I do not consider myself less ignorant than most people. I have been and still am a seeker, but I have ceased to question stars and books; I have begun to listen to the teachings my blood whispers to me.
My story is not a pleasant one; it is neither sweet nor harmonious, as invented stories are; it has the taste of nonsense and chaos, of madness and dreams – like the lives of all men who stop deceiving themselves.
— Hermann Hesse
Denna morgonens insikter: Minnet är en märklig apparat. Trådar löper kors och tvärs. Nätet beter sig likadant. Hermann Hesse var ingen dussinförfattare.
I vilken ordning ska det tas? Härom dagen postade jag på ett annat forum en länk om Jiddu Krishnamurtis “Dissolution speech” 1929. Fick olika reaktioner. En frågade om Krishnamurti kunde förklara “ondska”? Jag svarar att så vitt jag förstått var detta något som sysselsatte denne teosofiske renegat för resten av hans liv. “Att minnas är brutalt”, var det citat jag kom att tänka på till stöd för detta.
En annan refererade till något Hermann Hesse skrivit i sin bok Siddhartha, en strof. Något den unge huvudkaraktären ska ha yttrat till sin guru innan han gick:
Jeg er enig i din lære, men ikke i, at den skal være en lære.
En bok jag minns i stora drag. Den gjorde intryck. En parafras på berättelsen om Den förlorade sonen ur bibeln har jag brukat tänka. Ofta är det nog en bok man läser när man inte är så gammal. Tunn, det hjälper förstås, men också att handlingen beskriver en ung person som bryter med normer och förväntningar. Vill gå sin egen väg.
Gissningsvis behöver man dock vara lite äldre för att slutet av boken riktigt ska tala till en. Siddharta kommer ju faktiskt tillbaka. När man är yngre tenderar man nog att betona att han nu själv blir ett slags visman och själasörjare, den som andra vänder sig till. Är man äldre får slutet mera relief. Att huvudkaraktären har taggat ned, kan underordna och nöja sig.
Boken utkom 1922. Då var Hesse själv fyrtiofyra.
Jag kommer att tänka på något jag själv skrivit. Med hjälp av sökfunktionen här i bloggen hittar jag det bland äldre texter. Det fick också bli rubriken på inlägget.
Det esoteriska studiumets högsta stadium är glömska.
När jag läser genom den längre text jag antar det kommer från anar jag rättså mycket av både Jiddu Krishnamurti och Hermann Hesse i bakgrunden. Men det är ändå bra grejor, tycker jag, ganska fyndigt, för någon som är tjugo och ett par år till. (Det som hamnat i titeln kommer som nr 39.)
Och hur var det med nätet? Jo, kommentaren som nämner Hesse och boken Siddhartha läser jag och besvarar kort på morgonen. När jag en stund senare sitter på tunnelbanan och scrollar dyker detta upp bland det första jag ser:
Citatet lär vara hämtat från förordet till just Siddhartha. Den bok som Hermann Hesse ett antal år senare ska ha beskrivit såhär (Wikipedia):
Jag har inte bara i uppsatser vid olika tillfällen avlagt trosbekännelser, utan jag har också en gång för mer än tio år sedan gjort ett försök att utveckla min tro i en bok. Boken heter Siddharta…
Att min Siddharta inte sätter kunskap utan kärlek högst, att den avvisar dogmen och gör upplevelsen av enheten till medelpunkt kan man uppfatta som en dragning tillbaka till kristendomen, ja som en verkligt protestantisk tendens.
Det senare citatet är hämtat från boken Hemligheter: bekännelser och meditationer som kom på svenska 1973. Detta var inte en översättning av en bok Hesse själv skrivit, utan ett urval av texter som gjorts för en svensk läsekrets. Just detta lär komma från Bekenntnisse (Bekännelser) som är en självbiografisk text från 1930-talet där Hesse resonerar kring sin tro, sitt författarskap och bland annat nämner Siddhartha…
Originalupplagan