Att den som brottas med alkoholberoende och vill ha hjälp anar att han eller hon kan få bäst stöd av någon som själv varit igenom sådant, det går att förstå. Eller att den som hoppat av Jehovas vittnen t ex vill träffa någon som har verklig förståelse och inblick i hur det är att växa upp i liknande miljöer, det går också att sympatisera med. Men att den med en kristen tro vill träffa en kristen samtalspartner, muslimen en muslimsk, en nyandlig en nyandlig, osv, det är ändå något annat.
För att ta den sista kategorin, de nyandliga, som är den krets jag själv är mest bekant med. Sådana resonemang har jag hört många gånger genom åren. Man kanske känner att man behöver få prata med någon om svårigheter i livet, rentav “gå i terapi”, men att då ska det absolut vara en person som man vet delar ens världsbild. Det vill säga hela paketet med reinkarnation och karma, att vi är på väg utvecklas mot att bli fullkomliga Kristus-figurer, hur många besvär har sina rötter i tidigare liv, osv.
Jag har alltid tyckt detta låter alltför villkorat. “Garderat”, liksom. Som att man vill ha en garanti att vissa frågor aldrig ska riskera att komma upp på bordet. Och om de gör det man ändå ska ha ett tyst samförstånd om hur allt hänger ihop, hur livet fungerar.
Samtidigt som det såklart kan ligga en sund självbevarelsedrift i detta också. Att man inte vill riskera att bli nedbankad i skorna av någon som avskyr allt vad andlighet heter och oreflekterat kommer se detta som roten till alla ens problem.
Och hela skalan däremellan.