Göran Bergstrand var präst, leg. psykoterapeut, handledare, föreläsare och författare. Han var verksam i över femtio år, inte minst i S:t Lukasstiftelsen där han också var direktor mellan åren 1976 och 1989. Han har gett ut en rad böcker om tro, religion, etik, livsfrågor, själavård och psykoterapi.
Många gånger har jag hävdat att psykodynamisk psykologi och kristen “psykologi” har mycket gemensamt. Kanske också för att provocera. För det kan verka så motsägelsefullt. Att den syn på människan och hennes livsomständigheter som utgått från Sigmund Freud skulle kunna gifta sig väl med kristendom. Freud som är allmänt känd som religionskritiker och knappast sparade på krutet när det gällde att framhålla den religiösa tron som livslögn och ett infantilt sätt att hantera livets utmaningar.
Men så är det.
I hyfsad nutid är det ett par teologer och författare jag kommer att tänka på vilka kombinerat mogen kristen humanism med psykologi/psykoterapi som fått bära fanan. Owe Wikström har blivit läst och uppskattad av många t ex för boken “Långsamhetens lov: eller vådan av att åka moped genom Louvren”. Tommy Hellsten har nått många med sin bok “Flodhästen i vardagsrummet”.
Men innan dem och parallellt, men kanske inte fullt lika folklig och spridd, har Göran Bergstrand funnits. Eller han nådde också många förresten. I slutet av 80-talet framträdde han flitigt i radioprogrammet Människor och tro, i en programpunkt som hette “Personligt”, där Bergstrand resonerade och gav råd kring existentiella och andliga frågor.
Minns jag hade en vän som talade väl om honom. Hon brukade lyssna och banda hans program. Hon lånade mig boken “Tro och misstro”, som jag dock aldrig läste. Jag var nog för ung.
Själv fick jag upp ögonen för Göran Bergstrand och hans författarskap ett par, tre decennier senare. Det var när jag gjorde mitt examensarbete för att bli klar psykolog. Jag gissar att det var när jag läste in mig på James W Fowler som jag upptäckte att hans “Faith Development Theory” hade introducerats på svenska av just Göran Bergstrand . I en bok med titeln “Från naivitet till naivitet” (1990). Som redan då behövde införskaffas antikvariskt, vill jag minnas. Idag är den nog ännu svårare att få fatt i.
För mig som kom från det “esoteriskt-nyandliga” hållet blev Bergstrand (och Fowler) en ny och viktig bekantskap. I de kretsar jag hade rört mig länge var skepsisen mot såväl kristendom som traditionell (läs: psykodynamisk) psykologi grundmurad. Dessa uppfattades båda som oupplysta, förlegade “paradigm”. Att det var något med detta som inte stämde hade jag känt länge. Först var det den psykoanalytiska-psykodynamiska traditionen jag tog till mig. Mer än så, den blev befriande och vägledande på flera plan. Snart upptäckte jag det psykologiska djup som kunde finnas även inom sansad kristendom och hur väl de två faktiskt samsades. Den senare blev framför allt ett svar och en lösning eller “en väg ut” från den uppdrivna individualism som hör samman med mycket av nyare spiritualitet.
Ovanstående rör helt och hållet psykologi. Hur man har det med sig själv och sin omvärld. De ontologiska eller teologiska frågorna, de nyandliga eller de kristna, tar jag inte ställning till. Som jag skriver på annat ställe här på hemsidan (apropå Sigmund Freuds uppfattning om religion som “flykt”, etc)
Det går att argumentera för att Freuds religionskritik i ännu högre grad skulle kunna gälla denna moderna andlighet. Men – viktigt – detta har ingenting att göra med huruvida den nyandliga föreställningsvärlden är sann eller inte. Kanske är den rentav sann? Desto intressantare i så fall.
Bergstrands lilla bok och annat jag fördjupade mig i under den här perioden blev viktigt för mig.
Det är faktiskt bara boken “Från naivitet till naivitet” av honom som jag läst. Men när jag ser andra titlar betvivlar jag inte att också de skulle vara läsupplevelser. Somliga riktar sig nog mera direkt till personer med en kristen livssyn och ett sådant arbetsfält. “En själasörjares dilemma” (2002) och “Bikt, enskild själavård, tystnadsplikt – vad menar vi egentligen?” (2005), t ex. Andra titlar har ett bredare psykologiskt anslag: “En illusion och dess utveckling: om synen på religion i psykoanalytisk teori” (1984), “Gud Fader i ett faderlöst samhälle” (1987) och det som blev hans sista: “Inte bara Knutby: drömmen om det fullkomliga” (2007).
Om Göran Bergstrand (och Fowler) skrev jag så sent som igår. För en stund sedan provade jag att googla honom och fann att han tyvärr gått bort för inte så länge sedan. För ett par år sedan hade det hållits bokrelease för en antologi, en vänskrift, om honom.
Alla hade varit välkomna, stod det. Hade jag vetat hade jag velat vara med. Äras de som äras bör.
Göran Bergstrand 1930-2017
Bergstrand, G. (1990). Från naivitet till naivitet: om James W. Fowlers modell för trons utveckling. Verbum.