En stor del av dagens psykologi utgår från föreställningen att vi bara lever en gång. Medvetandet ses enbart som en biprodukt av evolutionen. Denna materialistiska livssyn kan inte påvisa någon mening och logik i vårt individuella öde eller med mänsklighetens utveckling.
Ovanstående är ett klipp ur AdLibris presentation av boken ”Livet – din spegel” (2008), av svenske psykologen Sören Grind. Läser att han i dagarna utkommer med ännu en bok. Också denna beskriver en psykologi baserad på den danske mystikern Martinus Thomsens (1890-1981) utvecklingslära.
Boken blir den sista i Grinds trilogi ”om mänsklig utveckling i ett reinkarnationsperpektiv”. Efter ”Livet – din spegel” kom ”Livet – en fråga om kärlek: om mänsklig utveckling i ett reinkarnationsperspektiv” (2016) och nu alltså: ”Livet – ett gudomligt äventyr” (2025).
Böckerna utges av Världsbild förlag, som sedan länge ger ut mystikern Martinus (han använde bara förnamnet) på svenska, liksom diverse kringlitteratur med kopplingar till honom. Grinds böcker går att köpa via de stora näthandlarna, eller via betaltjänster som Storytel.
Den så kallade ”Kosmologipodden” har gästats flera gånger av Sören Grind, som i samtal presenterat sina tankar om en ”kosmisk psykologi”.
I det senaste avsnittet som finns utlagt (16 december 2023) hade han sällskap av Tove Blomqvist, också hon psykolog. Samtalsledare var Pernilla Rossell.
Innehållet sammanfattas såhär:
Vi föds alla in i de fysiska jordeliven som små spädbarn, som är helt beroende av omgivningen för den fysiska överlevnaden. I detta avsnitt möter vi psykologerna Tove Blomqvist och Sören Grind, som samtalar om den tidiga barndomens betydelse för vår mänskliga utveckling och för våra relationer, utifrån Martinus världsbild med reinkarnationsperspektivet som en grundläggande förutsättning.
I samtalet reflekterar Tove och Sören över behovet av en trygg anknytning och hur detta påverkar barnens förhållningssätt till omvärlden och dess känslomässiga och intellektuella utveckling. De samtalar också om hur repetitionen av tidigare inkarnationer blir synlig under spädbarnets utveckling ända från befruktningsögonblicket och under uppväxten fram till 30-årsåldern.
I samband med den förestående julen tänker vi också särskilt på det lilla Jesusbarnet i krubban. Utifrån Martinus analyser av begivenheterna i Betlehem på ett symboliskt plan, som en berättelse av hela vår utveckling som jordemänniskor, kan vi se hur vårt eget inre Kristusbarn sakta men säkert växer från inkarnation till inkarnation, vilket visar sig i en växande humanitet och nästakärlek.
Nu blir det mera personligt. Den som läst sådant jag skrivit tidigare om ämnet ”alternativ” psykologi och terapi förväntar sig säkert att också denna text kommer att bli ifrågasättande och skeptisk. Och visst, det kommer den nog. Men förhoppningsvis ska jag också lyckas förmedla varför jag tänker och känner som jag gör.
Dessa invändningar är dock inte relaterade speciellt till Sören Grind. Att jag skriver det här inlägget beror mest på att jag blev påmind om området när jag läste att han skulle lansera en ny bok.
Sören Grind lärde jag faktiskt känna redan i tonåren. Jag var sjutton och hade flyttat ned till Stockholm. Intresset för den här danske mystikern hade jag redan och jag var med på så många föredrag och kurser jag hann. (Till den grad att de ansvariga för kurscentret till sist undrade om jag inte kunde ta hand om viss städning, så kunde jag gå gratis på deras evenemang.) Sören var en av de lärare/ledare som ibland höll i undervisningen och som jag uppskattade allra mest.
Detta var långt innan jag själv fick för mig att söka till en psykologutbildning och många år innan jag för första gången gick i psykoterapi. När idén (och motivationen, då jag insett att jag behövde få prata med någon) om terapi så småningom kom var jag bestämd om att den personen måste vara någon som inte delade min världsbild. Varför? En öppenhet för t ex reinkarnationstanken hade jag trots allt kvar? Karmalagen, att man själv är orsak till sitt öde? Åtminstone som den filosofiskt mest plausibla förklaringen.
Har träffat så många i dessa kretsar som haft detta som ett villkor. Att den de träffar och förväntas öppna sig för behöver dela deras världsbild. (I de intervjuer jag gjorde för ett antal år sedan, med personer som hade en nyandlig livsåskådning, var denna uppfattning vanlig.) Är man t ex övertygad om att Martinus Thomsen (Rudolf Steiner eller Helena Patrova Blavatsky) hade rätt, då vill man helst träffa någon som delar denna ens grund eller övertygelse. Lyckas man blir det en ”match made in heaven” så att säga.
För mig kändes tanken närmast klaustrofobisk.
Ja, varför? Jag kan tolka det både som en styrka och en svaghet hos mig. Svaghet, eller skavank, om det var så att jag absolut ville vara ”motvalls”. En styrka om det var så att jag insåg att för att bli hjälpt var det bra om den andre inte hade samma försanthållanden som jag själv eller sina eventuella ”vita fläckar” på samma ställen.
Och på den vägen är det. Så tänker jag fortfarande. Utan att ta ställning till om den nyandliga världsbilden är korrekt eller inte, så har jag väldigt svårt att se att det skulle finnas en terapeutisk fördel med att träffa någon som tror på samma saker som en själv? Trivsamt, kanske. Lugnt och skönt. ”Intressanta samtal.” Men då kunde man väl gå en kurs istället.
Ja, jag tänker det kan vara precis tvärtom. Att den som har en eller annan spirituell inklination kanske är till större hjälp för den som inte har någon. Inte för att potentiellt kunna få ”undervisa” sin klient om ditt och datt, utan mer som ett skydd mot att det ska bli ett stillestånd. Sådant som i terapisammanhang kallas ”collusion”. Ett tyst, medvetet eller omedvetet, samförstånd om att det är vissa saker som inte ska adresseras. I en ”andlig” terapi kunde detta handla om just sådana föreställningar, kan man tänka, där klienten bedöms redan vara ”hemma” eller på god väg.
(Finns en parallell till psykiatrin där jag jobbar. Valet mellan KBT och PDT. Inte sällan får jag känslan att de som i förväg är mycket bestämda och vet vilken typ av terapi de behöver, kunde bli bättre hjälpta av alternativet.)
Jag har också deltagit i åtskilliga diskussioner där det hävdats att det behövs en ny sorts ”andligt” informerad psykologi, som i sin tur kan ligga till grund för en psykoterapi vilken tar hänsyn till vissa översinnliga principer.
Slutligen så finns det också ett annat spår i allt detta. Nu blir det mera spekulativt. Håll till godo! Minns jag skrivit om detta tidigare, i en text som fick rubriken ”Tröskeln”. Jag klipper in det mesta av vad som står där:
Om vi antar att den nyandliga världsbilden är sann. dvs att vi lever mer än ett liv, återföds, ackumulerar erfarenheter via effekterna av våra handlingar, ska utvecklas hän mot något slags emotionell och kognitiv fullkomlighet, osv. Då tänker jag mig att det finns som en tröskel längs den vägen. Vad handlar denna tröskel om? Ett visst mått av genuin självupplevelse, en egen förankring i det andliga. Inte bara 2-handsinformation, alltså.
Det blir en sorts tipping point. (Och jag föreställer mig också att denna punkt i så fall kommer senare än vad man ofta föreställer sig, eller hoppas på.) När man passerat tröskeln kan man möjligen ha bruk av psykologi/terapi som inkluderar ett detaljerat andligt (typ det ovan) perspektiv. Eller det kommer i vilket fall vara harmlöst. Men hitom tröskeln är det oftast inte det.
Fram till dess är det framför allt den gamla vanliga psykologin/terapin man kan behöva. Som utgår från en förståelse av den gamla vanliga människan. Varför? För att fram till dess att man passerat denna tröskel utgör denna natur i oss en så dominerande del att de andliga idéerna (hur sanna dessa än må vara) bara alltför lätt inlemmas i det gamla vanliga försvarssystemet.
Den här texten tog avstamp hos en specifik psykolog och dennes arbete. Vill förtydliga att detta är ingen kritik av Sören Grind. Jag håller öppet att vad denne jobbat fram och presenterat i sina böcker i själva verket är en koherent, sammanhängande psykologi, som kanske har framtiden för sig. Men jag håller likaså öppet att det kanske är en produkt som, till skillnad mot mjölk och bröd som ofta förses med ett ”bäst före”-datum, har ett ”bäst efter”-datum, trots allt.