Vi vill vara en plats, mitt i världen, men inte av världen – där alla människor ska kunna känna sig välkomna.
Kanske kan vi lära andra att leva lite mer i nuet och vara tacksam för den dag man fick, även om den innehållit bekymmer…
— Syster Karin, Alsike kloster
Sista veckan med en prenumeration på kristna Dagen. Sa upp tidningen i förrgår. Hade anmält mig mest för att få tillgång till en artikel som jag nu inte kan minnas vad den handlade om. Har kikat in ibland, när det kommit en påminnelse om att prenumerationen rullar på.
Det är sällan något som fångar mig. Åtskilligt är interna bekymmer och angelägenheter för dem som är kyrkokristna. Men ibland glimmar det till. Jag får tips om att i gårdagens ”Go’Kväll” i SVT (12 november 2025) hade det varit ett reportage från Alsike kloster utanför Uppsala. Letar reda på detta i tv-tablån.
Det blir som ett 10 min långt besök i en annan värld. Inspirerande och berörande. (Inslaget går att se fram till 12 december. Det startar 34:45 minuter in i programmet.)
I dag lever och verkar syster Karin, syster Rose och syster Elisabeth på klostret. De har avgett löften om kyskhet, fattigdom och lydnad.
Alsike har under alla år varit en fristad för flyktingar. I dag bor utöver systrarna tolv personer där.
Det går att komma till klostret som gäst, volontär eller aspirant. Som aspirant är man där för att under ett år pröva en eventuell kallelse till klosterlivet.
Inte så att det är något jag själv skulle ha klarat, eller velat. Men ändå. Det var en kort period mellan högstadiet och gymnasiet när jag gick i liknande tankar, men aldrig efter det. (Målet med en tågluff jag gjorde var att få komma till munkkolonin Mount Athos i Grekland.) Hade jag gjort slag i saken hade det sannolikt blivit som för Broder Johan i en tidigare text.
Hoppar runt en stund i tidningen, via länkar som går till besläktade artiklar. Läser en recension av uppföljaren till ”Nunnan” (2007) av Maud Nycander. Den gången hade filmaren redan dokumenterat den unga kvinnan Martas process under flera år. De har hållit kontakten och nu följer Nycander upp hur det har gått: ”Nunnan – 25 år i kloster”.
Marta är fortfarande kvar där i Glumslöv utanför Landskrona. Hon tillhör en av de strängaste ordnarna: Karmelitorden. Verkar trivas ändå. De intervjuer med henne som gjorts nu har behövt göras genom ett galler som åtskiljer besöksavdelningen från själva klostret.
Vill minnas från första filmen att hon kom från ett ganska seriöst kristet hem? Påminns om detta när jag läser något pappan säger till Nycander, som återges i Dagen:
Vår tid kan inte riktigt förstå offer. Men religion kan inte förstås utan offer. Det blir helt obegripligt, det blir bara ett sätt att må bra. Och det är ingen nöjd med egentligen.
”Vi var inte tillräckliga för henne”, säger en av hennes systrar. Även om systern säger sig förstå valet, lyser också en sorg igenom, skriver recensenten. Systerns ord står i kontrast till det fadern uttrycker. Han verkar införstådd med Martas livsval och på något vis stolt över det.
Eller så förenklar jag.
Jag har fastnat vid något som Syster Elisabeth i SVT-inslaget (bilden överst) sagt. Det är nog delvis psykologen i mig som gjort det. Att hon beskrev en känsla av att inte ha passat in i den vanliga världen, men att i klostret har hon fått vara den hon är.
Och jag kommer att tänka på min morfar, Alf. Han brukade berätta om en kompis som var präst i katolska S:t Eugenia och bodde enkelt där i kvarteret intill Kungsträdgården i Stockholm. Ett slags munkkloster som hörde ihop med kyrkan som jag förstod det. Hur fattig han var. Fick gå till en överordnad för att be om ett frimärke.
Inte vet jag om detta var sant. Min morfar var bra på att dra historier. Han och prästen hade visst träffats när prästen behövde hjälp med en motorbåt. Varför nu en fattig präst skulle ha en motorbåt?
Själv har jag börjat låta skägget växa. Det får räcka med det.