Hösten 1980 hade Life of Brian – Ett herrans liv premiär på svenska biografer. Då gjorde man sig lustig över att landet västerut stoppat filmen med hänvisning till en lagtext om blasfemi och skrev på affischer och i annonser: “Så rolig att den förbjöds i Norge”.
Dock hade det t ex bara hunnit gå ett decennium sedan restriktioner för offentliga tillställningar på Långfredagen tagits bort hos oss själva.
Det var en annan tid. Många delar av det svenska samhället hade redan eller var på väg att reformeras. Moderskapsförsäkring hade ersatts av Föräldraförsäkring som gav också pappor rätten att vara lediga med sina barn (1973).
Loffe Carlsson m fl i kampanj från FK -76
Sverige hade formellt blivit en parlamentarisk demokrati med folkets suveränitet och kungens makt hade i praktiken avskaffats (1974). Kvinnors rätt att själva besluta om abort fram till vecka 18 (1975). Homosexualitet ströks officiellt ur Socialstyrelsens sjukdomsklassificering (1979). Detta var samma år som kyrkan tillät kvinnor att bli präster fullt ut. Under 70-talet hade dessutom intensiva diskussioner pågått om kyrkan borde skiljas från staten.
Ja, det har gått fyrtiofem år. Håller den än? Läser en kritiker som menar att filmen inte åldrats väl. Att den var ett barn av sin tid. Skulle inte kunna göras idag. Då var den sprängstoff, men knappast längre.
Kanske är det så att filmen på sin tid var en kommentar till något många faktiskt fortfarande påverkades av och var less på? Samhällelig trångsynthet och religiös dominans. Inte bara norrmän alltså.
Idag är det inte så längre. New age har hunnit komma och gå. Sekterna med, som på sin tid hade fina adresser i city men idag möjligen huserar i någon föreningslokal i utkanten. På teve visas allehanda program om andeutdrivning, etc. Norrmännens prinsessa har gift sig med en shaman.
För mig har filmen Life of Brian alltid varit viktig. Många gånger letat fram ett eller annat klipp från den för att få medhåll i diskussioner om andlighet. Eller mer specifikt olika förhållningssätt till och frestelser med det andliga.
Oftast det här klippet, tror jag. Scenen är sublim. En sketch på ett par minuter som säger lika mycket eller mer än vad tjocka böcker i ämnet skulle kunna göra
Life of Brian är alltjämt ett religionspsykologiskt fyrbåk. För att inte säga spirituellt häxbål.
Här t ex en kommentar om människans mörker. Religiösa föreskrifter om vad som är rätt och fel, som alltid kunnat erbjuda utlopp och en arena för grymhet, mot de som inte efterföljer dessa
Slutscenen som bara är sådär allmänt provocerande och blasfemisk. Men kanske den mest välkända ändå.
Idag kan man tänka att, visst, Life of Brian var blasfemisk, men att det är väl okej, osv.
Men faktum är att Monty Python inte alls verkar ha haft siktet inställt på den historiska figuren Jesus. Utan sådant som uppstått runt omkring. Här är ett 19 min långt inlägg i kvick youtube-style som förutom att hinna med “20 Weird Facts You Didn’t Know!”om filmen ägnar en lång stund (från 13:00 ca) åt att underbygga just detta. Eric Idle citeras med
I en lång scen i filmen gestaltas ju faktiskt delar av Bergspredikan, där man i bakgrunden ser och hör Jesus hålla sitt tal. Rakt upp och ned. Komedin utspelar sig bland åhörarna.