Tron har hjälpt mig att numera vakna glad och tacksam varje dag. Och jag har en förmåga att skapa mening av allt som händer. Vi människor går igenom så mycket lidande. Det är kris, på kris, på kris. Jag tror att Gud vill ge oss möjligheten att tycka att det är värt det ändå. Jag tror att Gud vill ge oss mening mitt i allt.
Så citeras journalisten och författaren Sanna Lundell i en artikel ur tidningen Femina: “7 svenska kändisar som hittat Gud” (11 september 2025).
Titeln kan låta raljant, men det är inte så illa ment. Det jag vill ta upp ska förhoppningsvis bli mera nyanserat än så. Ett slags spin-off på en text från härom dagen, där jag bl a reflekterade kring Sigmund Freuds rättså hätska kritik av folks religiositet för hundra år sedan
Med sin förankring i en levande judisk kultur och med upplysningens vind i ryggen kunde han argumentera emot folks religiositet med en kraft som grundande sig i att han själv alltjämt ägde det slags sammanhang som nutidsmänniskan har berövats.
Och jag fortsatte med “den “kristna vågen” det talas om och som det ändå tycks ligga något i. Att uppsvinget kan ses som
ett slags självmedicinering eller som kosttillskott för ett upplevt eller hotande bristtillstånd. Något som då förmodligen kan vara såväl problematiskt, som harmlöst eller rentav adaptivt.
Utan att ta ställning till de stora, ontologiska frågorna, dvs om det verkligen finns en Gud/Jesus Kristus som försöker komma i kontakt med oss och som vi kan öppna oss för, så är jag säker på att detta kristna uppsving åtminstone också får sin kraft från att vår värld ser ut som den gör.
Som ett kosttillskott alltså. Eller en livsuppehållande substans, typ insulin, rentav.
Att fler finner en tro och även vill berätta om detta. Den omgivande kulturen förefaller numera försiktigt respektfull. Rentav är det så att vi andra kan “åka snålskjuts” på att andlighet och religion får större plats i det offentliga samtalet? Det gör det lite lättare att leva bara att veta att det finns de som på något vis lyckats “hacka” vår torftiga, uppstressade samtid.
Tillbaka till den kryptiska titeln. Att media gärna berättar om offentliga, kända individer som blivit kristna är en sak. Förmodligen bidrar detta till en normalisering. Åtminstone avstigmatisering. Möjligen fungerar de även som trendsetters?
De som porträtteras i artikeln, förutom Lundell, är: Gustaf Norén, Liam Norberg, Sebastian Stakset, Rasmus Troedsson och Peo Thyrén. Statsministerfrun Birgitta Ed tas även med.
Är den faktiska ökningen normalfördelad, som det heter, mellan jämnåriga, yrken och sysselsättningar? (Om det nu skett en ökning? Men det verkar ändå så. Åtminstone att folk vågar och vill berätta om sin tro.)
Själv undrar jag om inte “kändisar”, dvs framstående och hyllade individer (“frälsare”) på sina områden, faktiskt löper större risk/har större chans att med tiden bli religiösa?
Varför skulle det vara så? Kanske för att det är individer som i särskilt hög grad har fått uppleva också baksidan – det existentiella bristtillståndet – av sådant som hör till vår tid och som “smakar sött”: Att ha kopplat loss från normer och traditioner, svepts med av en ökad individualisering, upplevt friheten att sätta egen prägel på sitt liv. Har kunnat förverkliga sig själva.
Jag har många gånger återkommit till att New age/holistisk nyandlighet/Västerländsk esoterism psykologiskt sett är en sämre “lösning” än den traditionella religionen. Nej, kanske inte en lösning alls på nutidsmänniskans existentiella situation? (Sådan spiritualitet har möjligen andra styrkor, men det ligger utanför vad jag har lust att spekulera om här.)
Åtskilligt i tidsandan överlappar numera med hur sådan modern andlighet ser på individens frihet och potential.
En intervjustudie om nyandlighet och psykologi jag gjorde för många år sedan krävde inläsning av diverse som kunde vara relevant. Vad kristna tänkare och kommentatorer hade sagt och skrivit om samtida andlighet gjorde intryck. Här kommer ett potpurri av sparade citat. Läsaren får själv transponera å ena sidan “New age”, “ockultism”, “esoterism”, etc (som i princip betecknar detsamma), å den andra uttryck som “Gud”, mm, till att gälla vår samtid, “zeitgeist”…
”Det är inte Gud man söker. Man söker gudomlig kraft och makt för att övervinna människolivets svaghet, plågor och död.” (Aagaard, citerad i Arlebrand, 1992)
“The New Age, however, knows no law of love. In part this is because it knows no laws at all, since laws imply a law-giver” (Vitz, 1977).
Panteismen är ”den attityd i vilken det mänskliga sinnet automatiskt faller in i när det lämnas med sig självt” (CS Lewis, 1977, citerat i Arlebrand, 1992).
”Hos många esoteriker kan man ana en uppenbar svårighet att integrera Gud i deras filosofiska system, eftersom det i praktiken inte finns någon plats för Gud i ockultismens universum. Detta gäller i hög grad teosofin och dess avläggare antroposofin och Martinus kosmologi. Astrologin förutsätter ett allsmäktigt kosmos, men har ingen plats för Gud” (Arlebrand, 1992).
Att det kan vara ett saknat objekt bakom ”sökandet” efter sanning och upplysning. Enligt Arlebrand har new age urartat till
”andlig materialism och konsumism. Utan kontakt med Gud tvingas människan att hemfalla åt dyrkan av sig själv och sina personliga behov. […] Människan söker ytterst inte ’något’, utan ’någon’” (Arlebrand, 1992).
“Många är rädda att onda tankar och känslor skall komma ut, när man släpper på kontrollen. Och visst kan det vara så. Men vi är ju inte kallade att frälsa oss själva. Det är Guds jobb” (Persson, 2007)
En Robert Burrows (refererad i Arlebrand, 1992) ska ha skrivit apropå fenomenet kanalisering:
”Det är en slående ironi att de som så högljutt spred ut ryktet om det gudomliga inombords, slutar med att söka råd från andar på utsidan. Slutsatsen är ofrånkomlig: de gick inåt och fann, liksom vi andra, sig själva i nöd. Gudomlighet är en börda som mänskligheten helt enkelt inte kan bära”
Arlebrand konkluderar att fenomenet channeling visar att många människor ”aldrig i praktiken klarar av att leva med förvissningen att kosmos och det Gudomliga är opersonligt” (Arlebrand, 1992).
Det kan tänkas att såväl “newage-aren” som den genomsnittliga nutidsmänniskan kan komma till en punkt då det “dubbla kärleksbudet” i Bibeln (som kanske även detta kan transponeras till att beteckna något mera generellt) upplevs som en befrielse
”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”
Kanske att man i någon mening behöver ha nått vägs ände. Nedåt. Eller “uppåt”. Apropå artikeln i Femina.
