Det har gjorts en nyinspelning av ”Vi på Saltkråkan”. Tydligen har den tagits emot väl. Folk verkar gilla den. Handlingen följer den tidigare filmatiseringen ganska nära.

Med vissa avsteg eller moderniseringar. En förändring som uppmärksammats har gjorts i avsnitt 4 (Säsong 1) då det är dags för farbror Melkers tårtkalas. Tjorven är sugen på en bit till och ropar bort mot änden av bordet: ”Melker? Får man ta en tårtbit till?” Inget svar. Hon ropar igen men hennes fråga förblir ohörd. Då svarar hon sig själv med farbror Melkers röst: ”Ja, det får du. Så klart du får, Tjorven.”

Fyndigt, fräckt, påhittigt. Passar till Tjorvens karaktär. Det är bara det att i originalscenen från 1964 ställde hon inte sin fråga till denne Melker. Den gången verkade hon ha uppsökt tårtfatet på egen hand och riktar sin fråga i bön till en osynlig lyssnare: ”Gode Gud, får jag ta en tårtbit till?”

När inget tydligt svar kommer svarar hon sig själv med faderlig röst: ”Jaa. Det får du.”

(Man kan också undra över ordvalet ”man” istället för ”jag”, samt att ”Melker” i 2025 års version tappat den titel som ändå markerar något slags vördnad eller generationell hiearki. Tidsmarkörer även det?)

Detta i nya Saltkråkan har tydligen debatterats. Rätt eller fel. Motiverat eller klåfingrigt. Sofia Ödman, barnpedagog, får ge sin bild i tidningen Dagen (14 november):

Jag tänker att det är ett typexempel på religiös analfabetism. Något slags rädsla för att befatta sig med Gud, säger hon. […]

Jag tycker att det är tråkigt. Det tar bort en dimension av verkligheten som barn gott kan få ett spår av i kulturen, säger hon.

Att saker tagits bort ur barnprogram och återutgivningar av barnböcker har man hört talas om. Ordval i Pippi Långstrump, t ex. Hennes pappa som i original benämndes ”negerkung”, på 70-talet ”söderhavskung” och i 2015 års moderniserade upplaga kort och gott ”kung”.

Ofta görs korrigeringar av vad som uppfattas som stereotypa och överdrivna anspelningar på folk från andra kulturer, hudfärg, kroppskonstitution, etc. Detta känns upplyst och vällovligt. Det går att förstå. Annat rör sig mera i en gråzon. I vissa utgåvor kallas visst Lina i ”Emil i Lönneberga” inte längre för ”piga” utan ”anställd”. I böcker av Enid Blyton har formuleringen ”Girls can’t climb trees” bytts ut mot: ”Not everyone likes to climb trees.” I böcker av Roald Dahl har uttryck som ”boys and girls” bytts ut mot könsneutrala ”children”. (Liknande modifiering lär för övrigt ha gjorts i den version av Nya testamentet som kommer under 2026: ”Bröder” har bytts ut mot ”syskon” och ”söner” mot ”barn”.)

Men det känns som att justeringen i avsnittet av Saltkråkan tillhör en annan kategori?

Anstötligt? Jo, kanske. Det kunde det vara oavsett man har en kristen läggning eller ej. Tjorvens ordväxling med en gud i himlen skulle kunna upplevas som förlöjligande av kristen tro, som blasfemi, om man var på det humöret.

Hur tänkte man? Undvika indoktrinering? Jag tänker snarare att det har att göra med att Tjorvens handling för dagens barn är svårbegriplig, inte att den är anstötlig. Det har gått sextio år.

Ungefär som när figurerna som åker husvagn i ”Kalle firar Jul” på TV äter majskolv som ska efterlikna att skriva på en gammal manuell skrivmaskin. Vilket sannolikt går de flesta barn förbi.

Så att likna det vid analfabetism eller åtminstone språkförbistring är kanske mitt i prick.