En humorbild jag såg härom dagen och ville spara på. Nyss gjort lite efterforskningar. Porträttet föreställer tydligen skådespelerskan Evelyn Brent (1895-1975). Att det blev hon var förmodligen helt godtyckligt. Mathias Leclér som driver Villfarelser har en fäbless för att kombinera text och foton av galanta damer.
Bilden påminner om något viktigt jag läste inför ett examensarbete. Det kändes lite för långsökt att inkludera citatet i den färdiga uppsatsen. Men i en tidig, lång version av texten fanns det dock med:
I den versionen hamnade citatet i själva Slutordet, efter Owe Wikström:
Wikström (1998) skriver om nutidsmänniskans situation att denne har att hantera samhällsförvandlingarna och mångfalden med ett alltmer poröst eller fragmenterat jag.
Sedan kommer det! Jane Flax:
Flax (1990) polemiserar emot dem som utifrån postmodernistiska idéer ifrågasätter att människan skulle ha, eller ens behöva, ett ”själv” och skriver:
I work with people suffering from ’borderline syndrome’. In this illness the self is in painful and disabling fragments… Those who celebrate or call for a ’decentered’ self seem self-deceptively naive and unaware of the basic cohesion within themselves that makes the fragmentation of experiences something other than a terrifying slide into psychosis. These writers seem to confirm the very claims of those they have contempt for, that a sense of continuity or ’going on being’ is so much a part of the core self that it becomes a taken-for-granted background.
Persons who have a core self find the experiences of those who lack or have lacked it almost unimaginable.
Hur tänkte jag? Vad hade detta för relevans för området nyandlighet och new age?
Studien handlade om människans existentiella villkor och hur en nyandlig föreställningsvärld också kan användas för att undvika att behöva kännas vid dessa realiteter.
Dock kan engagemanget ha mycket olika karaktär. Spekulativt och förenklat kan gruppen nyandligt intresserade indelas i tre undergrupper:
- De som är mycket desorienterade (”förnekar de existentiella villkoren”) redan före mötet med nyandligheten och nyandligheten tillåter dem att förbli i detta tillstånd
- De som är normalsjuka/normalfriska (”brottas med de existentiella villkoren”) och nyandligheten kan fresta med att slippa fortsätta brottas
- De som i psykologisk mening är mogna (”har försonats med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet
När brukar jag bli påmind om Jane Flax? Jo, det är när jag berättar om forskningsområdet för någon och får kommentarer om att jag problematiserar för mycket. ”Men jag tycker också det är spännande med astrologi! Är jag sjuk då?” ”Människor har alltid varit öppna för något övernaturligt. Det är vår materialistiska tid det är fel på”, osv.
Och det håller jag ju med om. Jag har inga invändningar alls mot detta. Men poängen är att de nyandliga föreställningarna, kanske särskilt med den fason de fått i vår tid, kan omfattas på så väldigt olika vis av olika individer.
För en del blir föreställningarna om individens gradvisa utveckling mot fulländning, att karmalagen förklarar allt som människor är med om, tanken att vi återföds gång på gång i kretsen av nära och kära, bara i nya konstellationer, etc, mest av allt som en krydda i tillvaron, en dessert. Ett spännande alternativt perspektiv.
För andra är det huvudrätten.
Ps. Bilden högst upp är en stillbild med Evelyn Brent ur ”The Seventh Victim” (1943). Som inte heller den har någon koppling till titeln och vad inlägget har handlat om. Ds.
Flax, J. (1990). Thinking Fragments. Psychoanalysis, feminism & postmodernism in the contemporary west. Berkley: University of California Press.
Wikström, O. (1998). Att se det dolda. Natur och Kultur.