Teodicéproblemet, det vill säga hur en förment kärleksfull och därtill allsmäktig gud kan tillåta allt ont som sker i världen. Barn som dör av cancer, krig och tortyr och folkmord, naturkatastrofer som slår urskillningslöst mot oskyldiga människor, allvarliga olyckor som träffar plötsligt och utan förbarmande. […] Teismen – det vill säga idén att det finns en gud som kan ingripa i världens och människornas öden – är ohållbar.
Prästen Christer Hugo skrev nyligen (2 september) ett öppet brev för Sans. Tidskriften som Humanisternas f d ordförande Christer Sturmark står bakom. Texten går även att läsa online på Sturmarks hemsida, Fri Tanke Förlag.
För övrigt samma förlag som psykologiprofessorn och radikale agnostikern Pehr Granqvist ligger på och som kommer att utge dennes nästa bok (med arbetstiteln: ”Den tredje vägen”). Granqvist berättar intressant om båda sakerna, bokprojektet och sin livssyn, alldeles mot slutet av den här podd-intervjun.
(Fri tanke har verkligen blivit en bastion för ateism och agnosticism.)
Hugo fortsätter, med referens till något författaren Stig Claesson skrivit
Man kan tro på en osynlig gud eller man kan låta bli att tro på en osynlig gud. […] Men man kan inte låta bli att tro att De tio budorden finns.
Bibeln har ändå ett värde, kyrkan en uppgift.
Bibeltexterna finns. De läses högt och omges med högtidlighet i Sveriges alla kyrkor. Dessa texter kan utläggas på ett stängande, förtryckande sätt eller på ett sätt som försöker öppna upp, försöker förmedla något vettigt och användbart för det vanliga människolivet, ge stoff för egen eftertanke.
Och han avslutar sin långa text
Därför kan jag, än så länge, fortsätta som präst. Trots att jag har sagt farväl till Bibelns gud.
Kort därefter, som följd av en anmälan till Domkapitlet om texten i Sans, tar denna instans ett beslut om att Christer Hugo måste ”avkragas”. Dvs att han inte kan fortsätta att verka som präst inom Svenska kyrkan.
Domkapitlet har till uppgift att utreda om en präst eller diakon följer sina vigningslöften. Domkapitlet kan förklara att en präst/diakon inte längre får vara präst/diakon eller besluta om en treårig prövotid eller utdela en skriftlig erinran.
I Kyrkans tidning (9 oktober) står det att läsa om detta beslut.
En sökning ger vid handen att det var prästen Dag Sandahl som hade skickat in denna anmälan. Sandahl skriver själv såhär om förloppet (13 oktober, Kyrklig samling, webbsida).
Jag återgav en artikel av Christer Hugo i en skrivelse till Stockholms domkapitel och skrev därtill: ’Så lyder Hugos ord. Är denna klartext enligt Domkapitlets mening förenlig med pastorns avlagda prästlöften? Jag är uppriktigt intresserad av svaret, vilket det än blir. Med vänlig sommarhälsning!’
Han citerar Domkapitlets bedömning, efter att de hade konfronterat Christer Hugo med anklagelserna. Att denne har
såväl brutit mot sina vigningslöften, i det att han inte står fast i kyrkans tro, som i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.
Sandahl har också med Christer Hugos svar till Domkapitlet (styckeindelningen är min)
Jag har tagit del av domkapitlets gärningspåstående efter Dag Sandahls anmälan av en text av mig i tidskriften Sans. Av gärningspåståendet framgår i tydliga ordalag att domkapitlet i Stockholms stift inte anser att jag ska vara präst i Svenska kyrkan.
Jag är i någon mån förvånad och givetvis besviken över att domkapitlet väljer att utan teologisk argumentation förbigå mitt yttrande av den 16 juli 2025 och finner det anmärkningsvärt att viljan – och i förekommande fall – kompetensen att svara mig med teologiska argument i så hög grad saknas i stiftets ledning.
Därtill gör biskopens och övriga stiftsledningens brist på pastoral omsorg om mig – inga initiativ till själavårdande samtal med mig, präst i stiftet sedan 2003 – att mitt förtroende för biskop och stiftsledning skadats i avsevärd mån.
Därför avsäger jag mig härmed prästämbetet i Svenska kyrkan.
Nog om detta.
På vilket sätt angår då detta mig? Eller för övrigt de alla flesta som händelsevis kommer att läsa det jag skriver i detta inlägg. Hugo går till rätta med välkända historier ur det Gamla testamentet som kan verka helt tossiga. En gud som tycks nyckfull, hämndlysten, kallsinnig, osv. I mycket högre grad än vad man skulle tolerera av en medmänniska. Måste vara svårt att vara präst och fronta allt sådant är det nog många som tycker, osv.
Jo, det är ju detta med det så kallade teodicéproblemet…
/…/