Nog för att jag har kunnat uppskatta trubadurer och vissångare. Men Alf Hambe (1931-2022) har jag inte vetat något om. Räknas dock till de mer framstående i genren, förstår jag nu. Hans låtar har även spelats in av andra artister.
Man får bilden av en rättså egenartad individ när man söker på Hambe. Flera av hans sånger rör sig på gränsen till det mystiska eller andliga. Dock är de inte alltför tydligt konfessionella. Liksom t ex en Kjell Höglund har han kunnat uppskattas av en bred publik. Ja, vem vet, kanske desto mer för att artister som dessa upplevts glänta på dörrar till något okänt eller mystiskt?
Samtidigt som det funnits tecken hos Alf Hambe, för den som haft öron känsliga för sådant, på att han haft en världsuppfattning som inte är helt gängse. Ibland blir detta extra tydligt, som i denna visa: ”Gånglåt för själavandrare”
”Mystiker”. Finns olika grader eller arter av dem, vad det verkar? De som visserligen håller sig med en andlig, metafysisk – ”nyandlig” – idévärld som inte är allmänt kristen, etc, men där detta är mest av allt något inläst eller inlärt. En övertygelse på så vis. Men också kategorin som hävdar att detta mystiska är något självupplevt. En del bluffar om det, för att göra sig märkvärdiga, kan man tänka. Hos andra verkar det vara uppriktigt och sant.
Psykologiskt går det nog inte att säga vare sig bu eller bä om det senare. Vad detta skulle kunna handla om. Någon form av psykotiskt fenomen, hallucination, etc. Vissa individer har så kallade ”nära-döden-upplevelser” som ruskat om dem till den grad att de för resten av sina liv är övertygade om att denna existens inte är allt. Psykedeliska droger verkar kunna göra något liknande. (Båda de sistnämnda sakerna berörs i ett intressant färskt samtal mellan psykologiprofessorn Pehr Granqvist och video-poddaren Mathias Hansson.)
Men hur är det med de äkta mystikerna då? Och med ”äkta” avses enbart att de kunnat berätta om en genomgripande psykisk upplevelse, vilken ofta tycks ha kommit ur det blå och som efterlämnat en absolut visshet om odödlighet och en metafysisk lagbundenhet i tillvaron, utan att individen förefaller psykotisk, etc.
Själv har träffat åtminstone en sådan person. Han hade denna upplevelse när han var knappt trettio och den kom att prägla resten av hans långa liv, med skrivande och själasörjande.
Historiskt går det att hitta åtskilliga sådana vittnesmål, ända tillbaka till profeterna i bibeln och före dessa. Ett hyfsat samtida exempel, på någon som också blev lite känd, var Ruth Dahlén.
Religionshistorikern Carl-Martin Edsman skrev en bok om henne och andra med liknande erfarenheter: ”Mystiker i Vällingby och andra skildringar av religiös erfarenhet i vår tid” (Sveriges Radios förlag, 1968).
Dahlén medverkade även i TV, där hon bl a blev granskad av en expertpanel. Mot slutet av sitt liv skrev hon själv en bok: ”Visionär i tjugonde århundradet” (Natur och Kultur, 1976).
Ett långt utdrag ur den boken går att läsa här.
Psykiatern Nils-Olof Jacobsons hade med en kortare text om Ruth Dahlén i sin ”Liv efter döden?” (Zindermans, 1971).
Jag hade min blick riktad på en ovanligt vacker snöflinga som mjukt landat på ett granbarr. Plötsligt hände något med granbarret, det löstes upp i fladdrande vågor av ljus … Ljusvågorna tycktes röra sig oerhört snabbt i … spiralform inne i granbarret, som dock hela tiden behöll sin form och karaktär av ett granbarr. Det var som om jag plötsligt framför mina ögon haft ett förstoringsglas som förstorade någon miljon gånger … snart var hela granen en enda eldstod. En sekund blev jag oerhört förskräckt – var min hjärna på något sätt i olag? … snart var skogen ett enda hav av samma levande ljus … mina händer var av samma genomskinliga ljus. Hela skapelsen vibrerade av dess oerhört snabba ljusvågor, där man tydligt kunde urskilja varje enskild ljusstråle, se den fungera … Jag såg kosmos fungera, som en femdimensionell geometri … med rummets tre dimensioner, tiden som en fjärde och därtill också en femte dimension, den konstruktiva, sammanhållande dimensionen, universums innersta mysterium. Kärleken … detta är ett svagt försök att finna ord för något som jag verkligen såg med mina ögon, något absolut reellt och påtagligt. Kanske vore bilden av ett oerhört komplicerat urverk med ett svindlande antal hjul en bättre bild, men de fem dimensionerna måste ovillkorligen vara med … mer och mer blev jag till ljus, tills jag själv såg mig fungera som ett strålningsfenomen, vibrerande på samma våglängd som den ’femte dimensionen’. Som på en väldig film såg jag händelser utspelas, en film som klargjorde inte endast historiska förlopp utan också orsak och verkan … Innan jag ens hade hunnit formulera en fråga fanns ett svar färdigt. Jag var på något sätt allvetande. Så småningom upphörde allt minne av någon jordisk existens, jag var i Evigheten, i Paradiset, i en tillvaro av harmoni och skönhet över allt förnuft …
(Långsamt blev hon medveten om sitt jordiska jag, och allt var som förr, men ändå inte som förr … Upplevaren återkom på samma plats ytterligare fyra, fem dagar, men allt blekare. Länge kände hon dock ett återsken av det vita ljuset omkring sig …)
Ovanstående text och information har jag hämtat från en sammanställning med likartade upplevelser som mer eller mindre kända individer vittnat om. Listan finns på webb-sidan Vivotopia (vars upphovsmän jag känner och vet är noggranna).
De flesta sådana här vittnesmål tycks påfallande generiska. Varför? Bortom detaljerna berättar folk om i stort sett samma saker. Om detta beror på att de faktiskt kommit i kontakt med detsamma metafysiska sammanhang – som är fördolt för oss andra – eller om det bara är samma hjärncentra hos dem som fått en sällsynt kick och producerat likartade sensationer, låter jag vara osagt.
Hur erfarenheten över tid bevaras eller förvandlas, om denna enbart blir stärkande eller t ex bidrar till ensamhet, kan nog bero på såväl personliga egenskaper som omvärldens bemötande.
Det började med Alf Hambe, men inte vet jag så mycket om hans ”mystik”. Får en känsla av att det för honom inte bara var en poetisk genre åtminstone. Kanske var det blott ett starkt intresse.