Sigmund Freud publicerade Das Unbehagen in der Kultur (Vi vantrivs i kulturen) år 1930, i en tid präglad av politisk oro, ekonomisk osäkerhet och en snabbt föränderlig modernitet. Texten har ofta lästs som ett kulturpessimistiskt dokument, ett slags intellektuellt bokslut över upplysningens löfte om lycka och framsteg.
Får ett lästips om en text i nättidningen Kvartal. Den är skriven av psykoanalytikern, mm, Peter Andersson och har titeln: “Vi vantrivs i diagnoskulturen” (25 februari). Utan abbonemang (som visserligen ska vara gratis första månaden, men jag har inte lust att dra på mig ännu ett sådant åtagande som lätt glöms bort) går det bara att läsa början (citaten ovan).
Hos Svenska psykoanalytiska föreningen på Facebook fyller jag på med vad som förmodligen är ett citat ur texten
Freud var skeptisk till tanken på en fullständig bot mot människans lidande. Psykoanalysen erbjöd ingen lyckogaranti, endast möjligheten att byta ett neurotiskt lidande mot ett mer vardagligt. Det är en anspråkslös ambition, men också en djupt humanistisk sådan. I dag tycks ambitionen ofta vara en annan. Ångest och nedstämdhet framstår inte sällan som tillstånd som bör elimineras snarare än förstås. De mäts, kategoriseras och medicineras. Det lidande som tidigare kunde tolkas som en reaktion på livets och samhällets krav riskerar att reduceras till en dysfunktion inom individen.
Lustigt, jag refererade själv till den boken av Sigmund Freud så sent som igår och precis som Andersson lät jag bokens titel färga av sig på rubriken. Två ganska olika ärenden. Men Freud vill ofta ha ett ord med i laget, tycks det, har något att berätta om vår situation.
Det här kan alltså inte bli något referat av vad Peter Andersson velat framföra. Dock anar jag i stora drag vad som ryms där och vet att jag instämmer. Har läst annat av skribenten och vi har delvis samma bakgrund.
Vill istället ta upp några egna tankar och erfarenheter. Blir ett slags spin-off. T ex om tillståndet i psykiatrin. Det är där diagnoser sätts. Ibland efterfrågas, rentav förväntas, av patienterns själva, vilket ju är en annan aspekt av den här “diagnoskulturen”. Är säker på att detta fenomen är något som också avhandlas i texten.
Eller, förresten, jag passar på att tipsa om en annan färsk text först. I förra veckan kom en debattartikel i Dagens Medicin. Rubriken var ”Likriktad psykoterapi hotar vårdkvaliteten” (17 februari). Avsändare var professorerna vid Stockholms Universitet, Peter Lilliengren och Björn Philips, m fl.
Texten i sin helhet är mycket angelägen och läsvärd. Författarna lyfter fram hur likriktningen mot Kognitiv beteendeterapi (KBT) bara fortsatt med argumentet att det är “evidensen” som skulle motivera detta. När det i själva verket är tio år gamla siffror. När den psykodynamiska världen lagt manken till och faktiskt beforskat sitt arbete efter konstens alla regler så har man kunnat uppvisat minst lika goda resultat som KBT på flertalet tillstånd. Förstås.
Själv har jag inte erfarenhet från någon annan mottagning än den jag jobbat på de senaste tio åren. Men där har just detta hänt. Det är helt aktuellt.
För bara ett par månader sedan utgick ett påbud om att vi nu inte längre skulle erbjuda Psykodynamisk psykoterapi (PDT) och att det var “evidensen” som avgjort detta. Patienterna har ju rätt att få det som är bäst för dem, som faktiskt fungerar, osv.
Min respekt för KBT har vuxit genom åren. I händerna på bra folk, såsom mina kollegor, är det behandlingar som har chans att göra stor skillnad. Det är likriktningen, utarmningen, som är så aningslös och beklaglig. Minns jag skrev något lite lättsinnigt om detta för ett tag sedan…
Inte heller tror jag att snäva riktlinjer för vad psykiatrin ska tillhandahålla bestäms pga att beslutsfattarna är elaka. Det är inte som när ett fabrikör av girighet väljer att sätta in sämre komponenter i sina produkter och ändå saluföra dem som “finaste kvalitet”.
Man begriper inte bättre, helt enkelt. Det område man beslutar över är så komplext att om man saknar egen erfarenhet av det förstår man inte. Man vet inte ens om att man inte vet. Detta är faktiskt mera rörande än upprörande.
Jag fastnar för ett stycke mot slutet av Lilliengrens & Philips artikel
Ingen psykoterapiform fungerar heller för alla – även i de bäst studerade terapierna blir omkring hälften av patienterna otillräckligt hjälpta.
Eftersom vi fortfarande vet relativt lite om förändringsmekanismer och om vilken metod som fungerar bäst för vem innebär denna likriktning inte bara ett fattigare vårdutbud, utan också att psykiatrin förlorar klinisk kompetens…
Freud har gått ut. Eller blivit körd på porten. Men jag tänker han sitter och gungar under någon gammal ek i trädgården och inväntar att allt ska lugna ned sig.
Illustration: “Sigmund Freud Had It” (1970) av Seymour Chwast. [Något beskuren]
