Av de som tror att någonting händer efter döden är det betydligt fler kvinnor än män som tror att det fortsätter på något sätt. Var fjärde kvinna tror att själen lever vidare (26 procent) eller att livet fortsätter på något vis, men vet inte hur […]
Bland männen är motsvarande andelar betydligt lägre – runt hälften av kvinnornas nivåer, och ofta ännu lägre.
SIFO har på uppdrag av begravningsfirman Fonus undersökt vad svenskarna tänker och tror om döden. TT har rapporterat om det (23 december 2025).
Resultatet är tänkvärt på flera vis. Dels att andelen kvinnor som tror att deras liv fortsätter i någon form efter döden är så mycket större förstås.
Men också hur relativt få som uttrycker att de tror på återfödelse, “reinkarnation”, etc. Denna siffra är betydligt lägre än vad som presenterats i tidigare undersökningar genom flera decennier. Brukar ligga på 20-25%.
Här är det bara 9% totalt (6% för männen, 11% för kvinnorna). Samtidigt som frågan “Att livet fortsätter på något vis, men jag vet inte hur” bejakas av var femte tillfrågad (14% för männen, 26% för kvinnorna).
Totalt gjordes 3 311 webbintervjuer mellan 11 februari och 19 februari 2025
Hur man nu ska förstå detta? Att tron på att vi lever vidare är konstant, men att man numera i högre grad vill hålla öppet på vilket vis det kommer att gestalta sig? Ett försök till kompromiss mellan tro och rationalitet? Om Fonus stod som avsändare, uttryckligen eller underförstått (flera frågor handlade visst om sådan hantering), en begravningsbyrå som säkert av många associeras med kyrkan och det traditionella, kanske man undvek att bejaka en så kättersk tanke som återfödelse och uttryckte istället sin tro i mera allmänna ordalag?
Hur som helst. Jag tycker skillnaden mellan kvinnor och män är mera intressant. Så har det brukat se ut i de äldre undersökningarna också.
Utan att kunna ge ett förslag på svar känner jag att Conny Sohlberg på Fonus är något på spåren
Det märks i undersökningen att många, särskilt kvinnor, bär på en starkare föreställning om att något finns bortom döden. Det är inte alltid i form av en tydlig bild utan mer en känsla av fortsättning eller sammanhang.
Att kvinnor har “en känsla av fortsättning eller sammanhang” som generellt är svagare hos män?
Det finns något där.
Oavsett om man lever vidare efter döden eller ej, så förefaller det vara så som människor i alla tider och många kulturer trott och upplevt det. Kanske för att man ofta levt nära naturen där mycket går i cykler. Årstiderna, t ex. Att en fortsättning på det egna och närståendes liv då verkat rimlig? Att kvinnor idag i högre grad än män har en liknande förankring, via menstruation och barnafödande om inte annat, gör att man är mera öppen för att livet kanske bara fortsätter?
(Där kom visst ett förslag ändå!)
/…/