Jag tror det är något vi alla präster som har lång erfarenhet av Svenska kyrkan och som nu konverterat har gemensamt. Vi har upplevt en slags avveckling. Svenska kyrkan har blivit mer byråkratisk och tillslut kändes det mer som ett företag än som en andlig gemenskap.
Så säger prästen Timothy Stayton, tidigare präst i Svenska kyrkan, som valt att ”avkraga” sig och istället blivit katolik (Kvartal, 25 november).
Kvartals Jenny Strindlöv har i ett par artiklar granskat fenomenet att präster och diakoner bryter med kyrkan eller att kyrkan själv väljer att göra detta pga att någon bedöms ha brutit sina löften, om etiskt uppförande, att företräda officiell teologi, mm.
Att detta med ”avkragning” nu kommit på tapeten beror mycket på debaclet kring f d prästen Christer Hugo
Kvartal har begärt ut och gått igenom besluten för samtliga avkragningar i samtliga 13 stift sedan 2015. Under dessa elva år har omkring 100 präster och diakoner avkragats i Svenska kyrkan. En femtedel av alla avkragningar har under den här tiden skett på kyrkans begäran.
En femtedel av hundra är tjugo. Åttio återstår.
Nästan var tredje fall av frivillig avkragning de senaste tio åren har skett som en konsekvens av att den avkragade velat konvertera till katolska kyrkan.
En tredjedel av åttio är cirka tjugofem. Hur det nu är med detta. Ett gäng i vilket fall som istället sökt sig till den Katolska kyrkan.
Men även andra förefaller ha längtat efter mera ”seriositet”. Några har gått till frikyrkor. En konverterade till islam, bytte namn och flyttade utomlands.
Där det funnits skäl för Domkapitlet att sätta stopp för vidare tjänstgöring har det oftast handlat om etiska överträdelser. Att personen inlett opassande sexuella förbindelser, etc. Någon var aktiv nynazist.
Att som i fallet med Hugo det gjorts en bedömning av grad av rättrogenhet eller personlig övertygelse är mera sällsynt. Men han är inte ensam. Fler har råkat ut för ett slags inkvisition light.
Personen på väg ut ur bilden ovan är från en gammal illustration till en utgåva av – som också fick bli rubriken för mitt inlägg – boken Kristens resa. En absolut bestseller från 1678. Det sägs att den är världens näst mest sålda bok. Författaren var en John Bunyan (1628-1688). Som jag alltid tänkt på som ryss, men han var visst engelsman.
Kristen bor i staden Undergång med sin fru och sina fyra barn, men en dag hittar han en bok som skrämmer honom, den säger att hela staden kommer att brännas ner. Samtidigt som han läser boken får han en börda på ryggen som inte går att få av. När han sedan träffar Evangelist förstår han att om han vill överleva måste han fly bort från allt och börja söka efter den himmelska staden…
Enligt Wikipedias artikel har det kommit dussintals svenska översättningar genom århundradena. Senast 2006. I original hette boken The Pilgrim’s Progress from This World to That Which Is to Come. Jag läste den som ung, eller hade den åtminstone i väskan under en period. (Ungefär vid samma tid som jag läste Siddharta av Hermann Hesse vill jag minnas.)
Att de som gör sig omaket att lämna en trygg anställning i Svenska kyrkan och söka sig vidare vill ta sin tro på allvar. Det är kopplingen, eller i alla fall så som mina associationer gått.
Varför vill man bli präst?
Frågan har fått en ytterligare dimension i och med att präst i vår del av världen utvecklats till något av ett ”kvinnoyrke”. Av hävd har det bara varit män som fått prästvigas i de nationella (eller vad som är den korrekta definitionen) protestantiska kyrkorna. Att kvinnor tillåtits att göra det är ett relativt samtida fenomen. Det har gått på mindre än hundra år. Ändå är faktiskt kvinnliga präster idag i majoritet i såväl Sverige, Danmark och Finland.
Vad är det som lockar?
Man brukar säga att psykologer är vår tids präster. Kanske har motivationen hos de som utbildat sig till psykologer, terapeuter och liknande också haft vissa likheter med de som sökt en position i kyrkan. Dock tror jag att detta har förändrats över tid.
Åtminstone hur de som utbildar sig själva ser på det. Färre upplever psykologyrket som ”ett kall”. Ett beslut som vilar på egna livserfarenheter, djup övertygelse eller åtminstone ett personligt ”sökande”. Vilket kan vara både på gott och ont förstås.
Idag sneglar nog psykologstudenter mer emot läkarkåren och vill se sig som en del av den sektorn. Man är generellt yngre, höga betygspoäng krävs för intag, man utbildas på de flesta håll i metoder som sägs ha hög ”evidens”, obligatoriet att själv gå i psykoterapi har tagits bort på många håll, osv.
Kraven om etisk vandel är likartad. Tystnadsplikten också. Tidigare stod man kanske även till svars inför ett slags fastlagd världsåskådning eller ”teologi” (den psykodynamiska psykologin). Men så är det inte längre. Åtminstone inte i den offentligt finansierade psykiatrin. Där gäller istället Socialstyrelsens påbud om vad som ska vara verksam och evidenssäkrad vård.
Men om tillgänglig forskning filtreras och viktas i beslutande råd som saknar tillräcklig eller åtminstone allsidig kompetens får de dekret som utgår lätt något ”religiöst” över sig.
I och för sig.
