I Sverige lyser emellertid religionspsykologin alltjämt med sin frånvaro inom den akademiska psykologin, såväl i utbildning som forskning. Hos oss bedrivs ämnet fortfarande nästan uteslutande
av teologer och humanister.Kanske som en naturlig konsekvens
av sekularismens segertåg och av att vetenskapliga prioriteringar är kapslade i sociohistoriska processer tycks religion och andlighet
framstå som något nästan helt obsolet för svenska psykologer. Som
historiska reliker från ett mörkt förflutet, ett lik i den modernistiska
garderoben som redan begravts och glömts bort.
Vill locka till läsning av en bok som jag själv ännu inte dykt in i. Genom att parafrasera titeln på en film med Elisabeth Taylor jag inte sett och sannolikt aldrig kommer att se.
Jaja.
För ett par år sedan utkom Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet, med boken Tryggare kan ingen vara? Anknytning, religion, andlighet och sekularitet (Fri tanke, 2023; kom i pocket 2025). Denna var en omarbetning av Attachment in Religion and Spirituality: A Wider View (Guilford Press, 2020) som haft en mer akademisk approach. För den svenska utgåvan kunde Granqvist säkert lägga till diverse och resonera mera fritt också.
Citatet högst upp är ur förordet (“Prolog”) till boken.
För nu tjugo år sedan skrev jag in mig på Psykologiska institutionen vid Pehr Granqvists universitet. Men då hade han ännu inte kommit dit. Han dök upp efter ett par år, från Uppsala universitet där han hade doktorerat. Han fick väl tjänst i Stockholm som lektor, tror jag det heter.
När det var dags för mig att skriva mitt slutarbete kontaktade jag honom. Ville höra om jag kunde få låna en antologi som han medverkat i. En som inte fanns på bibliotek och som hade varit sanslöst dyr att själv inhandla. Det fick jag gärna. Så en dag tog jag trapporna upp till hans vindskontor i den gamla Hogwarts-liknande skolbyggnaden, där institutionen höll till fram till för några år sedan. Och en annan gång måste jag väl gått dit igen för att lämna tillbaka boken.
I min uppsats, i avsnittet där man skulle motivera varför det valda ämnet eller forskningsfrågan var angelägen, skrev jag som en slutkläm:
Till sist har ämnet religion eller andlighet knappt berörts alls i undervisningen på psykologprogrammet varför studien haft ett värde som en fördjupningsarbete för uppsatsförfattaren själv och eventuellt kan vara av intresse även för andra.
För examensarbetet blev Pehr Granqvists texter viktiga. I teoridelen ingick allt möjligt som jag försökt läsa in mig på, men hans artiklar var centrala. Vilket en skärmdump av källförteckningen tydligt visar…
Pehr Granqvist hade publicerat sig både akademiskt och i debattform om det område som intresserade mig. En artikel var införd i Psykologtidningen 2007
Oklart om artikeln kom före eller efter denna längre text som publicerades i något slags samarbete med Humanisternas tidigare ordförande Christer Sturmark. Möjligen efteråt ändå. Den kortare tycks vara ett koncentrat av denna essä
Min egen studie gjorde avstamp dels i tidigare forskning, dels i mina egna aningar och erfarenheter. Litteraturen jag läste in mig på handlade bl a om en viss kognitiv “new age”-profil vilken sannolikt kunde kopplas till en genetisk predisposition och/eller tidiga anknytningserfarenheter, etc. Även om en eventuell påverkan av själva tankevärlden inte kunde uteslutas. För mig var detta dock huvudspåret. Jag skrev
Tidigare forskning har påvisat att personer med detta intresse på gruppnivå har en psykologisk profil som avviker från normalpopulationen och eventuellt är förenad med ett större mått av ohälsa. Det förra är väl belagt, medan det senare alltjämt är föremål för diskussion.
Orsaker som föreslagits har varit dels genetisk predisposition, dels tidiga, formativa relationserfarenheter. En påverkan som utgår från själva tankesystemet (Farias & Granqvist, 2007) har även föreslagits. I det förra fallet ses engagemanget i nyandligheten som ett ”symptom på”, i det senare som en ”orsak till” individens psykiska tillstånd.
Denna studie har följt det senare spåret och undersökt vad som utifrån en psykoanalytisk referensram kan tala för att tankesystemet i sig självt, antingen som orsak eller bidragande faktor, kan ligga bakom de fynd som tidigare forskning gjort.
Vad som förklarar tidigare fynd bäst – gener, uppväxterfarenheter eller en påverkan av själva ideologin – var inget som min studie kunde ge svar på heller. Dock kunde jag belägga att det nyandliga tankesystemet i sig självt åtminstone utgör en rik flora av resonemang och idéer som potentiellt borde kunna bidra.
Under åren som gått har Pehr Granqvist etablerat sig ytterligare som en auktoritet, även internationellt, inom det religionspsykologiska fältet. För ett par år sedan fick han ta emot The William James Award. Förra året uppgraderades han till att nu inneha den Enerothska professuren vid Stockholms universitet. Lite oklart vad denna innebär, men vad jag förstått är Granqvist glad då den ger ytterligare svängrum och bättre kan inrymma sådant som intresserar honom. (I denna presentation från Psykologiska institutionen omnämns båda händelserna.)
För att runda av med frågan i rubriken: “Vem är rädd för religionspsykologin?” Granqvist beskriver ett ointresse, en misstänksamhet och rentav beröringsskräck, som funnits och finns hos forskare och akademiker inom psykologin för att befatta sig med sådant som religion och andlighet. Att det är något teologer och humanister fått hålla på med.
Misstänksamhet kan också finnas på andra kanten, hos dem som själva har en andlig orientering, för att det man tror på och har erfarenhet av ska hamna i psykologins strålkastarljus.
/…/
Den som vill få en känsla av var religionspsykologin står idag kan med fördel lyssna på Pehr Granqvist som här, vid ett senare tillfälle, håller det tal han höll då han tog emot “The William James Award” (The Engelsberg Seminars, 25 september 2025)