Hamnar i en diskussion på ett nyandligt forum efter att ha postat freud-citatet från imorse.
Inlägget stöter på patrull. Var inte Sigmund Freud avvisande till allt “andligt”? Liv efter döden, osv? Materialist, ateist. Vad menar jag egentligen med slutmeningen?
Jag försvarar mig så gott det går. Kan så klart inte uttala mig med säkerhet om Freuds inre liv, men det är något annat jag försöker komma åt. Som har med Sigmund Freuds egen tid att göra. Där förmodligen också viss äregirighet spelade in. Men ändå.
Tidigare på dagen, när jag letande efter något helt annat, hade jag återfunnit ett citat som nog kunde komma till användning någongång. Och det gick ju snabbt! Det är författaren James W Jones som intresserat sig för Freuds religionskritik. Han har skrivit om hur psykoanalysens fader hade att förhålla sig till eller parera “medeltidens symbios” (har inte boken tillgänglig så att jag kan se sammanhanget) och han fortsätter med att Sigmund Freuds teorier om folks religiositet “was phase-appropriate but not absolute” (Jones, 1991).
Det är något med det.
Diskussionen kommer även in på CG Jung som Freud bröt med. Varför gjorde han det? Det fanns säkert flera skäl, men vad jag förstått grundade sig konflikten i att Jung ville vidga psykoanalysens forskningsområde till att även inkludera aspekter av det det ockulta och där satte Freud stopp. Att sådant var inslag i den befintliga kulturfasen och behövde hållas undan.
Psykoanalysen som ett slags psykisk eller kulturell kirurgi. För att operationen skulle ha en chans att lyckas behövde man upprätthålla god hygien och ha instrumenten i ordning. Rätt instrument. (Att tiden kanske i någon mening hunnit ifatt Jung, dagens psykoanalytiker har en mer öppensinnad hållning till religiositet och andlighet, osv, förändrar ingenting.)
Det går säkert att hitta uttalanden och textstycken av Sigmund Freud där han tycks avfärda t ex ett liv efter döden. Ihop med andra religiösa stapelvaror eller dogmer. Men att det är faktiskt inte det viktiga.
För Sigmund Freud och för den delen Jiddu Krishnamurti, – ett omaka par! – var det ofriden, psykologin, lidandet, som var deras forskningsområde. Världen är full av människor som är helt övertygade om en fortlevnad efter döden. Majoriteten av oss rentav? Ändå finns så mycket elände, så mycket att få klarhet i som kan förefalla viktigare. Åtminstone var det så för Freud i förhållande till den tid han levde i. Som jag tolkar det.
Jo, vi kom in på Krishnamurti också. Han som adopterades av Teosofiska sällskapet vid ung ålder och fick en gedigen såväl världslig som västerländskt esoterisk utbildning. En dag skulle han framträda som den nye Världsläraren.
Bara för att 1929 säga tack och hej. Resten av sitt långa liv undervisade han om sådant han själv tyckte var viktigt. Hade Jiddu Krishnamurti kvar en tro på eller åtminstone en öppenhet för de andliga föreställningar eller förhoppningar han matats med? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Att han inte pratade om det och ibland rättså burdust kunde gå emot dem som önskade svar på sådant bevisar dock ingenting.
I likhet med Sigmund Freud fokuserade han på psykologin bakom det religiösa. I den kulturkrets där han vuxit upp och alltjämt befann sig var kanske hans hållning “phase-appropriate” den också?
Ytterligare ett hopp. Monthy Python’s film “Life of Brian” från 1979. Den väckte mycket oro och ilska när den kom. Ja, långt innan premiären. Idag skulle knappast någon bry sig. Vårt kristet influerade samhälle har passerat sitt rondellhunds-stadium, men den gången var det städer och länder som förbjöd att den skulle få visas.
Vad många missade var dock att komikerkollektivets fokus inte alls låg på den bibliske figuren Kristus och den undervisning som tillskrivs honom. Det man slog emot var sådant som sekterism, dogmer och övertro som uppstått i dess följd.
Det finns de som hävdar att filmen inte har åldrats väl. Idag slår in öppna dörrar. Så är det nog. Kanske att den var “phase-appropriate” då men inte längre? (Vilket inte hindrar att det alltjämt finns fickor i kulturen där dess budskap kan vara upplysande och/eller provocerande.)
Brasse ställer upp
Dags att sammanfatta. “En ska bort!”, som de sa i Fem myror är fler än fyra elefanter. En cigarrbolmande judisk läkare från 1800-talet. En indiskfödd filosof som undernärd och fattig togs om hand av en andlig sekt när han var barn. En folkvald president för världens största demokrati. Ett gäng tramsande komiker.
Jones, J. (1991). Contemporary Psychoanalysis & Religion. Yale University Press.