The history books quietly bypassed that Barack Obama, during the most pressure-saturated nights of his presidency, would retreat alone to the Treaty Room on the second floor of the White House residence — not to strategize, not to take calls, but to handwrite personal letters to ten ordinary American citizens every single night, a practice he maintained with almost monastic devotion across all eight years, selecting the letters himself from the 40,000 that arrived daily at the White House…
Konceptet “gravitation” är användbart långt utanför fysik och klassisk mekanik. Inom psykologin t ex. Jag använder det då och då. Tänker på det ännu oftare. Inte sällan i relation till den esoteriskt-nyandliga föreställningsvärlden. Senast igår (tänkte, tror inte jag skrev ut det?) angående detta med att lägga sig till med en alltför sträng “spirituell” måttstock att bedöma mänskligt beteende med.
Jag citerade där ett stycke ur en text från härom veckan
Människan är komplex. Det helt rena, fullkomliga återfinns bara hos Jesus. Så som den kriste ser det. Man får kämpa på. Också “helgonen” har då brister och skavanker, men de har gjort så gott en människa kan.
Inom den esoteriska nyandligheten är det “Jesus-lika” inom räckhåll. En och annan är redan där, har uppnått denna nivå och man kan lyssna till dem eller läsa deras böcker, osv. Det är faktiskt en intressant skillnad…
Medan en Moder Teresa kan beundras av andra kristna för att hon kämpade med sina tvivel, med Guds stumhet, hade att luta sig mot sitt “intellekt”, så är detta något som inte betraktas med blida ögon inom nyandlig spiritualitet.
Där har man liksom en annan måttstock. Medan tvivel för den kristne kan ses som en del av tron (“Doubt is not the opposite of faith; it is an element of faith”) – eftersom ingen är perfekt, alla rör sig i en “gråzon” – så ses tvivel inom nyare spiritualitet i högre grad som en skavank, något ofärdigt. Att vara “helgon” (som här benämns “upplyst”, “enlightened”, etc) reserveras för det gäng som anses ha uppnått fullkomlighet.
Jag läser en ljuvlig text, en anekdot, om f d presidenten Barack Obama och hans vana att varje kväll dra sig tillbaka för att med penna och papper besvara ett antal brev han fått från vanliga amerikaner.
Nu är det inte omöjligt att somliga med en sådan “måttstock” inför denna min oblyga hyllning av Barack Obama kommer att vilja påpeka de “ofullkomliga” saker Obama medverkade till eller sanktionerade under sina år som president?
Det må så vara. Ofta dömer man då för hårt eller enögt och hamnar lätt – t ex i fallet med honom – skuldra vid skuldra med individer som egentligen har ganska annorlunda grundvärderingar än vad man själv har. Ett intressant fenomen.
Barack Obama, hans karaktär och ledarskap, inte minst i dessa bistra tider, förtjänar att lyftas fram hur ofta som helst, tycker jag. Nu var det dock detta med “gravitation” som gav mig lust att försöka samla tankarna.
Anekdoten fortsätter (äsch, jag kopierar in alltihop, det är inte så långt, “gravity” dyker upp där)
[H]is longtime correspondence director Fiona Reese confirmed that Obama would often weep privately while reading certain letters, folding them carefully before writing responses so personally detailed and emotionally present that recipients frequently described the experience of receiving them as the most significant moment of their lives, with one Ohio steelworker writing back to say that Obama’s letter had physically stopped him from making a decision that would have permanently altered his family’s future.
What makes this practice almost unbearably moving is the detail that surfaced later — Obama never used a computer for these letters, always a black felt-tip pen, always legal yellow paper first as a draft, always rewritten onto White House stationery by hand a second time, because he believed, as he told historian Doris Kearns Goodwin in a rare private conversation later recounted in her 2018 work, that the physical act of pressing pen to paper forced a quality of attention that typing simply could not replicate, a philosophy rooted in his years as a constitutional law professor at the University of Chicago from 1992 to 2004 where he developed the conviction that democracy only functions when its leaders remain genuinely, uncomfortably close to the specific gravity of individual human suffering rather than processing it from behind the insulating distance of institutions and screens.
Det är som att allting har en viss sådan “gravitation”? Ibland låter man sig dras närmare. Bör göra det. Ibland kämpar man emot. Bör göra det också. Eller inte, ibland. Det populära uttrycket “energitjuv” (hörde det på jobbet innan helgen) passar på något vis också in här?
Hos danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) finns ett i någon mening besläktat koncept han kallar “kosmisk kemi”. Fastän jag distanserat mig från dennes tankevärld är detta resonemang något jag valt att behålla och sätter stort värde på. Vad det, mycket förenklat, handlar om är att varje fenomen kan liknas vid ett “ämne” med vissa egenskaper, allt vad som sker är en blandning av åtminstone två sådana “ämnen” och resultatet av mötet beror av hur dessa två reagerar med varandra. Ämnenas respektive egenskaper säger inte nödvändigtvis så mycket om vad resultatet kommer att bli.
Utifrån Martinus Thomsen är var och en också själv ett sådant “ämne”. En hyfsad självkännedom och förmåga att objektivt bedöma hur resultatet faktiskt blir i mötet med t ex den esoteriskt-nyandliga utvecklingstanken är värdefull.
Det är lustigt, jag vet exakt när och var jag använde denna metafor med “gravitation” för första gången. Den kom i resultatdelen till en studie om “nyandlighet” och psykologi. Jag hade strax innan fört ett resonemang om sådan här nyare andlighet och skrivit att denna
“har påtagliga likheter med ett barns tänkande och fantiserande. Något tillspetsat går det att hävda att om någon föresatte sig att konstruera en teologi som i största möjliga mån kunde låta det lilla barnets upplevelsevärld att få förbli intakt så skulle denna förmodligen i hög grad likna det nyandliga tankesystemet.”
Detta säger ingenting om ifall föreställningsvärlden är rättvisande och sann, eller inte. Bara att den, ja, utifrån Martinus Thomsen kan sägas vara ett “ämne” som i mötet med det “ämne” som den intresserade själv representerar ger ett visst resultat, och utifrån detta med “gravitation” är en tankevärld som frestar med att kunna erbjuda ett “enklare”, framför allt psykologisk mindre komplext, liv.
I avsnittet som länkas nedan tycker jag mig kunna utskilja tre olika typer av “resultat”. Metaforen med “gravitation” kom till mig när jag försökte förstå de individer som omfattar eller åtminstone har ett stort intresse för denna tankevärld, men där resultatet faktiskt tycks bli en tillgång. Det vidgar deras perspektiv, berikar snarare förenklar.
Slutligen finns det de som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden. Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort.
Det är som att individen har tillgång till en sorts mental ventil som kompenserar för avsaknaden av glapp i själva tankesystemet och gör att hon kan parera den gravitation som utgår från barnets upplevelsevärld utan att tillgripa allt för många omogna eller rigida försvar.
