Ett dokument som idag bevaras i Riksarkivet visar att det i själva verket var Karl XI som gav ordern att alla män i Örkened som kunde bära gevär skulle dödas, endast kvinnor och barn förskonas, djur och annat av värde bäras iväg och gårdarna brännas ner, varefter resten av socknen skulle skövlas.
De så kallade “snapphanarna” var en brokig skara. Så mycket förstår jag när jag googlar på dem. Där fanns hederliga motståndsmän med övertygelse och personlig erfarenhet av något de ville bevara och försvara, såväl som löst folk som mest tog chansen att plundra, jävlas eller tjäna en slant som legoknektar.
Låter som ett upplopp vilket som helst.
Initiativet från den svenska överheten att på 1600-talet lägga beslag på Skåne med omnejd. Man tyckte väl att det borde vara så. Tydliga gränser, lite fyrkantigt. Fastän området tillhört Danmark sedan slutet av vikingatiden. Från miltär och diplomatisk stöddighet, till en uppvisad grymhet av bibliska dimensioner, som i citatet ovan.
Karta från förr
Begreppet kom till mig imorse när jag stämplade in på jobbet. Jag fortsätter på samma spår. Man ska hedra sina associationer. Något av värde har de oftast.
Jobbar man i psykiatrin med en, i brist på bättre beskrivning, gammelpsykiatrisk övertygelse då är man under attack från flera håll. Eller har åtminstone krav på sig om att leverera på vissa premisser och uppfylla vissa förväntningar som kan skava.
Inte helt olikt hur Sigmund Freud en gång beskrev situationen för den psykologiska instans han kallade “Jaget” (Jaget och Detet, 1923).
Ett ordspråk varnar för att samtidigt tjäna två herrar. Det arma jaget har det värre än så — det tjänar tre stränga herrar, strävar att bringa deras anspråk och krav i samklang med varandra. Dessa anspråk går alltid isär, tycks ofta vara oförenliga; inte underligt då om jaget ofta stupar på sin uppgift. De tre tyrannerna heter yttervärlden, överjaget och detet.”
Vilka är då psykiatripersonalens “herrar”? Går dessa att passa in i Freuds beskrivning?
Dels arbetsgivaren. En politiskt styrd verksamhet som tycks resonera som så att psykiskt illabefinnande bör kunna åtgärdas som cancer, benbrott eller en vaccinering. Processkartor, diagram, självskattningar, utredningar. Diagnos som kan ge indikation om vilken medicin som ska sättas in. Flödet av patienter ska administreras ungefär som inom tillverkningsindustrin, snabbt och manualiserat. Detta som kanske någorlunda gått att implementera i kroppssjukvården men så dåligt passar människans själsliv.
Dels patienten. Vilka krav hon lockats att ställa på sig själv. Vad hon borde kunna leva upp till och förmå. Individualismen. Tidsandan. Som inte sällan bidragit till hennes lidande. Ibland också en alltför tydlig bild av hur hjälpen måste se ut för att vara rätt. Hur åtgärdsinriktad individen själv är, dvs. I vissa fall tycks patienten stå skuldra vid skuldra med själva vårdapparaten. Dvs de är en och samma “herre”. Mera ofta är dock patientens önskan och behov att få prata sökande och fritt om sitt lidande med någon som vill lyssna.
Dels behandlarens egen bekvämlighet och grad av anpasslighet. Den fina balansen mellan att å ena sidan bli medlöpare, vända kappan efter vinden. Tappa bort sig själv. Å den andra att vara resonabel, realistisk, utan att förlora förmågan att tänka och känna. Att i sig själv ändå kunna bevara och kultivera detta som kan vara en motkraft. Lekfullhet, förundran.
Eller så behöver man flytta sig ut en bit? Att den hjälpsökande i psykiatrin ofta lider – precis som i Freuds metafor – av att “Jaget”, hennes sammanjämkande och medlande instans, stupat på sin post eller åtminstone knäar under bördorna.
Allt det nya är inte heller bara av ondo förstås. Psykiatrin har säkert varit i behov av en genomlysning, viss effektivisering. Tiden har hjälpt oss att urskilja många viktiga parametrar. Vad som är patientens besvär och lämplig insats. Vilka såväl önskemål som resurser patienten själv kommer med, osv.
Det finns bra och dåliga såväl terapeuter som genomförda behandlingar inom både KBT (kognitiv beteendeterapi) och PDT (psykodynamisk terapi). Matchningen mellan sökande och hjälpare och val av metod är ibland inte enkel. Jag vill vara tydlig med att en likriktning åt andra hållet vore lika illa. Har många kollegor med “KBT” på sin skylt som gör ett strålande jobb. Dels för att de är de personer de är. Dels för att i vissa lägen, för vissa svåra tillstånd, är KBT den mest framkomliga vägen.
Men en sak förtjänar ändå att betonas, nämligen hur KBT kan deformera eller vingklippa också en resursrik behandlare med en i grunden pålitlig magkänsla. Här går det att se en parallell till en studie jag gjorde för länge sedan på ett helt annat område. Att det finns en “mellangrupp” bestående av i grunden levande, sunda individer som under inflytande av en ideologi pressas att fungera sämre än vad som vore normalt för dem.
Inte heller tror jag att snäva riktlinjer för vad psykiatrin ska tillhandahålla bestäms pga att beslutsfattarna är elaka. Det är inte som när ett fabrikör av girighet väljer att sätta in sämre komponenter i sina produkter och ändå saluföra dem som “finaste kvalitet”.
In March 1988, ITN aired a report about the dangerous A19 road between County Durham and North Yorkshire. The segment featured local councillor Mr. Davidson confidently insisting the road was no more dangerous than any other in Britain.
As he spoke, cars could be seen crashing behind him…
Man begriper inte bättre, helt enkelt. Det område man beslutar över är så komplext att om man saknar egen erfarenhet av det förstår man inte. Man vet inte ens om att man inte vet. Detta är faktiskt mera rörande än upprörande.
Som psykodynamiskt orienterad psykolog i psykiatrin, som ålagts partiellt yrkesförbud, kan blotta närvaron ändå vara ett plus för verksamheten. Som ogräs i en rabatt som annars riskerar att bli alltför välansad. En påminnelse om något annat. “Om/när/hur kan man prata med patienter om det eller det?”
Jag är själv ingen överdängare på psykoanalytikern Wilfred R. Bion, men ett par saker har jag samlat på mig som är ovärderliga. Dels hans tankar om “negative capability” som är förmågan att stå ut med att inte veta. Dels vad han skriver i sin text “Caesura”, som finns i en samlingsvolym från 1977
‘[P]recision’ is too often a distortion of the reality, ‘imprecision’ too often indistinguishable from confusion”
Och likheten med de där sydsvenska partisanerna? Att man kämpar för den jord och ordning man är van vid och vet fungerar, emot en övermakt som klampar runt med sin karta, vill likrikta och förslava. Att allt hitom vattnet ska vara ett och detsamma.
Kommer att tänka på en scen ur Torgny Lindgrens roman Ormens väg på Hälleberget. När den välbärgade och brutale Blom kommer till fattiga Tea och Jon för att köpa deras skog eller kräva betalning. Han blir bjuden på gröt, men hans sätt att äta blir som en bild för hans hårdhet och makt. Han drar långsamt och metodiskt raka linjer med skeden genom gröten, nästan som för att markera ägande, ordning och kontroll.
Äsch, analogin går inte att dra hur långt som helst. Men ändå.
/…/
Kärnan i kritiken har dock flera med liknande orientering som jag uttryckt både i artikel- och bokform. T ex psykoanalytikern Jurgen Reeder för femton år sedan: “Det tystade samtalet. Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet”
Ur presentationen på förlagets hemsida:
I snart hundra år har människor fått hjälp att finna vägar ur sitt själsliga lidande genom psykoterapi. Idag vill man dock ersätta den psykodynamiska terapin med kognitiv beteendeterapi och mediciner.
Sveriges viktigaste institution för psykodynamisk psykoterapi har lagts ner. Sex terapiutbildningar har fråntagits sina examensrätter. Nya riktlinjer för behandling av psykiska problem inom primärvården medför att patienternas val kommer att vara begränsat när de söker hjälp för problem med ångest eller depression.
Jurgen Reeder frågar varför en metod och ett sätt att se på människan som i ett helt århundrade betytt så mycket och hjälpt så många nu håller på att ställas helt utanför den offentliga vården. Vad händer med vår mänskliga självförståelse när teknologier tillåts ersätta de psykodynamiska sättet att möta människors problem med förståelse? Och varför kan inte ett bredare utbud av metoder få finnas som gör det möjligt att anpassa behandlingen efter den unika personens förutsättningar?
Ps. Bion, förresten. Har snappat upp att han i sin modell över människan och tillvaron installerat en entitet kallad “O” (“the unknowable and the unreachable ultimate truth”) som jag lovat mig själv att kika på efter pensioneringen… Ds.
Bion, W. R. (1977). Two Papers: The Grid and Caesura. Karnac Books.
Freud, S. (1923/1986). Jaget och detet. Natur & Kultur.
Lindgren, T. (1982). Ormens väg på Hälleberget. Bonniers förlag.
Reeder, J. (2010) Det tystade samtalet.
Om staten, psykiatrin och försöken att undanröja det psykoanalytiska inflytandet. Nordstedts.
