Igår skrev jag om en präst i Svenska kyrkan som fått nog. Han hade nyligen kritiserats av Domkapitlet för att ha svikit löften han avgett när han prästvigdes för trettio plus år sedan. I en text där han beskrev sina bevekelsegrunder kom han in på flera saker. Dels hade det var varit detta med teodicéproblemet. Dvs hur kan det finnas en Fader som är allvis, allsmäktig och allkärleksfull, om han låter sin skapelse lida så mycket och till synes orättfärdigt?
Just detta kan man orda mycket om. Den livsfilosofi det här inlägget ska fokusera på, liksom besläktade Västerländskt esoteriska läror, menar sig faktiskt ha ett svar på detta. En lösning. Som möjligen får ekvationen att gå ut rent förnuftsmässigt, men efterlämnar en del emotionellt, etiskt slagg att hantera. Om man är känslig för sådant.
Men dels hade prästen fått allt svårare att hantera, kanske inte bibeln i sig, men de grupperingar inom kyrkan som propsar på att allt i detta konglomerat av texter ska värderas lika högt, som ”gudsord”. Det högsta, typ Bergspredikan i Nya testamentet, ska tillmätas samma värde som det lägsta, de mest hiskeliga gudsbefallningar, om folkmord och hämnd, i det Gamla.
Idag hittade jag ett par gamla foton i mobilen som återger ögonblick eller tendenser i rörelsen kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981). Eller fotona är kanske inte så värst gamla, men prylarna som avbildas är det. Dels kavajnål och manschettknappar som man kan gissa fanns till försäljning, när kan det ha varit, på 40-50-talet kanske?
Dels ett slags brevmärken man kunde smycka sina kuvert och vykort med. (Dessa fick jag i gåva av Sture Emby och hans fru Stina för många år sedan. Har dem fortfarande i en cigarrlåda någonstans.)
Jag gissar att de är från samma epok.
Till detta kan läggas den flagga som Thomsen lade ned mycket energi och kraft på att få godkänd av myndigheterna i Danmark. Flaggan som skulle kunna representera den nya ”världsimpuls” som han menade var i antågande och som hans eget arbete var ett viktigt bidrag till.
Flaggan ritade Martinus Thomsen enligt uppgift i början av 1936 och den var klar att hissas för första gången vid centret på norra Själland kring pingst samma år.
Bild från Martinus Center, Klint. Sjuttio ca år senare
Även inom denna rörelse finns olika falanger eller tolkningstraditioner. Dels de som parallellt med en uppskattning av grundarens arbete ändå ser att det finns en historisk dimension i det hela man behöver inse och ta hänsyn till. Dels de som menar att allt vad Martinus Thomsen sa och gjorde, eller åtminstone lät ske, var ett slags ”gudshandlingar”. Så att säga. Evigt giltiga.
Ett slags fundamentalism ”light”. Och på vissa håll inte så light ändå. Rörelsen har nu under flera decennier härjats och splittrats av att en gruppering som hävdat att de böcker som publicerades medan Thomsen ännu levde bör utges i samma skick nu som då. Med samma bindning och med bevarade uppenbara stavfel, osv. Dennes ”originale uændrede værk”. Att avsteg från detta är ett svek mot författaren. Det är i detta ursprungliga skick, på ursprunglig danska (det danska språket genomgick en stavningsreform 1948, då man slopade versalen i början av substantiv, ändrade ”aa” till ”å”, mm) som författaren med tiden kommer att bli läst över hela världen.
Här kan det förefalla som att Martinus Thomsen, kanske förhastat eller av oförstånd, faktiskt band ris till egen rygg, som det heter. Mot slutet ska han ha yttrat något i stil med att inget i böckerna fick ändras.
Ett famöst exempel på sådant ur hans och rörelsens historia, som åtminstone jag är övertygad om bör förstås i något slags historisk eller nymornad, ”ungdomlig” kontext, är när Thomsen (förmodligen därtill påhejad av sina nyfunna teosofiska vänner) får för sig att skicka ett brev på danska till Jiddu Krisnamurti där han uppmanar denne att lära sig språket och ansluta sig till hans rörelse.
Vad jag vet kom aldrig något svar. Den unge Krishnamurti hade då precis, med dunder och brak, brutit med Annie Besant & Co och ville väl vara fri.