PAW Patrol: The Movie has landed on UK screens, all the better to spoon-feed a generation of Covid-hardened kids with authoritarian neoliberal propaganda in the guise of an upbeat cartoon about puppies.
That’s right: the early years TV show that criminology professor Liam Kennedy suggests is complicit in “a global capitalist system that produces inequalities” is back!
— The Guardian
Har suttit och kikat på första långfilmen med Paw Patrol/Tasspatrullen. Den kom för några år sedan. 2021.
Borgmästare Överdängare har tagit makten. En over the topp installationsceremoni där det mesta går fel. Mannen i gula kalufsen orkar inte vänta. Den med ansvar för fyrverkerishowen knuffas åt sidan och Överdängare trycker på alla knappar. Staden står i brand.
Bara ett rättrådigt gäng valpar kan fixa det. Och en rad andra katatastrofer som borgmästaren i all sin självöverskattning och kortsynthet orsakar genom hela filmen.
I slutscenen står han bokstavligen med byxorna neddragna. Framför sin guldskimrande skyskrapa.
Själv fastnar jag för den uppenbara anspelningen på Trump. Så klart.
Får för mig att googla på hur den togs emot av kritikerna. Hamnar på en recension i The Guardian (11 augusti 2021). Först känner jag mig lite desorienterad. Är det samma film man sett?
Det tar en stund att ta in att det faktiskt är det. Eller snarare att: Jaha? Så kan man också se på det. Att det syftas på Trump i filmen tycks så självklart att det knappt behöver kommenteras. Istället fokuserar skribenten på hur valparna porträtteras.
Det första jag kommer att tänka på är om recensionen i någon grad påverkas av det aktiella läget i nordamerikansk politik det året.
(Kopierat från ChatGPT 5)
Donald Trump har förlorat mot Biden. Kapitolium stormats. Kanske känner man att han liksom nu är ett passerat kapitel. Blev en parentes. Att tillräckligt många ändå tagit sitt förnuft till fånga. Nu vänder vi blad.
Men det är nog inte bara det, trots allt.
Artikelförfattaren, Caspar Salmon, anlägger ett feministiskt perspektiv. Okej, detta är enkelt att motivera. Bara en i den ordinarie gruppen, Sky, är flicka och supertjejig. Till skillnad mot de andra kör hon inte en häftig bil. Hon har rosa helikopter, osv. Överlag är PAW Patrol ganska konformistisk. Point taken.
Barnperspektivet som Salmon dock mest fokuserar på fordrar mer eftertanke. Vad är det han skriver?
PAW Patrol’s chief singularity is the way young people are called upon to rectify the mistakes or crimes of adults. Ryder, Charlie to the pooches’ Angels, is a 10-year-old vigilante, and in the new film has become a magnate at the head of a lucrative empire.
The animals themselves, the movie reminds us, are conspicuously not dogs but puppies – never ageing, like Bart Simpson or Just William. This is important, because it aligns with a sensibility in which youth, unclouded by ambition or other adult considerations, is able to save the day over and over.
Perhaps this is pleasing or recognisable to children brought up by late millennials having to become adults in a world where traditional markers of ageing (such as house ownership) are shifting. Also, children raised post-Philippa Perry are probably used to being considered on a more equal footing to grownups than previous generations.
En galenskap inom en större galenskap.
Kommer inte se PAW Patrol med riktigt samma ögon efter detta.