My two cents is the human mind didn’t evolve ‘to’ solve thorny metaphysical problems but to escape threats and approach solutions to recurrent adaptive problems related to survival and reproduction.
In the process, our brains grew and then spun out of control, the net effect being posing metaphysical problems that we are incapable of solving. The tragedy and beauty of being human, in a juxtaposed nut shell.
Sociala medier som Facebook kan vara själsdödande, eller åtminstone hålla en på svältkost. Visst. Men ibland så! Läser ett inlägg (13 december) av religionspsykologen, tillika innehavaren av den Enerothska professuren (som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är, men förstått att han gläder sig åt och ser som en uppgradering) vid Stockholms universitet, Pehr Granqvist. Som strör guldstoft över min söndagsförmiddag.
Och “grus”. Får mig att tänka efter. Vill försöka snitsla mig genom hans text nedan.
Men först en utflykt till något som kunde fungera som en referens, en kontrast, till det han ger uttryck för. Aktrisen Shirley MacLaine. Hon som i likhet med en del kollegor fått en senare karriär inom självhjälpsbranchen. MacLaine har utkommit med flera böcker i genren. Bl a “Out on a Limb” (1983). Som på svenska hette “Ut på yttersta grenen”. (Hon blev ju även ett slags ambassadör för det svenska transmediet Sture Johansson, som via sin “Ambres” gav svar på livets stora frågor.)
Under förarbetet till en studie jag gjorde för många år sedan stötte jag på ett citat av henne som utstrålade maximal “newage-ighet”. Det var liksom kosmiskt utraindividualistiskt, solipsistiskt, osv. Att hon var den enda som existerade i världen, kunde skapa precis det öde hon önskade, behövde inte ta hänsyn till någon, etc.
Åtminstone var detta mitt intryck och så som uttalandet presenterades. Ett avskräckande exempel. Var det nu var jag plockade upp det. (Det kan ha varit i den fina lilla boken “Suveränitetens pris” från 2008, av sociologen Johan Aspelin. Den ligger bredvid mig på soffan, men saknar sakregister och jag orkar inte bläddra genom hela.)
Så jag söker på Google och hittar en mängd andra citat av Shirley MacLaine. Ska erkänna att alla dessa sammantaget gör att jag är glad att jag inte lyckades snoka fram enbart det gamla citatet. MacLaine är mera mångfacetterad än så. Hon är charmig, har humor och en stor portion självdistans.
MacLaine är ursäktad också pga att hon är kvinna. Detta kan låta misogynt, men jag ska försöka förklara vad jag menar. Mitt intryck är att det (på gruppnivå) finns ett specifikt kvinnligt sätt att omfatta den nyandliga föreställningsvärlden som faktiskt skiljer sig från (fortfarande på gruppnivå!) det manliga. I gruppen män som uttrycker liknande ultra-individualistiska, spirituellt underbyggda livsmaximer (typ det där av MacLaine som jag inte lyckas återfinna) är andelen med reella psykiska besvär större. Ungefär så.
Jaja.
Granqvist text är inte lång, men kompakt. Den börjar såhär:
People have been coming at me lately about my unwillingness to fully commit to any particular metaphysical program, particularly regarding God (yes or no?). They say agnosticism and pragmatism won’t do.
Hmm
In pondering this and my own stance, these two lines came to me:
I see how many mistakes
A human mind makes
Och så kommer citatetet i början:
My two cents is the human mind didn’t evolve “to” solve thorny metaphysical problems but to escape threats and approach solutions to recurrent adaptive problems related to survival and reproduction. In the process, our brains grew and then spun out of control, the net effect being posing metaphysical problems that we are incapable of solving. The tragedy and beauty of being human, in a juxtaposed nut shell.
Slutkläm
If this is correct, why bother trying? As The Beatles put it, just let it be.
Kan känna en väldig sympati för agnosticismen. Den mjuka varianten ska det vara. Som jag är säker på att även Pehr Granqvist känner sig befryndad med. “Just let it be” inte främst som replik i en diskussion om olika livsåskådningars brister och förtjänster (som agnostikern alltid vinner, kommer ut on the top av) utan som inre hållning.
Jag skrev en sak om sådant förut. Då ställde jag nyandlighet, mer traditionell religiositet och ateism mot vartannat. Agnosticismen bör finnas med som en bubblare där faktiskt.
Också agnosticismen rymmer ett spektrum från, ja, för att säga det banalt: Från “mjuk”, prövande till “hård”, tvärsäker och sådan som är snar till agitatation.
Men är det något som sjunkit in över tid, kanske med de intressen jag haft, eller helt enkelt för att jag blivit äldre, så är det att uppdelningar som den ovan har nästan noll och inget informationsvärde. Man borde knappt bry sig om det. Vad som står på kepsen, dvs.
För det som verkligen räknas går på tvärs.
Det finns inskränkthet på alla kanter. Det finns djup och öppenhet på alla håll. De med större djup är i själva verket mer lika och har mera gemensamt med djupingarna i de andra grupperna än med simplare själar i sin egen grupp. Och viceversa.
Googlar man på agnosticism så finner man att det är “en rörelse” som vilken ideologi som helst. Försöker hitta en gemensam logga. (Ja, t o m förslag på flagga finns.)
Men, ärligt talat, bara för att man själv inte vet hur det förhåller sig med tillvarons ontologi, inte kan förnimma, så går det ju inte att utesluta att det finns de som gör det? Av hundra som med hänvisning till något slags översinnlig klarsyn hävdar sig veta är det kanske en, tre eller fem som faktiskt gör det?
Att hävda den moderna, liksom upplysta åsikten, att ingen kan ha svar på livets stora frågor, känns så likt motsatsen ändå? Motsatsen… Dvs att man själv eller den andlige potentat man föredrar skulle vara någon som ”vet”.
Det verkar så onödigt också. Att slå fast det ena eller andra. Man kan väl lika gärna hålla det öppet? Att det skulle kunna finnas en sådan möjlighet. Att veta. Fastän man själv inte förmår det.
Det kostar så lite och kan tyckas mera intellektuellt hederligt rentav.
Det går inte att utesluta att det forskningsområde jag vet att Granqvist och kollegor för närvarande är mycket engagerade i, psykedelika för såväl terapi som personlig utveckling, kommer att kunna ge viktiga bidrag till detta fält och bidra med värdefulla korrektiv.
Ps. Bilden av Pehr Granqvist i collaget högst upp är från när han mottog William James Award i USA 2023 för sitt arbete inom ämnet religionspsykologi.
Ds.
Asplund, J. (2008). Suveränitetens pris: En kritisk studie av självhjälpslitteratur. Dualis.
MacLaine, S. (1983). Out on a limb. Bantam Books.