Det är inte värt besväret att ta livet av sig, eftersom man alltid tar livet av sig för sent.
Det här får bli kort, en notis. Mest för att spara. Någon jag fått vetskap om, via en Jörn Green, på ett forum för ateister. Att ha som ytterligare en referenspunkt.
En författare, Emil Cioran alltså. Född 1911, död 1995. Rumänsk filosof som kunde få den mest förhärdade ateist att vilja ropa på mamma. Typ. För den som anslutit sig till den ena eller andra metafysiska världskådningen måste det ju vara som att höra något sägas med ett obegripligt språk. Eller på en ljudfrekvens man inte ens har öron till att uppfatta.
Jag klistrar in hela Greens drabbande och tänkvärda introduktion till Emil Cioran i sin helhet nedan. Tills vidare. Texten är så tät, Ciorans aforistiska påståenden så pregnanta, att det helt enkelt är svårt att välja ut bitar.
I ett samtal härom dagen, kring resultatet av SIFO:s undersökning av svenskarnas tankar om döden och det faktum att för kvinnor var det ungefär dubbelt så vanligt att man tänkte sig en fortsättning jämfört med för männen, så hävdade någon att det är “lite macho” att säga att man inte tror på något andligt. Dvs detta skulle kunna förklara diskrepansen mellan könen, att det finns ett mörkertal. Kanske det.
Vet inte om man kan säga att Emil Cioran var macho. Jag vet för lite om honom. Har googlat för att förstå. Son till en ortodox präst. Plågad av kronisk sömnlöshet ända sedan han var ung. Deprimerad och suicidtankar. Han hade en livskamrat, Simone Boué, med vilken han tydligen hade en “självmordspakt”. Riktigt vad denna pakt innebar förstod jag inte. Cioran blev dement mot slutet och avled av naturliga orsaker. Inga barn.
När jag nu ska dra in detta med barn i resonemanget, så är det för ett speciellt syfte. Inte för att argumentera för föräldraskapets fröjder och meningsgivande potential. I en dialog med Emil Cioran vore ju detta att göra präktigt självmål.
Nä, barn som åskådningsobjekt.
Jag råkar ha småbarn omkring mig och de skapar mening och innehåll för sig själva vartän de går och står. För att det är så barn är funtade tycks det. Inte på grund av någon sorts tomhetskänsla eller ångest som behöver hanteras eller motas bort. Verkar det. Mardrömmar och monster under sängen, etc, undantaget.
Igår på väg till förskolan hittade flickan en helt vanlig, tråkig pinne. (Finns det mer eller mindre trista pinnar då hörde denna, “objektivt sett”, till den förra kategorin.) Hon plockade upp den i alla fall och den förefaller ha funnits med i hennes fantasi och lekar sedan dess. Efter förskolan när hon återsåg “Pinnis” hävdade hon t o m att den hade vuxit.
Det första hon gjorde när hon vaknade imorse var att gå till hallen. Ett lustigt samtal utspann sig. Hon påpekade först för mig att pinnen var så tyst. Sedan förklarade hon
För den är en bebis, och bebisar pratar ju inte.
Hon blev tyst några sekunder och tillade sedan
Men så är den ju bara en pinne också.
Det var ingen sorg med detta. Ingen avgrundsdjup insikt om alltings intighet och meningslöshet som infunnit sig. Leken fortsatte som vanligt därefter. Ömsom en lekkamrat och samtalspartner, ömsom en pinne.
Tillbaka till Emil Cioran. Jag har förstås inte satt mig in i hans filosofi. Det kanske rentav skulle ta emot för mycket att göra det. Men jag betvivlar inte att han hade rätt. Detta menar jag. Jag tror att han nådde in till kärnan eller ända in till märgen av vår existens. Sett ur ett perspektiv åtminstone.
Var han ensidig?
Ett barn som inte kan leka, som har svårt att fantisera, etc, uppfattas som avvikande. Om feber, näringsbrist och depression, mm, kan uteslutas då får barnet kanske genomgå en utredning som ibland leder till ett eller annat beskrivande ord för en “funktionsvariation”. Som det numera ska heta. Även om jag hört att det tidigare begreppet “funktions-hinder” alltjämt föredras av vissa, såväl professionella som bärare.
Var Emil Cioran i någon mening avvikande vilket medförde att han hade svårt att uppleva och dra näring ur sådant som många faktiskt förmår?
Min personliga resa bort från sådant som mest markant kontrasterar emot Ciorans filosofi började för nu rätt länge sedan. Som ung vuxen omfattade jag en specifik, andlig och meningsgivande världsbild. Det gör jag inte på samma vis idag.
Numera ligger jag väl närmare något slags existentialistisk syn på livet. Det mesta har jag fått via psykoanalysen och specifikt, för det här med barnens kynne, från en person som hette Donald Winnicott. Han skriver bl a om något han kallar “mellanområdet” och dess fortsättning
Detta område [mellanområdet] bibehålls hela livet igenom i det intensiva upplevande som hör samman med konst och religion, ett fantasirikt sätt att leva och skapande vetenskapligt arbete (Winnicott, 1993).
Winnicott fortsätter resonemanget med en reservation eller nyansering. Han gör en distinktion mellan mera rigid religiositet och den form som har större likheter med barnets lek
Om en vuxen människa kräver av oss att vi accepterar att hennes subjektiva fenomen är objektiva fakta, bedömer vi henne som sinnessjuk. Om däremot en vuxen människa kan ha glädje av sitt personliga mellanliggande område utan att ställa några krav på oss, då kan vi också erkänna vårt eget motsvarande mellanliggande område och glädjas när vi finner att våra områden delvis sammanfaller, t ex gemensamma upplevelser hos medlemmar av en grupp inom konst eller religion eller filosofi” (Winnicott, 1993).
Detta som han skriver om religion kan förstås gälla all slags livsfilosofi, även en ateistisk sådan. En personlig reflexion är att den typ av andlig föreställningsvärld som jag själv intresserat mig mest för att förstå, dvs den esoteriskt-nyandliga filosofin, faktiskt lämpar sig sämre för eller bjuder större motstånd emot att fungera som “ett mellanområde”. Men detta är delvis en annan diskussion.
Lycklig den som kan passera över in i vuxenlivet med ett bevarat “barnasinne”! Inte för att därigenom kunna konstruera eller finna “mening”. Utan för att man i tillräcklig grad lyckats bevara en kognitiv apparatur som av sig själv är naturligt meningsgenererande.
Att man då förhoppningsvis också parallellt är så pass klarsynt och realistisk att man kan verifiera det “cioranska” perspektivet när detta behövs eller livet påbjuder det.
Livet både som “en pinne” och något utöver detta alltså.
Jag gjorde en intervjustudie för en del år sedan som rörde sig i gränslandet mellan nyandlighet och människans existentiella villkor. Det senare var rätt upp genom Emil Ciorans allé.
Jag anade dock snart hur sådant också kunde vara rätt mycket en pose. Något att gissla omgivningen med, lite passivt aggressivt eller sadistiskt sådär. Kanske“macho” just. Detta påmindes jag om en dag när jag öppnade“Wisdom from the Couch”, av analytikern Jennifer L. Kunst (2014). Minns att läsningen drabbade mig. Liknande hur det är att nu lyssna till Cioran. Kunst skriver bl a
Somewhere along the way, your parents broke the news to you, too: Life isn’t fair. And they were all right. As we mature and turn more and more toward reality, we must face it as it is. We must come to terms with its nature. Life is not always as we wish it would be. We wish we could live without pain, but we can’t. We wish we would always get what we want and feel we deserve, but we don’t. We wish that our loved ones would never die, but they do. And no matter how hard we wish, how loud we protest, or how well we behave, we can’t make these fundamental realities disappear.
Osv…
Men tillbaka till studien jag gjorde. Över de svar och resonemang jag fick om hur livet är beskaffat lade jag de existentiella villkoren jag lånat från en välrenommerad analytiker.
På förhand anade jag att resultatet skulle visa att respondenternas sätt att se på livet utgjorde näranog “psykoanalysens negativ”. Dvs att de flesta eller samtliga påståenden om våra begränsningar, vår fundamentala ensamhet och dödlighet, osv, förnekades.
Den stora gruppen föll ut i tre mindre grupper. På ytan hävdade man ungefär detsamma, gav samma svar. Dvs avvisade villkoren. Dock föreföll en av grupperna göra detta på sitt eget vis. Jag ska nöja mig med att citera hur det lät om denna skara. (I ärlighetens namn konstruerades dessa grupper inte enbart, eller ens till största delen, utifrån de svar jag fått. De tre grupperna blev ett resultat av extrapolering utifrån samtalen ihop med många års egen bekantskap med samma tankevärld.)
En världsåskådning som i hög grad påminner om barnets omnipotenta upplevande, därtill med en svårbegriplig Gud, ett kärleksideal som gränsar till inflation (Freud, 1929/2008) och som i hög grad saknar glapp – till exempel att individens osäkerhet kunde få sitt utlopp i ett stilla konstaterande att Guds vägar är outrannsakliga, men att denne säkert bryr sig om och älskar honom eller henne – torde kunna skapa ett psykologiskt spänningsfält som individen behöver hantera. […]
Slutligen finns det de som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden. Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort. Det är som att individen har tillgång till en sorts mental ventil som kompenserar för avsaknaden av glapp i själva tankesystemet och gör att hon kan parera den gravitation som utgår från barnets upplevelsevärld utan att tillgripa allt för många omogna eller rigida försvar. […]
Vidare är det förmodligen fruktbart att tänka att de existentiella villkoren har såväl en yt- som en djupnivå. Möjligen går det att hävda att individerna i den sistnämnda kategorin faktiskt erkänner de existentiella villkoren på en psykologisk och relationell, om än inte teologisk, nivå genom att sätta liksom citationstecken kring dem.
Individer från denna kategori är just de som hade “barnasinnet” i behåll, skulle jag säga. Ett slags rörlighet eller en perspektivistisk mångsidighet.
Där någon som Emil Cioran kommer till korta?
När jag tänker vidare på den gastkramande effekt som “kall ateism” kan ha (om man inte lyckas transformera denna till en invärtes värmande machismo eller känsla av superioritet, dvs) så kan jag undra om det inte också är själva ensidigheten som märks av och kyler?
En klinisk reflexion. I jobbet möter jag många slags dysterhet. Det kan vara kriser och trauman. Sorg. Klassisk depression med normalt några veckors varaktighet. Dvs trots allt övergående eller i någon grad behandlingsbara tillstånd.
Sedan finns det sådan nedstämdhet som präglar en människas personlighet och liv på ett mera genomgripande vis. Ibland kallas detta dystymi. Förut hette det väl melankoli? (Eller om det avser olika djup, jag kommer inte ihåg.)
Det är det ena jag kommer att tänka på. Det andra är de individer som antingen utretts för och fått diagnos autism eller där detta kan misstänkas.
Många ur de senare två grupperna har en läggning för att analysera eller åtminstone erfara åtskilligt av detta som Cioran fokuserar på. Ett slags glädjelöshet eller avsaknad av framåtdrivande kraft eller lust. Samtidigt som de ofta också har denna existentiella klarsynthet. Själv kan jag tycka att det är stimulerande att möta och prata med dessa personer. Ibland känner jag att det rentav är en talang de har. (Kanske för att jag själv har en läggning som drar mera åt andra hållet?) Även om det är ett lidande för dem.
Ungefär som jag kan tänka om Emil Cioran.
Kunst, J. L. (2014). Wisdom from the couch: Knowing and growing yourself from the inside out. Central Recovery Press.
Donald W. Winnicott. (2003). Lek och verklighet (Originaltitel: Playing and reality, 1971). Natur & Kultur.
Texten av Jörn Green (postad 2 januari):
“Många teister häpnar över hur ateister överhuvudtaget hittar mening i tillvaron. Som om livet utan Gud borde falla sönder av sig självt.
Samtidigt ser man hur även ateister nästan med skygglappar undviker att titta alltför noga på existentialismens idé om att vi själva skapar vår mening. Den accepteras snabbt och okritiskt kanske just därför att den skaver mer än man egentligen vill erkänna.
Men det finns ett steg till i ärlighet. Inte nihilism. Något betydligt kallare än så.
Det steget börjar med misstanken att vårt mest grundläggande antagande, att tomhet är något som måste åtgärda i sig är ett uttryck för panik. Som om frånvaron av mening vore ett fel, något som genast kräver en lösning, en berättelse, ett rättfärdigande!
Som om tomheten i sig vore outhärdlig, snarare än vår oförmåga att låta den vara.
Det är här Emil Cioran blir genuint obekväm. Han ställer sig inte mitt i diskussionen och väljer inte sida. Han kliver åt sidan och betraktar hela denna meningsjakt med en trött klarsynthet. Inte hånfullt. Inte passionerat. Snarare som någon som sett samma rörelse upprepas så många gånger att den inte längre går att ta på allvar.
Hos Cioran finns ingen ambition att rädda människan från hennes ångest. Han misstänker tvärtom att just räddningsförsöken är det som gör ångesten kronisk. Mening, hopp, värde och framtid framstår hos honom inte som lösningar, utan som förfinade sätt att skjuta upp en konfrontation vi redan befinner oss i.
”Vi lider inte av tomhet, utan av oförmågan att acceptera den.”
Citatet fungerar inte som en tes, utan som ett avslöjande. Det flyttar problemet från tillvaron till oss själva. Tomheten är inte hotet. Det är vår reflex att genast fylla den som gör oss rastlösa. När teisten fyller den med Gud och ateisten fyller den med självskapad mening sker i grunden samma sak. Tomheten tolereras inte. Den måste täppas igen, göras begriplig och rättfärdigas.
Det är därför Cioran är så misstänksam mot hoppet. Inte därför att han förespråkar förtvivlan utan därför att han ser hur hoppet fungerar. Det gör livet uthärdligt nog att fortsätta men aldrig tillräckligt klart för att genomskåda. Hoppet lovar lindring senare och kräver i gengäld att vi står ut lite till.
”Hoppet är den dygd som förlänger våra plågor.”
Här brukar invändningarna börja. Här vill man tala om ansvar, om människans värdighet, om projekt och val. Här kliver existentialismen fram och säger att även utan Gud kan vi skapa riktning, mening och autenticitet. Cioran hör samma tonfall, men drar sig undan. För honom är detta inte mognad utan desperation i ny form.
När Gud försvinner men behovet av rättfärdigande består byter illusionen bara ägare. Människan tar över rollen som meningsgivare men mekanismen är densamma. Vi står fortfarande inte ut med att livet kanske inte behöver förklaras för att pågå.
Ciorans misstänksamhet sträcker sig också till medvetandet självt något som ofta romantiseras som människans största tillgång. För honom är medvetandet inte upplysning utan sprickan genom vilken lidandet strömmar in.
”Att bli medveten innebär att bli sjuk.”
Djuret lider inte av mening. Människan gör det eftersom hon vet att hon finns och vet att hon ska dö och inte kan glömma någon av dessa insikter. Medvetandet gör oss till vittnen till våra egna liv utan möjlighet att lämna salongen. Vi ser för mycket och kan inte stänga av.
Det är också därför Cioran är skoningslös mot alla försök att rättfärdiga existensen i efterhand. Framsteg, utveckling, personlig växt och historisk riktning framstår hos honom som estetiska projekt. Förklaringar som kommer för sent.
”Det är inte värt besväret att ta livet av sig, eftersom man alltid tar livet av sig för sent.”
Detta handlar inte om handling utan om irreversibilitet. Existensen går inte att ångra. Skadan är redan skedd i samma ögonblick som man finns till. Alla senare försök att göra livet rimligt förändrar inte det faktumet utan lägger bara ett narrativ ovanpå.
Cioran skriver inte för att hjälpa oss leva bättre. Han skriver för att visa hur mycket illusion som krävs för att vi alls ska vilja leva. När dessa illusioner faller återstår inget substitut, ingen ny grund, ingen ersättningsmening. Bara det som redan var där innan vi började rädda situationen.
Det är därför han inte tröstar vare sig teister eller ateister. Han erbjuder inga ädla lögner och inga mänskliga frikort. Han låter tomheten stå kvar och betraktar vår rastlöshet inför den som det verkliga problemet.
Och kanske är det just där hans obehagliga aktualitet ligger. Inte i påståendet att livet saknar mening utan i misstanken att vår besatthet av att ge det en är själva paniken vi aldrig vill erkänna.”