Broder Johan har levt som munk i Taizé i 60 år. Men han har inte trivts, utan länge funderat på att lämna klostret. Hans vän Christer bor hemma i Sverige och funderar fortfarande på vad som hade hänt om han också hade fått avge klosterlöftet.
Läser i Dagen (7 november 2025) om två vänner som i sena tonåren gav sig iväg till ett kloster i Frankrike för att bli munkar. En stannade, en åkte hem och båda undrar idag över sina livsval.
Artikeln är visst bakom betalvägg (hade glömt att jag löst en tillfällig prenumeration) så jag klipper ur den
Både broder Johan och Christer har brottats med sina livsval på var sitt håll. Trots att Christer gjort stora insatser som förlossningsläkare både i Sverige och utomlands – räddat livet både på kvinnor och barn – har han aldrig helt kunnat släppa tanken på att klosterlivet var hans egentliga väg. På samma sätt har Johan funderat fram och tillbaka om han gör rätt i som är kvar på en plats där han inte trivs.
Christer:
Ni har båda fyllt åttio år. Vad tänker ni när ni ser tillbaka på era liv?
– Ja, det kunde ha varit mycket, mycket bättre för min del. Men en liten tanke är att det kunde också vara sämre, kommenterar Christer.
På vilket sätt hade det kunnat vara bättre?
– Ja, jag kunde ha gjort mer för Gud
Christer tystnar.
Tror du inte att Gud är nöjd med dig?
Det tar en stund innan han svarar, rösten stockar sig.
– Mycket tveksamt.
Sedan faller Christer i gråt, stryker bort tårarna med ovansidan av handen.
Johan:
Broder Johan var alltså kvar i Taizé när Christer hade lämnat. Men han började vantrivas allt mer; han drog inte jämnt med priorn och tyckte inte om hur kommuniteten utvecklades. Han hade sökt sig dit för att få leva ett överlåtet liv i bön och kontemplation, men blev snart en sorts ofrivillig ungdomspastor som skulle ta hand om alla mängder av tonåringar som kom till Taizé.
– Jag kände mig djupt olycklig och tänkte: Det här är inte alls vad jag vill, och så har jag lovat trohet för livet. Hur ska jag göra?
Under alla år har han dessutom lidit av plågsam huvudvärk – den har kommit så snart han ska koncentrera sig eller be. Broder Johan har därför undrat om Gud har en annan väg för honom än att stanna i Taizé.
Idag har Johan kvinnliga vänner som han uppskattar och tycker om att umgås med.
– Män är ofta inne i sin verksamhet, sitt jobb, sina planer, sina drömmar. Då har jag ibland tänkt, vad det skulle vara skönt att inte vara kvar bland alla de här bröderna som inte förstår mig, utan leva tillsammans med en kvinna som förstår mig. Det skulle vara sådan lättnad, säger Johan
Allt sedan du var tonåring har din bön varit att Gud ska visa dig vägen. Tycker du att han har visat dig vägen?
– Ja, på sätt och vis. Men inte på det sätt som jag hade tänkt mig.