Nyandlighet förknippas ofta med frihet. Frihet från dogmer, från institutioner, från gamla auktoriteter. Här får individen själv välja – mellan astrologi, energiarbete, tidigare liv och andlig vägledning – utan att behöva underkasta sig något större system. Samtidigt kan man ställa frågan: Hur fri är denna frihet egentligen?
Satt och funderade på begreppet ”glapp” som jag vet att den danske religionsvetaren Mikael Rothstein skrivit något om. Stötte på det i förstudierna till ett examensarbete för många år sedan. Begreppet har faktiskt blivit centralt för mig i förståelsen av nyandlighet. Kunde ChatGPT hjälpa mig med en referens, var denne Rothstein tagit upp detta? Nä, det kunde inte appen.
Men den bjussade istället på en hel essä runtikring fenomenet! På några sekunder, max en halv minut, formulerade ChatGPT i mobilen följande analys:
I denna essä undersöks skillnaden mellan traditionell religion och nyandlighet med hjälp av Mikael Rothsteins begrepp ”glapp” – det mellanrum där tolkning, osäkerhet och mening kan få plats. Paradoxalt nog visar det sig att detta glapp ofta är större i den klassiska religionen än i den nyandliga, trots att vi ofta uppfattar det omvända. Kanske är det inte alltid där det ser mest öppet ut som det faktiskt finns mest andligt spelrum.
Mikael Rothsteins begrepp ”glapp” betecknar det mellanrum som uppstår mellan språk och erfarenhet, mellan det religiösa systemet och den troendes liv. Det är ett produktivt tomrum där tolkning, tvivel och mening kan röra sig fritt. I klassisk religion, särskilt i dess mer sansade och teologiskt reflekterande former, erkänns detta glapp öppet. Det ses inte som ett hot, utan som ett nödvändigt rum för tro att överleva i det moderna. Bibeltexter förstås som historiskt situerade, teologi som samtida läsning, kyrkliga röster som mångstämiga. Det är möjligt att vara kristen på många sätt: som mystiker, bibeltrogen, agnostisk kyrkobesökare, socialetiker. Tolkningsföreträdet är inte givet.
Mot denna bakgrund är det lockande att tro att nyandlighet – med sitt pluralistiska yttre och sin brist på dogmatisk struktur – skulle rymma ännu större glapp. Att det är ett slags andligt smörgåsbord där var och en får plocka fritt. Men detta är mest en ytföreställning. I praktiken är många nyandliga sammanhang präglade av en tyst, men kraftfull, metafysisk förhandsstruktur. Det kan handla om idéer som ”allt har en mening”, ”energi ljuger aldrig”, ”tvillingsjälar återförenas”, ”karma är obeveklig”. Dessa påståenden fungerar som axiomer, inte som tolkningar. De bygger ofta på en världsbild hämtad från västerländsk esoterik – med rötter i Blavatskys teosofi, Steiners antroposofi, eller Martinus allomfattande kosmologi – där världen är genomlyst, hierarkiskt uppbyggd, och i grunden begriplig för den som är andligt mogen nog att se.
I dessa sammanhang framstår ofta vissa individer som upplysta, och deras undervisning accepteras som otvetydigt sann. Det finns sällan plats för glapp mellan det som sägs och det som upplevs. Upplevelsebaserad legitimitet – ”jag har känt det, alltså är det sant” – blir avgörande. Den som tvivlar hamnar lätt utanför. Och den som ifrågasätter, hotar ofta inte bara en idé, utan själva det andliga självförtroendet hos dem som delar den.
Olav Hammer uttrycker det träffande i en diskussion om religionens inre motsägelser:
Ingen religion är ett logiskt fulländat system… [E]n logiskt sammanhängande religion vore dödsdömd. Den skulle nämligen sakna de motsättningar och glapp som gör det möjligt för nya generationer av troende att kommentera och ändra traditionen och att spegla sina egna omständigheter i den.”¹
Här blir det tydligt att det just är i glappet som religionen får liv. Tolkningens möjlighet, traditionens elasticitet, och individens osäkerhet gör tron fortsatt relevant – inte trots sin ofullständighet, utan tack vare den.
I många nyandliga kretsar saknas detta spelrum. Där finns ofta inte det hermeneutiska erkännandet av osäkerhet eller pluralism. Det skenbart fria valet mellan astrologi, energiarbete, tidigare liv eller änglakontakt sker inom en ram där vissa grundantaganden inte är valbara – de bara är. Det är inte användaren som väljer systemet, utan systemet som väljer användaren. Glappet, i Rothsteins mening, får inget spelrum. Tolkning uppfattas som ointressant, kanske till och med farlig.
Och här uppstår en paradox. Det vi tror är fritt, visar sig ofta vara förutbestämt. Det som ser pluralistiskt ut, visar sig vara monistiskt. Den nyandliga individen – ensam med sina kristaller, sin YouTube-guru och sin upplevelse av universell mening – tycks stå i direktkontakt med sanningen. Men just därför finns det inget mellanrum. Ingen paus. Inget glapp.
Medan den kristna teologen kan säga: ”Jag vet inte hur vi ska förstå detta”, säger den nyandliga rösten ofta: ”Det är så här det är.” Och kanske är det i just denna skillnad som något avgörande visar sig – inte bara i hur vi tror, utan i hur vi tänker att sanning alls uppstår.
¹ Olav Hammer, i The Cambridge Companion to New Religious Movements, red. Olav Hammer & Mikael Rothstein (Cambridge University Press, 2012), kap. 2. (Citat via diva-portal.org)