Även om jag rört mig i sammanhang med tvärsäkra andliga Ledare och följare i evinnerlig tid. Förment ”Upplysta” som ändå verkar ha landat i och är tvärsäkra om ganska olika svar. Och att man på goda grunder är less och desillusionerad på hela konceptet. Att det skulle finnas en entydig och absolut Sanning som somliga kunnat erfara, dvs.
Så kan jag ändå inte göra mig kvitt tanken att man faktiskt inte kan veta att ingen annan kan veta… Väl?
Om tankar har ett liv, alltså genomgår något slags utveckling, från omogna stadier till mer mogna sådana, isåfall har jag ett bra exempel ur min egen själ, eller skalle. Mitt eget liv.
Påminns om detta när jag läser en sak som Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet, har delat på Facebook. Och som jag gav respons på där (citatet i början).
Inlägget är offentligt, så känner att jag kan kopiera över och dela utan betänkligheter. (Styckeindelningen är min.)
”Let us compare mythologies” is probably my favorite book title, all around. Composed by Leonard Cohen, his first book of poems in fact. I often think of it when contemplating on different worldviews (”Weltanschaung”).
Fact of the matter is no one knows – and no one will know – which worldview, if indeed any of those currently floating around, is true.
In that regard they are all much like mythologies – master priors steering our assumptions, perception, values, ideas of rationality, and more, with a dubious relation to actual ontology.
Det fanns en tid när jag var övertygad om att mystikern Martinus Thomsen hade rätt. (Det är han i hatten på bilden ovan.) Att han visste. Okej vi börjar där.
Det var något med att han, från att vara en enkel mejerist som knappt gått i skolan, en kväll hade en stark andlig upplevelse som satte honom i stånd att beskriva en ”kosmologi” på ett antal tusen sidor, ackompanjerad av hundratals symboliska bilder.
Västerländskt esoteriska/nyandliga förgrundsfigurer har brukat åberopa en speciell förmåga att kunna skåda eller förstå. Att de är ”klarseende”, ”Upplysta”, har obehindrad access till tillvarons själva centralarkiv: ”Akashakrönikan”, osv. Eller att ha förärats ”kosmiskt medvetande”, som i fallet med mystikern Thomsen.
Vilket kan misstänkliggöras då de flesta under lång tid innan sitt framträdande som ”vetande” hade studerat diverse angränsande läror eller världsbilder.
Rudolf Steiner t ex som i grunden var forskare med tunga akademiska meriter och innan han själv framträdde som spirituell auktoritet och grundade Antroposofin hade varit en ledande teosof i sitt hemland. Helena Patrova Blavatsky som i förväg gjort sina bildnings- och samlarresor runt om i världen. Sture Johansson som menade sig kanalisera den forntida egyptiske köpmannen ”Ambres” hade länge intresserat sig för västerländsk esoterik innan han började gå i trance och undervisa. Henry Laurency, upphovsman till den s k Hylozoiken, var visst en etablerad akademiker vid Uppsala universitet (fritt ur minnet, skulle behöva faktacheckas!), osv.
Inget av detta motbevisar i sig deras anspråk om att vara ”vetande”, så klart. Att sådana förmågor kan följa på studier, en grundlig preparering.
Dock i fallet med Martinus Thomsen (det finns säkert flera) är det faktiskt svårt att påvisa att han skulle ha varit i kontakt med liknande tankematerial i förväg. Vilket gör det lite mer mysteriöst ändå.
Sedan kom det en rättså lång period när jag inte brydde mig. När jag var mera fokuserad på att hur det nu än var med Thomsens kvalifikationer, så skulle allt han vittnat om ändå behöva passera genom ens egna och andras filter. Och sedan landa i det egna medvetandet i en version som näppeligen kunde vara densamma som avsändarens. Att då hävda att man själv omfattade eller ens kunde presentera Martinus Thomsens upplevelse korrekt kändes övermaga.
Behövdes också några år att få mitt tidigare engagemang ur systemet.
Tiden har gått. Hur tänker jag idag om Martinus Thomsen och allt? Det är ungefär på samma vis. Med den viktiga skillnaden att jag numera ser mera försonligt på rörelsen som uppstått kring hans undervisning.
Visst, sedan finns det många saker med Martinus Thomsens ”kosmologi” och liv som det går att sätta frågetecken vid. När jag ser på mitt eget engagemang under nu rättså många år kan jag se att det handlat om att försöka luckra upp en monolitisk uppfattning om att allt vad denne man sagt, skrivit och gjort skulle ha varit perfekt.
Han kanske hade rätt i stora drag?
Men, det var hit jag ville komma! Att hävda den moderna, liksom upplysta åsikten, att ingen kan ha svar på livets stora frågor, känns så likt motsatsen ändå? Motsatsen… Dvs att man själv eller den andlige potentat man föredrar skulle vara någon som ”vet”.
Det verkar så onödigt också. Att slå fast det ena eller andra. Man kan väl lika gärna hålla det öppet? Att det skulle kunna finnas en sådan möjlighet. Att veta. Fastän man själv inte förmår det.
Det kostar så lite och kan tyckas mera intellektuellt hederligt rentav.
(Martinus Thomsen posar utanför sitt hem på norra Själland iförd en sådan där huva till tekannan)