Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling.
(Hammer, 2004)
Det finns ett skämt om hur det är möjligt att kvickt diagnosticera svårartad narcissism. Man lämnar helt enkelt över en lista med kardinalsymptomen (ett behov av omgivningens beundran och underordning, bl a) för denna störning och ber personen att skatta i vilken grad han eller hon kan känna igen sig. Om personen avfärdar det som står där, absolut inte känner igen sig? Då är biffen klar, så att säga.
Det här inlägget ska ta upp ett fenomen som brukar kallas ”spiritual narcissism”. Det har skrivits en hel del om detta, vet jag. Texten kommer dock inte innehålla så många sådana referenser. Jag nöjer mig i stort sett med mina egna erfarenheter, iakttagelser och funderingar. Samt länkar till tidigare inlägg i bloggen som kan vara relevanta.
Det är ett par saker jag vill ta upp redan i början. Dels att det handlar om en speciell form av ”narcissism”. Symptomen är likartade. Men jag påstår inte att man nödvändigtvis är sjuk i psykiatrisk mening. (Det är i själva verket mer fascinerande än så!)
Dels att jag inte uttalar mig om huruvida den newage-iga/västerländskt esoteriska/”holistiskt” andliga föreställningsvärlden (som jag för enkelhetens skull kommer att kalla ”nyandlighet”) är sann eller inte. ”Kanske är den rentav sann? Desto intressantare i så fall”, som jag skriver på annat ställe på den här hemsidan.
Och jag menar det. Båda sakerna.
Det har gjorts en hel del forskning på personer som intresserar sig för nyandlighet. Forskare inom religionsvetenskap, religionssociologi, kognitionspsykologi, anknytningspsykologi, m fl, har kikat på det. Själv har jag en psykodynamisk psykologisk bakgrund. För ett antal år sedan gjorde jag ett examensarbete på detta område. Där hade jag med bitar från alla möjliga håll.
Psykologisk forskning har pekat på att nyandligt intresserade på gruppnivå utmärker sig för att ha ett något annorlunda anknytningsmönster, jämförda med genomsnittet och även att de skulle ha en viss kognitiv stil. Ursprunget skulle kunna vara såväl något som är medfött, som förvärvat tidigt i livet.
Må så vara. Själv har jag särskilt intresserat mig för hur föreställningsvärlden i sig kan tänkas påverka en människa. Alltså lite mera ”här och nu”. Hur denna potentiellt kan pressa, alternativt locka eller fresta, en person att fungera på ett annat, ”enklare” vis än vad som borde varit normalt för honom eller henne.
I studien utgick jag från människans ”existentiella villkor” så som dessa kan formuleras utifrån djuppsykologin (och vanligt sunt förnuft) och så lade jag dessa villkor som ett raster över svar och berättelser som kom fram i intervjuerna.
Resultatet var att gruppen av förnekade (typ) samtliga villkor. Men de gjorde ändå detta på lite olika vis. Mycket förenklat skulle man kunna man dela in dem som tagit till sig den nyandliga föreställningsvärlden på allvar (som har en hög grad av ”infärgning”) i tre grupper:
- De som är mycket desorienterade (”förnekar de existentiella villkoren”) redan innan mötet med nyandligheten och den nyandliga föreställningsvärlden tillåter dem att förbli i detta tillstånd
- De som är normalsjuka/normalfriska (”brottas med de existentiella villkoren”) och den nyandliga föreställningsvärlden kan fresta med att slippa fortsätta brottas
- De som i psykologisk mening är mogna (”har försonats med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet, i relation till den nyandliga föreställningsvärlden
Okej…
Grupp 1 är de som i förväg har en mycket bräcklig grund, kanske vuxit upp med hög grad av ”gränslöshet” från sina omvårdnadspersoner och vissa inslag i nyandligheten känns då bekanta. (Här ett inlägg som delvis adresserar detta.)
Grupp 3 finns det inte så mycket att säga om. Det är individer som klarar av att ”stå med ena foten på jorden och den andra i himlen” utan att detta alls inverkar på deras mående eller förmåga att relatera och fungera. Om man säger så. (Det är väl denna grupp de flesta vill identifiera sig med, vare sig man egentligen platsar där eller ej.)
Om dessa individer skriver jag i resultatdelen, att de
förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden.
Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort.
Det är som att individen har tillgång till en sorts mental ventil som kompenserar för avsaknaden av glapp i själva tankesystemet och gör att hon kan parera den gravitation som utgår från barnets upplevelsevärld utan att tillgripa allt för många omogna eller rigida försvar. I den mån hon eller han regredierar i förhållande till sitt andliga intresse blir detta en mer godartad eller tillfällig resa tillbaka ”i jagets tjänst”, så som den vanliga religionen förefaller att kunna fungera…
Och fortsätter med att skriva att det förmodligen är
fruktbart att tänka att de existentiella villkoren har såväl en yt- som en djupnivå. Möjligen går det att hävda att individerna i den sistnämnda [3:e] kategorin faktiskt erkänner de existentiella villkoren på en psykologisk och relationell, om än inte teologisk, nivå genom att sätta liksom citationstecken kring dem.
Återstår Grupp 2, som faktiskt är den mest intressanta. Åtskilligt i den här bloggen handlar om situationen för just denna senare grupp, som jag också bedömer är den största…
Här har vi de individer som är rimligt välfungerande i grunden. I kontakten med den nyandliga filosofin kan de dock lockas eller frestas – just! – att i viktiga avseenden börja att fungera under sin egentliga nivå.
Och med ”rimligt välfungerande” menas alltså inte att man behöver ha mått toppen. Nä, man kan ha mått nästan hur dåligt och varit nästan hur vilsen som helst. Men att livet med sina realiteter eller villkor ändå kommit åt en, eller vad man ska säga. Man har ”brottats” just.
Grupp 1 hör till psykiatrin och den allvarligare psykopatologin. Grupp 3 finns inte så mycket att skriva om ur psykologiskt perspektiv över huvud taget.
Titeln anspelar förstås på HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder” från 1837. (Som tydligen i sin tur var inspirerad av en berättelse av en don Juan Manuel femhundra år tidigare).
När jag nu läser om Andersens saga slås jag av att kejsaren i historien må vara fåfäng och naiv, men ändå rättså mänsklig och hur han lockas ut på sin pinsamma vandring. Detta kunde vara en bra start…
Om man bortser från att det finns sådant i den nyandliga föreställningsvärlden som kan vara tilltalande för det sansade förnuftet, så innehåller den också åtskilligt som kan vara lockande på andra vis.
/…/
Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.