Tretton systrar lever i dag i det katolska klostret Den barmhärtiga kärlekens Karmel i Glumslöv i västra Skåne. […]
Byggnaden måste repareras, de åldrande systrarna behöver mer plats och kapellet är för litet för alla besökare, särskilt på helgdagar. Dessutom störs tystnaden av trafik och andra ljud från den bebyggelse som krupit allt närmare.
Vet inte varför jag fastnar för denna notis i Dagen (1 mars). Rotar runt, letar flygbilder, mm. Men det är något visst med kloster. Rätt ofta kommer jag att tänka på ordet “konstanter”. Sådant som är mer eller mindre oföränderligt i vår värld. De djupa haven, de höga bergen, solen. Och klostren. De bara finns där.
Klostret i Glumslöv har blivit känt via filmerna “Nunnan” (2007) och uppföljaren som kom nyligen: “Nunnan – 25 år i kloster” (2025). Båda av Maud Nycander.
Hur hade det gått för den unga tjejen Marta egentligen? Som tog ett så livsavgörande, stort beslut?
När jag tänker tillbaka och även kikar här i bloggen ser jag att det är ett antal kloster som varit med. Alsike kloster utanför Uppsala, Taize i Frankrike, Sankt Antonius kloster i Egypten, m fl.
Ett kloster som kom att få en speciell betydelse för mig förekom i en dokumentärserie på TV runt 2013: Sankta Katarinaklostret vid Sinaiberget i Egypten, med anor från 500-talet. Det var något med reportaget som gjorde ett så djupt intryck på mig.
I samma veva skedde något slags mentalt skifte i mig. Tror faktiskt teve-programmet fungerade som en katalysator för detta som jag beskrivit bl a här
Jag känner igen mig i åtskilligt av vad Björn Wiman beskriver. Vi kommer från olika håll vad jag förstår, men kanske inte så olika ändå. Wiman gör avstamp i den uppluckrade samhällsgemenskapen. Historielösheten. I någon mening kanske även otacksamheten? Inte bara mot religionen, men mot åtskilligt av sådant som faktiskt förenar. Arvet från dem som gått före oss nu levande. […]
För mig skedde det under en period när jag gick i terapi. Jag kan minnas dagen och platsen. Det var under en promenad genom Vitabergsparken, i slänten nedanför Sofia kyrka, på väg till en sådan session.
Inget dramatiskt, det var inte så att jag blev frälst eller så. Det var mera som att en räknemaskin länge stått och tuggat, adderat och subtraherat, stora tal. En balansräkning. Nu kom resultatet av min dittills rådande approach till den vanliga världen i stort och specifikt det “judiskt-kristna” arvet, som Wiman säger, upp på skärmen. Det var ett minusvärde. Röda siffror. Jag stod i skuld.
Men min lockelse till kloster går långt tillbaka. Redan på sportlovet i nian reste jag till Korsnäs Gård som är Hare Krisna-rörelsens kollektiv och kloster söder om Stockholm. Ett halvår senare, det första terminen på gymnasiet, gjorde jag seriösa ansatser att på egen hand inrätta mitt liv “klosterlikt”. När jag tänker tillbaka på det.
Det gick över, som tur var.
Ett par år senare var det dags för en tågluff som hade munkreservatet Mount Athos i Grekland som mål. Då som turist, av nyfikenhet. Dock blev jag inte insläppt pga att jag var för ung.
