Hur många kristna har orättvist och orättfärdigt dömt ut syskons tro för att skröpligheten syns utanpå? Som om vi inte, allihop, bär på förgängelsen i våra kroppar. Att då ta sig friheten att korrigera sin påstått trossvage medmänniska medelst oombedd och trosviss förbön – är inte det höjden av andligt högmod?
Man kan tänka att jag gjort rubriken orimligt vass och kontroversiell. Men faktiskt inte denna gången. Läser en ledare av Frida Park i kristna Dagen (27 februari): “Alldeles för många gånger har jag påtvingats oönskad förbön”. Parks text som är en kommentar på ett längre reportage i samma nummer av tidningen:“De lär sig självförsvar mot oönskad förbön”. Detta handlar om en kurs som i november hölls i Norge av organisationerna Kabb –Kristet arbete bland blinda och synskadade i samarbete med Vake – Kyrkligt resurscenter mot våld och sexuella övergrepp.
I båda texterna delas erfarenheter och uttrycks stark aversion emot sådan oönskad “förbön”. Detta att plötsligt känna en hand på sig och någon som rabblar en innerlig välgångsönskan kan rentav upplevas som “ett bakhåll”.
Detta är en aspekt av enögd, elitistisk eller ambitiös spiritualitet som jag återkommer till längre ned i texten. Men flaggar för det redan här. Det har beröringspunkter också med nyandlighetens syn på kroppsliga och själsliga skavanker.
Hilde Løwen Grumstad som är diakon i Kabb och huvudansvarig för kursen citeras
Den typ av framgångsteologi som vi gärna talade om på 1980-talet finns fortfarande kvar, men tar sig gärna andra uttryck eller är mindre uppenbar än tidigare. Då måste vi tala om elefanten i rummet.
Jag ska inte argumentera vare sig för eller emot förbön. Vill man läsa om vetenskapliga försök att utvärdera eventuell effekt har Wikipedia en fyllig artikel.
Men får lust kommentera en sak. Man kan tydligen dela upp fenomenet “förbön” i “Första”, “Andra” och “Tredje person”. Det sistnämnda handlar om förbön för okända personer. Det är väl sådan man oftast tänker på med begreppet och det som isåfall kunde gå att beforska. Andra person gäller personer som man känner. Inom alternativandligheten finns sådant som “distanshealing”. Det kan förmodligen vara både Tredje och Andra person.
Det enda jag själv haft något som helst “vetenskapligt” intresse av är Första person. (Och då bön snarare än förbön. Men i Första person är det kanske samma sak det?) Sådant som inom nyandlighet motsvaras av affirmationer, visualiseringar, “attraktionslagen”, etc.
Hur ser teologin ut bakom detta med förbön (och bön, för den delen)? Förbön som på engelska heter “intercession”. Hittar en skiss.
Detta är ur ett katolskt perspektiv. Med min rudimentära kunskap om skillnaderna mellan katolicism och protestantism skulle jag tro att en liknande modell utifrån det senare skulle jag vara mycket enklare. Mer “rätt på”, så att säga. (Även om en prästs förbön eller välsignelse ändå anses ha lite mera punch?)
Då kommer jag att tänka på en av den danske mystikern Martinus Thomsens (1890-1981) s k “symboler”. Detta var ett slags kartor över metafysiska principer han framställde ett hundratal av. Denna
skall symbolisera hur det levande väsendet och Gudomen är evigt organiskt förbundna med varandra. Medvetenheten om denna organiska förbindelse passerar olika stadier hos jordmänniskan.
“Den eviga kosmiska, organiska förbindelsen mellan Gud och gudason 1” (Nr 21)
Det är avsnittet nere till vänster jag speciellt har i tankarna. Den figur som inom rörelsen lite vanvördigt brukar kallas “tältplatsen”
Det nedersta fältet med de orangefärgade trianglarna symboliserar fysiska människor på det fysiska planet.
De två fälten ovanför med gula trianglar symboliserar andliga väsen på andliga tillvaroplan.
I det nedersta fältet ingår följande fem avsnitt:
Det första avsnittet från vänster visar ett väsen som hänvänder sig till ett annat väsen om hjälp. Detta andra väsen vill inte eller kan inte hjälpa.
Det andra avsnittet visar ett väsen som ber till Gud om hjälp och blir bönhört genom att ett annat fysiskt väsen tillskyndar från det andliga planet för att hjälpa.
Det tredje avsnittet visar ett väsen med hög intellektuell och andlig standard, som i sitt skapande omedvetet inspireras från det andliga planet.
Det fjärde avsnittet visar kommunikationen med andliga väsen på mediumistisk väg.
Det femte avsnittet visar ett kosmiskt medvetet väsens dagsmedvetna förbindelse med de andliga planen.
Tillbaka till det där med 80-talets “framgångsteologi”. Den epoken kommer jag faktiskt ihåg. Jag åkte med en kristen vän, detta bör ha varit redan på högstadiet, upp till ishallen i Leksand för ett stormöte med Ulf Ekman. Tungomål, extas och allt. Kändes väldigt främmande. Något år senare fick jag bekanta som hörde till Pingstkyrkan, alltid klädde sig flott i dyra märkeskläder. Trevliga killar, men det lät lite för enkelt det de berättade.
Ekman förresten som för några år sedan konverterade till katolicismen i något slags omedvetet eller medvetet försök till bot och bättring. Medan tid var. Tänker jag. Eller så blev han bara, som det heter, mera “religiös” med åren.
Idag uppfattar jag att sådan här “framgångsteologi” inte är så utbredd. Finns säkert fickor av det här och var, men ingen stor rörelse. Den gången sammanföll det med “yuppiekulturen” ute i samhället? Det var liksom en sådan tid. Låg i luften.
Ibland funderar jag på om inte spirituella kulturer, impulser eller “paradigm” genomgår en mognadsprocess de med? Ungefär som en människa? Detta har dock inget att göra med om de är ontologiskt mera eller mindre sanna än något annat.
Sådant bryr jag mig inte om.
Den breda kristendomen i Sverige har kommit upp i “medelåldern”? Blivit mera sansad och klok. Mjäkig, eventuellt. Vill vara hygglig och inkluderande. Inte stöta sig med någon. Vilket på det hela taget är en vacker sak.“Jag har inte sanningen, jag söker den”, som f d ärkebiskopen sa.
Så långt har isåfall inte “det nyandliga paradigmet” kommit ännu. (Alltså, det handlar fortfarande inte om vad som är sant och osant. Det är, i brist på bättre ord, den psykologiska kulturen det handlar om.) Nyandliga företrädare och anhängare kan oblygt förfäkta hur vars och ens öde är något de själva skapat åt sig. Relativt stort fokus ligger på hur man med hjälp av diverse ditt eller datt kan och bör optimera eller korrigera sitt öde, sin hälsa, sitt själsliga välmående. Mest konkret formulerat i “Law of attraction” (“The Secret”) som dock är något som genomsyrar det mesta av Västerländsk esoterism och nyandlighet. Den är pingstvännernas framgångsteologi fyrtio år senare. Är i sin “unga vuxna”-fas då?
Tänker jag.
Illustration: Personerna i collaget överst har förstås inget att göra med inläggets tema. Det är ett random foto från Google på sökordet “intercession” (förbön)
