En dag i höstas fick Ola Berge ett mejl. Cheferna på mottagningen där han jobbar hade ett besked att ge. De psykodynamiska behandlingarna på mottagningen skulle avslutas. Väntelistorna skulle stängas ned.
– Jag kände mig arg och ledsen. Arg över att mitt och mina kollegors engagemang sedan lång tid nedvärderas och avfärdas utifrån förenklade perspektiv. Och ledsen för att jag insåg att jag inte längre kommer att ha möjlighet att fortsätta arbeta på arbetsplatsen, säger han.
Får tips om en artikel i Svenska Dagbladet (10 mars). Citatet ovan är från den. Artikeln är bara den senaste i raden av beskrivningar av tillståndet i den s k öppenvårdspsykiatrin. Dvs detta som tidigare var “psykiatrin”, kort och gott. Men som sedan tio, femton år tillbaka kallas “specialistpsykiatri” eller “Andra linjens” psykiatri. Vårdcentralerna är nu för tiden “Första linjen” och ska kunna göra bedömningar, tillhandahålla support och behandling, medicin och/eller terapi, för relativt mindre komplexa problem.
Matilda Hedström, Ola Berge, Giulia Marconi och Lisa Levander
Det har kommit nya chefer som står för att vårdprocesserna och riktlinjerna från Socialstyrelsen ska vara styrande, säger Ola Berge. Han säger att det tidigare fanns en större flexibilitet och att man mer sett på riktlinjerna som rekommendationer. Nu tillämpas det som styrdokument. Trots att behandlingarna fungerar väljer man att stänga ned dem med hänvisning till riktlinjerna.
Andra personer kommer till tals i artikeln, t ex Sandra Ivanovic Rubin (MP), ordförande för psykiatriutskottet i Region Stockholm. Hon säger att hon inte styr
vad enskilda mottagningar gör men att förvaltningen ställer krav på att följa Socialstyrelsens riktlinjer.
– Vi använder Socialstyrelsens riktlinjer och då får man också anpassa därefter. Om man tidigare har haft flera psykodynamiker och kanske någon från KBT, då blir det ju svårare eftersom KBT i mycket högre grad i dag är förstahandsvalet, säger hon.
Samtidigt tycker hon att det är viktigt att PDT fortfarande erbjuds för de diagnoser där det finns forskning som styrker att det är effektivt.
Sofia von Malortie, enhetschef på Socialstyrelsen, säger att KBT år 2017
hade större vetenskapligt stöd, men betonar att det inte innebär att Socialstyrelsen avråder från PDT-behandlingar. 2028 ersätts dagens riktlinjer för behandling av ångest och depression med nya. Då är det möjligt att riktlinjerna och prioriteringsordningen för PDT förändras, säger Sofia von Malortie.
– Om det är så att det som forskarna säger finns mer studier i dag, då kommer vi att titta på det. Men det går inte att säga redan nu hur de nya rekommendationerna kommer att se ut.
Låter åtminstone lite hoppfullt.
En annan tung debattartikel publicerades i Dagens Medicin för ett antal veckor sedan: “Likriktad psykoterapi hotar vårdkvaliten” (17 februari).
Peter Lilliengren och Björn Philips, m fl
Verksamheter uppger att de inte anställer psykologer med PDT-inriktning som ska göra praktisk tjänstgöring för psykologer (PTP). Redan anställda terapeuter hindras från att använda den metod de kan, behandlingar avbryts av organisatoriska skäl och möjligheter till vidareutbildning och handledning tas bort. […]
Eftersom vi fortfarande vet relativt lite om förändringsmekanismer och om vilken metod som fungerar bäst för vem innebär denna likriktning inte bara ett fattigare vårdutbud, utan också att psykiatrin förlorar klinisk kompetens samt de miljöer där psykoterapi kan utvärderas och utvecklas. Detta försvagar i förlängningen både vårdens kvalitet och kunskapsuppbyggnaden.
En artikel av Peter Andersson, psykoanalytiker, i Kvartal: “Vi vantrivs i diagnoskulturen” (25 februari). Jag tipsade om denna i en tidigare bloggpost
Sigmund Freud & Peter Andersson
Freud var skeptisk till tanken på en fullständig bot mot människans lidande. Psykoanalysen erbjöd ingen lyckogaranti, endast möjligheten att byta ett neurotiskt lidande mot ett mer vardagligt.
Det är en anspråkslös ambition, men också en djupt humanistisk sådan. I dag tycks ambitionen ofta vara en annan. Ångest och nedstämdhet framstår inte sällan som tillstånd som bör elimineras snarare än förstås. De mäts, kategoriseras och medicineras. Det lidande som tidigare kunde tolkas som en reaktion på livets och samhällets krav riskerar att reduceras till en dysfunktion inom individen.
Härom dagen publicerades en debattartikel i Göteborgs-Posten, av Behroz Dehdari, specialistläkare psykiatri: “Psykiatrins misslyckande beror på avsaknaden av djupa samtal” (17 mars).
Behroz Dehdari
Anledningen till att man är nedstämd och vill ta livet av sig anses bero på ens bipolära sjukdom, adhd, autism eller en kombination av flera diagnoser. Det glöms alltför snabbt att en lidande människa är mer än sin diagnos och måste förstås utifrån sin personlighet, sin livshistoria, sina relationer och övriga levnadsomständigheter. Vad som hjälper en patient gör därmed ofta ingen skillnad för en annan och kan vara direkt skadligt för en tredje.
Det finns också en övertro på medicinering. Diagnosen är i själva verket bara en beskrivning av symtom och inte en förklaring till uppkomsten av dem.
När man misstar beskrivningar för förklaringar faller det sig naturligt att tro att orsaken sitter i hjärnan och att patienten därför behöver läkemedel för att komma ur sitt tillstånd. En vanlig föreställning är att medicinerna korrigerar en kemisk obalans i hjärnan. Detta stämmer inte.
Det är betecknande att det är en läkare som påtalar behovet av och bristen på “djupa samtal” i psykiatrin. Implicit är det så klart vad också forskare och behandlare i psykiatrin menar. Bara att man för att över huvud taget ha en chans att återställa mångfald och få en möjlighet att jobba pratar om“psykoterapi”, “evidensläge”, mm.
För det vet alla med någon inblick i och erfarenhet av den psykodynamiska-psykoanalytiska psykologin att denna erbjuder ett långt rikare och djupare perspektiv på mänskligt liv och lidande än något konkurrerande paradigm. Såväl omsatt i psykoterapi som i patientkontakter över huvud taget.
Själv skrev jag en lite lättsinnig text om det hela för ett tag sedan
Inte heller tror jag att snäva riktlinjer för vad psykiatrin ska tillhandahålla bestäms pga att beslutsfattarna är elaka. Det är inte som när ett fabrikör av girighet väljer att sätta in sämre komponenter i sina produkter och ändå saluföra dem som “finaste kvalitet”.
Man begriper inte bättre, helt enkelt. Det område man beslutar över är så komplext att om man saknar egen erfarenhet av det förstår man inte. Man vet inte ens om att man inte vet. Detta är faktiskt mera rörande än upprörande.
