Imagine trying to find your friend on this crowded college campus in 1964.
Ser ett inlägg från sidan “Historic Photographs” på Facebook som gör mig tankfull. Sparar ned det och har nu gått och funderat på det ett par dagar.
Det är mycket med tidsandan man kan vara skeptisk inför. Själv brukar jag t ex när jag ska försöka definiera den typ av nutida andlighet som intresserar mig lägga till att denna är i hög grad “individualistisk”. Att diverse österländska koncept, som reinkarnation, karma och enlightenment, “upplysning” (befrielse från hjulet av födelse och död, eller hur detta tänkta slutmål nu brukat benämnas i österlandet), som importerades till Väst för hundrafemtio år sedan, inte är samma koncept här och nu som där och då. Att teosofer m fl tog de mer rationella bitarna – eller som åtminstone kunde omstöpas på det viset – men struntade i annat. Den svindlande magiska gudaläran, den kollektiva inbäddningen just, mm. Väl hemma, i Europa och USA, packade man upp och satte ihop delarna till en förment välmord, felfri “västerländskt esoterisk” ödes-maskin.
Och då kan man tycka att i mycket det är individualismen som liksom ställer till det? Nu ska var och en snickra på sin egen optimering eller fullkomning. Att det är fokuset på individen som har förfulat och trivialiserat. Vilket det kanske är. Också.
Men hur var det innan? Vad var det som hippierörelsen i slutet av 60-talet, via “New Age” som peakade på 80-talet och numera tycks vara ett integrerat synsätt hos en stor del av befolkningen, kom ur? Tog spjärn emot eller lessnat på?
Själv är jag ingen hejare på religionshistoria. I tonåren tog jag intryck av Hare Krishna-rörelsen som i milt anpassad österländsk form är verksam också hos oss i Väst. Därefter har jag, som en kontrast, samlat på mig en hel del erfarenhet av samtida “nyandlighet”.
Stort tack är jag skyldig Olav Hammer som beskrivit just hur ovanstående begrepp hos oss fått en typisk västerländsk, rationell fason. Hammer har på olika ställen kommit in på reinkarnations- respektive karmatanken. Om det förra skriver han t ex att
”[v]år tids reinkarnationstro är en utpräglad produkt av det moderna: optimistisk, individualistisk, trendkänslig och formulerad i ett språk som passar som hand i handske i en värld präglad av vetenskap och rationalitet” (Hammer, 1998).
Vad som kännetecknar denna västerländska reinkarnationstanke är bland annat att utvecklingen bygger på ständig progression. Att själva beteckningen ”New Age” avspeglar denna framstegsoptimism.
Utvecklingstanken inom teosofin går ut på att hela världen ”från våra individuella själar till planetsystemen, genomgår en ständig utveckling” (Hammer, 2000).
I detta finns också en naturlig koppling till Darwin, något som oftast saknas i de gängse religionerna och skapelseberättelserna. Dock är utvecklingen enligt teosofi och New Age, till skillnad mot evolutionsläran, ”målinriktad” (Hammer, 2000).
Om det faktum att denna föreställning numera förefaller ha fått så stor acceptans hos gemene man, skriver han
På bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar” (Hammer, 2004).
Om det senare konceptet, karma, och dess betydelse idag i den kultur varifrån det hämtades, skriver samme författare:
Det finns ett antal religiösa förklaringsmodeller som skall förklara varför det går den ene gott och den andre illa. I modern folklig hinduism åberopas oftast brott mot taburegler, onda andar, häxeri, besatthet eller planeternas inflytanden. Karma finns kvar som ett teoretiskt begrepp, men används sällan när man i praktiken skall förklara människors lott i livet (Hammer, 2004).
Olav Hammer refererar till den ursprungliga, “folkliga” religionen. Vad jag förstått återexporterades den teosofiska versionen av dessa koncept sedan till bl a Indien där de väckte intresse hos en bildad allmänhet som i någon grad hunnit distansera sig från förfädernas religiositet.
Hammer, O. (1998). Born again… and again, and again. Ur Res Publica; New Age/Gnostisk renässans, nr 2/98.
Hammer, O. (2000). Esoterisk naturvetenskap: Aspekter på scientismens historia. I C-G Carlsson & L. Frisk (Red.), I Gudar och gudinnors återkomst: Studier i nyreligiositet. (s. 11-31). Umeå universitet: Institutionen för religionsvetenskap.
Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.