Chopra’s Epstein problem is actually our problem. We created him. We gave him power. We made him rich. And until we understand why, we’ll just create the next version of him.
As a scholar of religious ethics, I’m less interested in whether Deepak Chopra is a “good person” or a “bad person” than in what his success reveals about American religious culture. What does his popularity tell us about ourselves?
Läser en lång, välskriven text i den här “blog-hubben”, eller vad man ska kalla det: Substack. Reaktioner på att den andlige ledaren Deepak Chopra dykt upp i nya dokument som släppts i härvan kring Jeffrey Epstein.
Last week, the House Oversight Committee released over 20,000 pages from Jeffrey Epstein’s estate. Wellness guru Deepak Chopra’s name appeared throughout. Not just mentioned. Embedded. The emails reveal a years-long relationship between a convicted sex offender and one of the world’s most prominent spiritual teachers, a man whose empire is built on promises of healing, consciousness, and transcendence.
Författare till denna text från 18 november är Liz Bucar, okänd för mig, men av presentationen att döma akademiker med fokus på religionsetik:
“We Made Deepak Chopra Rich. Then He Befriended a Predator.
What the Epstein Files Reveal About American Spirituality”
Hennes titel och position spelar dock mindre roll. Jag utgår från att de fakta hon presenterar är korrekta. Det är hennes funderingar som är intressanta.
Chopra har försvarat sig med att deras möten handlat om “treating Epstein’s struggles with sleep through meditation” och bara varat en halvtimme åt gången. Deras mejlkontakt berättar dock en annan historia, osv.
Som citeras ovan
“As a scholar of religious ethics, I’m less interested in whether Deepak Chopra is a “good person” or a “bad person” than in what his success reveals about American religious culture. What does his popularity tell us about ourselves?”
Jag är enig med henne, att Chopra som person är mindre intressant och jag tror också att hennes resonemang åtminstone delvis går att utsträcka till västerländsk religiös eller spirituell kultur. Visserligen är inte vårt samhälle genomsyrat av det religiösa i samma utsträckning som i USA, eller på samma vis. Men ändå.
Det är saker runtikring som förtjänar lite eftertanke. Texten innehåller flera intressanta teman. Dels detta med guru-rollen, förstås. En position som kan fresta och korrumpera. Dels den vanliga “sektdynamiken” förstås, en förment upplyst som behöver följare och får det. Dels bristen på kontrollfunktioner inom den alternativa andligheten. Till skillnad mot inom kyrkan, etc. Det sker övergrepp och oetiska saker där också. Men finns iallafall normalt en procedur med möjlig “avkragning” när detta bedöms nödvändigt.
Språket förstås! (Det här är verkligen ett sidospår.)
Chopra’s Western western medical credentials make his quantum mysticism more credible, not less. He makes claims like “consciousness may exist in photons” and “the moon exists in consciousness, no consciousness, no moon” that scientists dismiss as nonsense.
Richard Dawkins calls his work “quantum jargon as plausible-sounding hocus pocus” and biologist Jerry Coyne calls him a pseudoscientist “showing all the characteristics of that genre, including the use of meaningless jargon that sounds profound, a refusal to discuss serious criticism of his views, and a deep sense of persecution by ‘the establishment.’”
But none of this matters. His followers aren’t looking for scientific rigor. They’re looking for the feeling of profundity that comes from someone who seems to bridge science and spirituality, West and East, material and transcendent. The scientific-sounding language makes followers feel like they’re accessing cutting-edge knowledge. The Indian heritage makes it feel ancient and authentic. The vagueness means you can interpret it however you want.
Nej, det som fastnar i Liz Bucars text är detta med hur österländska koncept har importerats till Väst och hur de liksom har “transponerats” för att passa sina nya användare.
“Oh, East is East, and West is West, and never the twain shall meet…”
— ur dikten “The Ballad of East and West” (1889), av Rudyard Kipling
Bucar refererar till en annan akademiker, Prea Persaud, som skrivit
Drawing on Edward Said’s concept of Orientalism, Persaud argues that the construction of “the East” always reflects Western anxiety and desires. Sometimes the East gets dismissed as barbaric and superstitious in contrast to a rational, scientific West. Other times (like now) the West gets seen as too materialistic and individualistic, lacking the spiritual depth found in the East.
Liz Bucar fyller på
This isn’t new. From the Transcendentalists (Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau) to Elizabeth Gilbert’s Eat, Pray, Love, Americans have repeatedly turned to Asian and South Asian spiritual figures to provide what we assume is missing in Western life.
Min egen färd genom den samtida andligheten har inte gått genom “Chopra-land”. Inte Non-duality, tekniker för att uppnå Enlightenment, meditation, etc, heller. Har läst en bok av Eckhart Tolle som jag gillade. Haft ett livslångt (nåja) intresse för den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti. Hans filosofi men ännu mera hans livsöde och attityd.
Utöver detta har jag mest rört mig inom s k “Västerländsk esoterik”. En mera intellektuell, strukturerad approach och världsbild. Inte fullt lika personbundet, sekt-liknande, trots allt. (Mera “uppe i huvudet” för att säga det banalt.)
En bit in i texten kommer något som blir en brygga över till sådant jag själv har funderat på.
Persaud notes that these figures succeed by “the ‘wisdom’ from the East into the ‘language of the West’ without the bothersome trappings of their particular cultural contexts.”
Författaren skriver om Chopra
The genius of figures like Chopra is that they claim to have distilled the “true essence” of Eastern religions. As Persaud writes: “No need to label anything or separate it as ‘Hinduism,’ ‘Buddhism,’ ‘Jainism,’ etc. because they’ve extracted the ‘Truth,’ which gets lost in all the messy cultural stuff, disguising the insights and benefits, the core. And access to the core is exactly what we desire.”
We want ancient wisdom without cultural context.
Jag tror att ett nyckelordet är “individualism”. Teosoferna plockade med sig vissa element från den österländska andligheten – Reinkarnation och Karma inte minst – men brydde sig inte om den kulturella, religiösa kontext som sådant sedan århundraden varit inbäddat i. Gudavärld, kollektiv, ceremonier, släkt och familj.
Den österländska andligheten ansades för att passa den ensamme, västerländskt rationelle sökaren som kunde drömma om en Upplysning, att få nå målet helt på egna meriter.
Här är en text med några fina citat av Olav Hammer om ämnet. T ex hur
”[v]år tids reinkarnationstro är en utpräglad produkt av det moderna: optimistisk, individualistisk, trendkänslig och formulerad i ett språk som passar som hand i handske i en värld präglad av vetenskap och rationalitet” (1998).
Om detta resonemang är giltigt för hur det såg ut för hundrafemtio år sedan är det sannolikt ännu mera träffande idag.
Ps. Illustrationen överst är från en filmaffisch till “Decoding Deepak” (2012). Ett försök av sonen att förstå och komma närmre sin far. Ds.
Hammer, O. (1998). Born again… and again, and again. Ur Res Publica; New Age/Gnostisk renässans, nr 2/98.