Deep down, no one believes in their own death, and in their subconscious, everyone is convinced of their immortality.
Nu i veckan var hans dödsdag. Sigmund Freud (1856-1939). Är man materialistiskt, ateistiskt lagd tänker man att han till sist ändå kraschade i realiteterna. Lutar man åt det spirituella hållet tänker man kanske att Freud nu förstått varför människan tycks sakna förmåga att tänka på utslocknande, icke-liv.
(Ständigt aktuell. Affischen passerade jag för en kvart sedan. Sveavägen, Stockholm.)
Den här veckan har handlat mycket om döden. Oklart varför, det verkar bara ha blivit så. Kopplade upp mig mot en luchföreläsning i tisdags: “Suicidprevention i Japan”. Man pratade om sådant i lunchrummet också. En kollega hade sett en dokumentär om en skog dit olyckliga japaner går för att hänga sig.
Sigmund Freud. Råkade på ett utdrag ur en bok, tror jag det var, som någon delat. Dialogen som Freud haft med sin husläkare och förtrogne, Max Schur, då han till sist ville att denne nu skulle infria ett löfte som avgetts många år tidigare. Att när cancersmärtorna blivit för svåra skulle denne hjälpa Freud att få dö. Hittar inte texten, men delar av det är återgivet i en artikel på Wikipedia
During the last decade of Freud’s life, “Max Schur established himself as a figure almost as central to Freud as his daughter Anna”. Schur followed Freud to London to escape the Nazi Anschluss. At their initial meeting, Freud had asked Schur to ‘”Promise me also: when the time comes, you won’t let them torment me unnecessarily”‘. Ten years later, in 1939, as he approached death from cancer, Freud reminded him of his promise, and “Schur pressed his hand and promised he would give him adequate sedation”.
En bekant berättar att han sett ett program på teve. Stämmer det att Freud vägrade gå på sin mors begravning? Jag har inget svar. Menar han inte Abraham Maslow som jag skrev om härom veckan? Denne hatade verkligen sin mor och hade definitivt inte gått på någon begravning. Nä, Freud ska det vara. Han som varit så förtjust i sin mor, den mest remarkabla kvinna han över huvud taget träffat, som han skrivit till en vän?
Men jag fick tillbaka ett vagt minne av att ha hört om detta ändå. Så ville kolla kolla upp. (Jo, av allt att döma gick Freud inte på hennes begravning. Han skickade sin dotter, Anna, istället. Bakgrunden till detta beslut verkar oklar och komplex.)
Måste säga att jag berördes av att höra om Robert Redfords bortgång. Mer än jag brukar. Det var nog för att jag befann mig i ett sådant mood innan. Läste ett minnesord från en då ännu okänd skådis som berättade om hur fint han blivit emottagen av Redford vid en inspelning.
“Den vackraste man som gått här på jorden”, sa en kvinnlig bekant. Jo, man är beredd att hålla med.
Och tankarna har vandrat vidare. Kommit att tänka på texter av en författare jag hittade när jag läste in mig på teori för ett examensarbete. Jennifer Kunst, psykoanalytiker. Även om psykoanalysen generellt håller sig nära och inte väjer för det mörka, så borrade hennes fina reflexioner verkligen ned sig i det existentiella bottenslammet.
Somewhere along the way, your parents broke the news to you, too: Life isn’t fair. And they were all right. As we mature and turn more and more toward reality, we must face it as it is. We must come to terms with its nature. Life is not always as we wish it would be.
We wish we could live without pain, but we can’t. We wish we would always get what we want and feel we deserve, but we don’t. We wish that our loved ones would never die, but they do. And no matter how hard we wish, how loud we protest, or how well we behave, we can’t make these fundamental realities disappear.
Och när det blir för tungt kan man alltid skämta om den, Döden
Freud, S. (1915). Current Considerations on War and Death […]
Kunst, J. (2014). Wisdom from the Coach: Knowing and Growing Yourself from the Inside Out. Central Recovery Press. Las Vegas