According to a Harvard Business Review study from May 2025, the number one reason people are using ChatGPT is for therapy and emotional support. People are developing deep emotional connections with LLMs, which can remember every detail of your life that you mention, give you feedback, and 24-hour round-the-clock emotional support and encouragement…
— Jules Evans
Läser en färsk text av filosofen Jules Evans, på det här stället på nätet som kallas Substack. Honom har jag följt ett tag, i olika fora. Maillista, blogg. Han är filosof i grunden. En period kallade han sig ”gonzofilosof”. Vilket jag tror är en litterär referens till en viss författare, men jag tänker mest på en karaktär i Mupparna.
Evans skrev/skriver långt och grundligt om det som han intresserar sig för. Tidigare var det mycket om nyare andlighet och dess historiska rötter. Jag har länkat till honom flera gånger. Sedan började det mer och mer glida över mot psykedeliska droger. Vill minnas att han själv hade haft en upplevelse med djungelbrygden Ayahuasca som både skrämde och fascinerade.
Som en parentes har en annan av mina akademiska referenspunkter, professorn Pehr Grankvist, verkat gjort en liknande resa. Inte med Ayahuasca då (vad jag vet), men att ett fokus på ”new age” och liknande mer och mer glidit över mot psykedelika. Kanske för att den nyandliga subkulturen själv närmat sig detta område och forskarna bara följt dem i hälarna?
Eller så hade det första forskningsområdet blivit kartlagt, uttömt och alltmera ointressant. Kanske att det upplevts så av somliga av utövarna också och att man därför sökt sig vidare, vad vet jag.
Men tillbaka till Evans! Resultatet av studien han refererar till både överraskar (att man hört om potentialen att använda AI på det viset, okej, men ”number one reason”?) och får mig att tänka vidare.
Det knyter an till sådant jag gått och funderat på och velat sätta på pränt. Bara att ämnet är så seriöst och beforskat – och även personligt, tror jag – att det inte blivit något hittills: ”Vad är psykoterapi?” Eller mer precist: ”Hur är sådan psykoterapi beskaffad som möjliggör en djupgående förändring när detta är önskvärt?”
Detta har kopplingar till ett tidigare inlägg och speciellt till en läsvärd text som länkades till där: ”Psykoterapiutbildning på villovägar”, av Dan Stiwne och Gudrun Olsson (Tidskriften Psykoterapi, online, odaterad).
Psykoterapin bör baseras på ett oomtvistligt evidensbegrepp, sägs det, och med detta avses att randomiserade kontrollerade studier skall utgöra basen för all evidens medan naturalistiska studier, kvalitativa studier och behandlingserfarenhet betraktas som klena eller rent av löjeväckande evidensbaser.
Terapeutens uppgift blir alltmer att följa en manual som anger ett protokoll för rätt handhavande av en klient med en viss ”psykisk sjukdom” (enligt DSM IV) och denna visar sig i symtomatiskt lidande och i funktionsbrister i olika avseenden. Behandlingar skall vara korta och målriktade och skall avslutas när klienten rapporterar nedgång i det (självskattade) symtomatiska lidandet till ”sub-klinisk nivå”.
Inte undra på om politikerna genom en sådan retorik tror att de får det som är bäst och billigast.
Varför är det så svårt att koppla greppet om detta ämne? Äsch, det här får bli kort. ”Vårt behov av tröst”…
Att den klassiska freud-inspirerade terapin måhända är reduktionistisk. Inte tar livets alla aspekter i beaktande. Sådant som vissa av hans tidiga elever och följare gjorde invändningar emot. C G Jung, Roberto Assagioli… Vad var det psykosyntesens grundare, Assagioli, skrev t ex:
We pay far more attention to the higher unconscious and to the development of the transpersonal
self. In one of his letters Freud said, ”I am interested only in the basement of the human being.” Psychosynthesis
is interested in the whole building.We try to build an elevator which will allow a person access to every level of
his personality. After all, a building with only a basement is very limited. We want to open up the terrace where you can sun-bathe or look at the stars. Our concern is the synthesis of all areas of the personality. That means psychosynthesis is holistic, global and inclusive.
Men när tidsandan på så många vis drar åt det, om inte uttalat ”spirituella”, så i alla fall det förenklade, alltför framstegsoptimistiska, idealistiska, gränslösa men samtidigt garderade, quickfix-iga, då är det av ännu större vikt att det finns psykoterapi som håller ställningarna. Som finns kvar som ett slags ”riksmeter” att jämföra med, eller vända sig till, för den som så önskar eller behöver.
Erbjudanden om ”din personliga AI-terapeut som alltid kommer att finnas där för dig” duggar tätt. Såg sådan reklam så sent som för en timme sedan (namnet och loggan påminde om detta, men inte helt ändå).
En sak till. Jung och Assagioli som båda fann Freud något för snäv och dyster, lade grunden för varsin psykologisk/terapeutisk skola. Analytisk psykologi respektive Psykosyntes. Min misstanke (tänkte skriva ”mitt intryck”, men det vore att påstå att jag vet mera än vad jag gör) är att båda systemen – hur balanserade och välargumenterade de än är i original (tror helt säkert de båda förtjänar sin plats inom den s k ”djuppsykologin”) – har lockat till både förenkling och trivialisering. Delvis för något som är inbyggt i dem redan från start, en tendens. Det relativa ”ljuset”. Delvis för att det lockat anhängare som på förhand haft en dragning åt det hållet.
Finns det kända uttalandet av Carl Gustav Jung, som på äldre dar hade ett behov av att distansera sig från vissa inslag i den rörelse som uppstått kring hans arbete: ”Thank God, I’m Jung, and not a Jungian.”
Här är ett långt citat av Assagioli där han försiktigt – apropå välargumenterat och balanserat! – funderar kring styrkor och svagheter hos Freud och, kanske framför allt, de första generationerna freudianer. (Mitt intryck är att t ex fenomenet religiositet och andlighet behandlas mer differentierat och oaffekterat inom psykoanalysen idag, jämfört med på Freuds tid.)
The lot of psychoanalysis has been peculiar. What has happened we must deplore because of its many unfortunate consequences, but which, with our psychoanalytic knowledge of human nature, should not surprise us.
The more questionable, excessive and dangerous aspects of psychoanalysis have been those most emphasized and widespread. The sexual theory (or the alleged sexual origin of most manifestations of human life) and a system of often arbitrary and far-fetched interpretations have had a great vogue among the public, arousing unwholesome curiosity and frequently furnishing a pseudo-justification for an uncontrolled indulgence of the instinctive nature.
At the same time the higher aspects, the fine flowerings of human nature such as express themselves through religion and art, have been subjected to a destructive analysis that misses their true and deeper essence.
In consequence of these excesses and deviations, a number of psychologists and psychiatrists have been led into a wholesale denunciation and condemnation of psychoanalysis, and a rejection of the important elements of truth it contains and the useful psychotherapeutic and educational techniques it has developed.
We may say that its most fruitful contribution has been the demonstration that there can be no real health, no inner harmony and freedom, and no unimpaired efficiency without first a sincere, courageous and humble acknowledgement of all the lower aspects of our nature, all the impulses, passions and illusions, plus their manifold combinations and deviations, which dwell and seethe in our unconscious and which delude, limit and enslave us.
Psychoanalysis, in its best aspects, is effective in helping us to overcome the resistances and repressions produced by our ignorance, our fear, our pride and our hypocrisy; these prevent us from seeing clearly the dark sides of our nature. Their recognition is a prerequisite in dealing with them satisfactorily and thus laying a sound and stable foundation for all our subsequent work on the psychological building-up of our personality.
As Freud stated, psychoanalysis can aid us in passing from the “pleasure-pain principle,” from the unceasing oscillation between these two poles in vain attempts to cling to the first and avoid the second, to the “reality principle,” that is, to the recognition and the conscious acceptance of reality—with its laws and just claims.
Thus a well- understood and applied psychoanalysis may help us to pass from the world of passions and emotions, of vain imaginations and illusions, to the realm of healthy reason, to an objective and scientific vision of ourselves and of others.
Sammanfattningsvis: Ibland behöver vi tröst och en lojal, uthållig lyssnare/”lyssnare” (AI). Ibland behöver vi något som är mer än detta för att komma vidare.
Ps. Rubriken på inlägget, ”Vårt behov av tröst”, anspelar förresten på boken av Olof Lagercrantz från 1955 som innehåller efterlämnade texter av Stig Dagerman.