The so-called ‘Third Man Syndrome’ describes the phenomenon in which people in extreme, life-threatening situations – such as mountain climbers or adventurers – suddenly sense the presence of an invisible companion.
Ser ett inlägg glida förbi. Har hört om detta förut: “Third Man Syndrome.” Nu får jag lust att spara ned posten, eftersom jag kommer att tänka på ett tillsynes besläktat begrepp eller påstående: “There’s no atheists in foxholes” och vill fundera på om och hur de kan höra ihop.
I det senare fallet handlar det om en hänvändelse till och en förhoppning om att en högre makt ska kunna trösta och komma till undsättning. I det förra om en faktisk erfarenhet, perception.
Uttrycket om hur soldater i extrema, livshotande situationer tenderar att vända sig mot något gudomligt tillskrivs amerikanen William T. Cummings som var fältpräst vid slaget om Bataan i Filippinerna under andra världskriget.
Wearing the World War I-style doughboy helmet, an American soldier crouches in his foxhole on Bataan in April 1942. Making use of every available weapon, this soldier has an improvised Molotov cocktail at the ready to hurl against the advancing Japanese.
Okej. Påståendet har eventuellt vad som inom forskarvärlden kallas “face value”. Dvs något som känns sant och låter rimligt. Men har det gjorts någon forskning på detta? Jo, faktiskt. Av ett par svenskar till och med. En av dem är ingen främling för den här hemsidan: Pehr Granqvist, professor vid Stockholms universitet. Tillsammans med en Jakob Moström publicerade han 2014 resultatet av en studie: “There Are Plenty of Atheists in Foxholes — in Sweden”.
Föräldrar till barn med livshotande hjärtsjukdom hade jämförts med en kontrollgrupp med föräldrar till friska barn. Författarnas slutsats blev att påståendet inte höll: “Det kan finnas många ateister i vissa skyttegravar”.
Kanske att det spelade in att studien gjordes i en sekulär svensk kontext och dessutom mer än ett halvt århundrade efter att prästen Cummings uttalat sig som han gjort.
Det visar sig att studien var en spin-off från Moströms psykologexamensuppsats vid Stockholms universitet ett par år tidigare. För den hade han haft Pehr Granqvist som handledare.
“En jämförelsestudie av bön och religiös tro hos föräldrar till hjärtsjuka barn och föräldrar till huvudsakligen friska barn” (2012)
Har inte läst den, men fastnar för något tänkvärt i abstract:
Föreliggande studie undersökte samband mellan existentiell kris och religiositet i det högsekulära Sverige. […] Ett bifynd var att hälften av deltagarna, oavsett grupp, bad till Gud eller bad på annat sätt – medan endast var femte trodde på Gud.
Bara var femte tror på “Gud”, men varannan ber? Vem är den upplevda mottagaren?
Angående personer som i utsatta lägen känt närvaron av någon eller hört en vägledande röst, så är detta tydligen ett omvittnat fenomen. I inlägget jag såg fortsatte den korta texten såhär
This phenomenon seems to provide them with emotional support, sometimes even speaking to them in a calming or guiding manner – as if someone were there to help them through the crisis.
Many survivors report this mysterious “third person” whom they could not see but could clearly perceive – as a kind of inner voice, guidance, or final source of strength in moments of greatest despair.
Psykologi eller metafysik? Inte vet jag. Skyddsänglar, bekymrade avlidna släktingar som vill bistå från “andra sidan”, etc? Kanske det. Jag lutar dock ändå åt att detta som i psykologin kallas goda “inre objekt” kan förklara. Erfarenheter av större och klokare individer under uppväxten som funnits där och kommit till undsättning när det har behövts.
Att i en utsatt situation essensen av sådana trygga relationer liksom av sig självt kan mobiliseras eller komma till liv inom en.
Vem lutar åt vilket håll? Den som har en andlig livssyn eller åtminstone en öppenhet för sådant föredrar kanske det metafysiska. Att detta känns som det mest rimliga. Sedan har vi de många som på olika grunder skulle avfärda en sådan förklaring. Kanske pga en materialistisk livssyn som utesluter dylikt. “Vad som helst, bara inte det.” Bluff, inbillning, hallucination, osv.
De som inte vill utesluta en psykologisk förklaring kan även vara – naturligt eller under livet förvärvat – mer trygga, introspektiva typer med ett levande förhållande till sin inre värld och som på de grunderna inser kraften och den levande kvalitén hos sådana “inre objekt”.
Så, titeln håller alltså öppet om den närvaro eller förtröstan vissa kan förnimma i utsatta situationer är metafysisk eller psykologisk. Att båda “världar” kunde i någon mening göra oss sällskap och lindra vår ensamhet.
Osvuret är bäst.
Idag råkar vara årsdagen av äventyraren Göran “The Crazy Swede” Kropps död. Mannen som cyklade ner till Nepal, besteg Mount Everest själv utan syrgas och cyklade hem igen. Hans dåvarande partner, Renata Chlumska, skriver (några klipp):
Today marks the day Göran Kropp lost his life – September 30, 2002
He died while climbing in Frenchman Coulee, Vantage, just outside of Seattle.
And still… although this day is not one I want to remember, Göran himself must never be forgotten.
His courage, his spirit, his relentless drive to push boundaries and live fully continue to inspire me – and so many others.He left far too soon, but his legacy lives on in every summit climbed, every horizon reached, and every heart touched by his story.
Moström, J. (2012). En jämförelsestudie av bön och religiös tro hos föräldrar till hjärtsjuka barn och föräldrar till huvudsakligen friska barn. Självständigt arbete på avancerad nivå. Examensarbete. Stockholms universitet.
Moström, J & Granqvist, P. (2014). There Are Plenty of Atheists in Foxholes – in Sweden. Journal of Religion in Europe, 2014 (Vol. 7, Nr. 2, s. 116–135)