, men attdet var rättså mycket cherry-picking. Man tog över de mest kamerala bitarna kunde man säga, anpassat dem till tidsandan, medan den mustiga gudaläran, den kollektiva förankringen, mm, var element som i stort sett ratades.
Jag är själv ingen hejare på komparativ religionsvetenskap. Stort tack är jag skyldig Olav Hammer, religionssociolog och författare till flera böcker och artiklar om den nya andlighetens särdrag och historia. Han argumenterar väl för ovanstående, om skillnaden mellan österländsk spiritualitet och vilken fason denna fått hos oss i Väst.
En väsentlig skillnad i synsätt mellan det akademiska studiumet av Västerländsk esoterik (Religionsvetenskap, Idehistoria?) och utövarna själva, är att medan de förstnämnda försöker spåra hur ideer och koncept vandrat eller förmedlats mellan de olika rörelserna (Teosofi, Antroposofi, Martinus kosmologi, m fl), så hävdar anhängarna själva oftast att kunskaperna delgetts grundarna direkt på översinnlig väg. Utifrån sådant här ”släkten är värst”-tänkande är man kanske beredd att acceptera forskarnas uppfattning när det gäller de andra rörelsernas upphovspersoner, bara inte för ens egen.
Själv är jag som sagt mest bekant med historiesynen kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981). Han kom från enkla förhållanden och hade knappt gått i skolan. En kväll 1921 efter en lång arbetsdag på mejeriet satte han sig i sin korgstol och strax hände märkliga saker.
Dock strax innan och en tid efteråt hade han faktiskt varit i kontakt med teosofer och antroposofer. Detta har varit ett ämne för viss intern debatt genom åren. Exakt hur mycket av Thomsens lära kom ”utifrån”?
Även om han nog plockade upp viss terminologi, t ex detta med reinkarnation och karma, så råder relativ konsensus kring att han måste ha fått till sig resten i original, dett vill säga ”inifrån” eller ”ovanifrån”. Det är också så som Martinus Thomsen själv beskrivit det. Denna uppfattning är också samstämmig med vad teosofen som umgicks med honom alldeles i början, Lars Niebelvang, hävdat:
(”Appendix A”, sid 17 ff. Först texten översatt med Google Translate, därefter i original.)
Så nu ställdes jag inför den märkligaste av mitt livs många märkliga händelser. En stor och unik talang hade plötsligt korsat min väg och fattat mitt öde med en stark men försiktig hand.
Även om han vid den här tiden hade varit en av de mest olästa männen på jorden, skulle jag ha böjt mig för hans medvetenhet. Det jag lärde mig genom mina studier kunde han läsa in sig i de mest vardagliga händelser som omgav oss. Det som i det här livet, mikroskopiskt litet, hade börjat röra på mig, när det gällde att läsa i Naturens bok, var redan utvecklat i allra högsta grad hos honom.
Det är onekligen en märklig känsla som griper en när man efter en liten Människoålders undersökning av ockulta ämnen plötsligt ställs ansikte mot ansikte med en man som utan ett spår av förkunskaper eller yttre vägledning avslöjar för oss de högsta sanningarna från djupet av sitt eget medvetande.
Därför frågade jag också ofta om saker, jag är väldigt känd teoretisk; eftersom det var mer värdefullt och internt övertygande för mig när jag kunde få förstahandsbekräftelse från Martinus på saker som jag själv fått lösningen på genom böcker. Och jag måste erkänna att jag som lön intog en sådan inställning, som oftast fick ett svar som både till omfattning och djup sträckte sig långt utanför mitt teoretiska synfält.
Nu stod jeg altsaa overfor den mærkeligste af mit Livs mange mærkelige Hændelser. En stor og særegen Begavelse havde pludselig krydset mine Veje og grebet ind i min Skæbne med stærk, men varsom Haand.
Selv om han paa dette Tidspunkt havde været en af de mest ubelæste Mænd paa Jorden, skulde jeg have bøjet mig for Omfanget af hans Bevidsthed. Hvad jeg gennem Studier havde brugt en hel Aarrække til at indleve mig i kunde han læse sig til i de mest dagligdags Begivenheder, som omgav os. Hvad der i dette Liv mikroskopisk småt havde begyndt at røre paa sig hos mig, naar det gjaldt at læse i Naturens Bog, var allerede udviklet til en meget høj grad hos ham.
Det er unægtelig en mærkelig Følelse, der griber En, naar man efter en lille Menneskealders Granskning i okkulte Emner pludselig stilles Ansigt til Ansigt med en Mand, der, uden Spor af forkundskaber eller ydre Vejledning, afslører os de højeste Sandheder fra sin egen Bevidstheds Dybder.
Derfor spurgte jeg ogsaa ofte om Ting, jeg meget godt kendte teoretisk; fordi det var mig mere værdifuldt og indre overbevisende, naar jeg fra Martinus kunde faa første Hånds Bekræftelse paa Ting, som jeg selv havde tilegnet mig Løsningen af gennem Bøger. Og jeg maa tilstå, at jeg som Løn for en saadan Holdning, som oftest fik et Svar, der baade i Omfang og Dybde spændte langt hinsides mit teoretiske Synsfelt.
Detta är ett avsnitt mot slutet av Niebelvangs långa vittnesmål. (Styckeindelningen är min, för att göra det lättare att läsa.)
Texten i sin helhet är rättså känslosam, beundrande. Delvis kan nog detta förstås mot bakgrund av att Lars Niebelvang dittills hade ägnat så mycket tid och kraft åt den äldre esoteriken, som förefaller ha en mer religiös, mystisk prägel och att texten kom till för hundra år sedan.
Men det går nog inte att bortse från att Martinus Thomsen tycks ha gjort ett starkt intryck på den här garvade esoterikern.
I rörelsens tidskrift Kosmos (1/1948) skriver Thomsen själv ett minnesord efter Lars Niebelvangs bortgång.
(Först ett avsnitt av texten översatt med Google Translate, därefter texten i original. Styckeindelningen är min.)
[H]ans stora livsintresse var andlig forskning. Hans outtröttliga sökande efter sanning kände inga gränser. Här var ingen ansträngning för stor eller oöverkomlig. Till exempel, han, som inte hade lärt sig engelska i skolan, rev sönder en engelsk ordbok för att studera ett engelskt ockult verk i flera volymer. Men resultatet av detta blev att han senare kunde öppna och läsa nämnda verk var det än kunde vara. En sådan otrolig självstudie, både av språk och andlig mystik, vid sidan av sitt dagliga arbete (Lars Nibelvang var ursprungligen musiker innan han nådde framgång som författare) kan förvisso sägas vara ganska unik, och särskilt när man minns hur otillgängliga själva andliga forskningens föremål och material är.
Med denna envishet hade Lars Nibelvang blivit bekant med alla de ledande andliga rörelserna från sin ungdom: Spiritism, Teosofi och Antroposofi och allt annat som fanns tillgängligt inom detta område för en forskare i Danmark. Men hans forskning hade inte gett honom den andliga eller psykologiska grund som han var medveten om måste existera och att han från sina studier av världslitteratur visste att vissa individer hade funnit eller upplevt.
Och mitt i hans sökande hade försynen bestämt att vi skulle träffas. Mitt möte med honom var ett försynens svar på mitt eget sökande efter andlig klarhet. Man måste här komma ihåg att vårt möte ägde rum omedelbart innan det andliga klargörandet av mitt medvetande utlöstes, vilket jag har beskrivit i min bok ”Om min missions födelse”, upplevelsen av de eviga fakta som blev grunden för min mission och skapandet av ”Livets bok” och de kompletterande skrifterna förknippade därmed, vilket i så hög grad blev ett otillfredsställande svar på Lars. sanning.
Lars Nibelvang blev därmed den första lärjungen till mitt andliga arbete. Han blev den första som hittade grunden för sitt liv i den sammanhängande, kosmiska serie analyser som min manifestation av den eviga världsbilden kom att utgöra och som han så envist försvarade under resten av sitt liv.
Men vid mitt första möte med Lars Nibelvang, som ägde rum en dag i februari 1921, var jag ett helt blankt blad vad gäller andlig forskning, samtidigt som han var en framstående och skarpsinnig andlig forskare med många års energiska studier bakom sig.
[H]ans store Livsinteresse var Aandsforskning. Hans utrættelige Søgen efter Sandheden kendte ingen Grænser. Her var der ingen Anstrengelser, der var for store eller uovervindelige. Som et Eksempel kan nævnes, at han, som ikke havde lært engelsk i Skolen, for at kunne studere et engelsk okkult Værk paa flere Bind sled en engelsk Ordbog op. Men Resultatet heraf blev, at han siden hen kunde slaa op og læse i nævnte Værk, hvor det skulde være. Et saa utroligt Selvstudium, baade af Sprog og Aandsmysterium, ved Siden af sin daglige Gerning (Lars Nibelvang var oprindelig Musiker, før han naaede igennem som Forfatter) tør vist siges at være temmelig enestaaende, og i Særdeleshed naar man erindrer sig, hvor vanskeligt tilgængelig Aandsforskningens Objekter og Stof i sig selv er.
Med denne Ihærdighed havde Lars Nibelvang lige fra sin pure Ungdom sat sig ind i alle de førende Aandsretninger: Spiritisme, Teosofi og Antroposofi, og hvad der ellers er tilgængeligt paa dette Omraade for en Forsker i Danmark. Men denne hans Forskning havde ikke givet ham det sjælelige eller aandelige Fundament, som han var klar over maatte eksistere, og som han vidste fra sit Studium af Verdenslitteraturen, at visse enkelte Personer havde fundet eller oplevet.
Og midt i denne hans Søgen havde Forsynet bestemt, at vi skulde mødes. Mit Møde med ham var et Svar fra Forsynet paa min egen Søgen efter aandelig Klarhed. Man maa her erindre, at dette vort Møde fandt Sted umiddelbart før, den aandelige Afklaring af min Bevidsthed blev udløst, jeg har skitseret i min Bog ”Omkring min Missions Fødsel”, den Oplevelse af de evige Fakta, som blev Fundamentet for min Mission og Skabelse af ”Livets Bog” og de hermed forbundne supplerende Skrifter, der i saa urokkelig en Grad blev det tilfredsstillende Svar paa Lars Nibelvangs Søgen efter Sandheden.
Lars Nibelvang blev saaledes mit aandelige Arbejdes første Discipel. Han blev det første Menneske, der fandt sit Livsfundament i den sammenhængende, kosmiske Analyserække, som min Manifestation af det evige Verdensbillede kom til at udgøre, og som han saa haardnakket igennem Resten af sit Liv forsvarede.
Men ved mit første Møde med Lars Nibelvang, der fandt Sted en Dag i Februar 1921, var jeg saaledes et ganske ubeskrevet Blad med Hensyn til Aandsforskning, medens han var en fremragende og skarpsindig Aandsforsker med mange Aars energisk Studium bag sig.
En antologi om Västerländsk esotericism i Skandinavien utkom på Brill förlag 2016. Den är verkligen ett smörgåsbord. För någon som inte är insatt i aktuell forskning kan den verka överväldigande på alla kanter:
This is the first encyclopaedic work on Western esotericism in Scandinavia. Structured along the lines of the Dictionary of Gnosis and Western Esotericsm (2005), it contains over 80 articles written by 47 specialists.
It consists of critical overviews of all the major esoteric currents in Denmark, Finland, Norway, and Sweden, ranging from Alchemy, Anthroposophy, and Astrology, to Theosophy, Traditionalism, and UFO Movements.
This ground-breaking work is of relevance not only for scholars and students of Western esotericism, but for all with an interest in alternative religious traditions and Scandinavian intellectual history.
Jag har nöjt mig med att läsa avsnittet om Martinus Thomsen. Här finns bl a sådana resonemang som nämns ovan. Hur placerar man in Martinus i den esoteriska traditionen? (Styckeindelningen är min.)
Biographical accounts of Martinus Thomsen are inconclusive about the Theosophical inspiration for Martinus’ spiritual revelation. Martinus himself rejected any suggestion that his revelations were inspired by Theosophy. It is emphasised that Martinus never finished reading the Theosophical book on meditation, and that he was not at all well read at the time of his spiritual experiences.
To put it another way, it is an important part of the self-image of the Martinus circle that there is one source only for his insight and calling, namely God. The only mundane inspiration openly acknowledged by Martinus was his Christian childhood education.
Elsewhere, however, one can read that Nibelvang had introduced Martinus to Theosophy just before Martinus received his revelations […]
No matter what the true sequence of events may have been, it is a fact that Martinus moved in Theosophical and Anthroposophical circles and communicated his teachings there in the period immediately after his spiritual revelation.