En del saker fastnar. Som det här uttrycket jag läste i en bok för länge sedan. Minns sammanhanget, men inte titeln. Det handlade i alla fall om grafologi, så mycket vet jag.
(Böcker jag minns att jag läste)
Då går det att datera till åtminstone trettiofem år tillbaka i tiden. Uttrycket måste verkligen ha talat till mig! Jag ber ChatGPT om exempel på där uttrycket har använts. Den får inga träffar och svarar
Jag hittade faktiskt ingen känd litterär text där just uttrycket “löpa kompassen runt” används med exakt den psykologiska betydelsen du beskrev (som ett negativt personlighetsdrag). Det verkar vara ett äldre eller ganska nischat idiom, inte allmänt förekommande i modern litteratur eller språkbruk.
Däremot finns nära besläktade metaforer som ofta används för att uttrycka ungefär samma psykologiska idé — nämligen att vara desorienterad, sakna inre kompass eller riktning:
Uttryck som “to be without a compass” (att vara utan kompass) i engelska används bildligt för att beskriva att man är vilsen eller utan klar riktning i tanke eller känsla.
I franska/italienska finns perdre le nord / perdere la bussola (“tappa norr/kompass”), som betyder just att tappa riktningen, vara desorienterad mentalt.
Nä, uttrycket “att löpa kompassen runt”, som jag minns och förstod innebörden, motsvaras inte riktigt av “att ha tappat kompassen”, etc.
Inom grafologi har varje enskilt drag i en handstil såväl en potentiellt positiv som en potentiellt mera negativ innebörd. Hårt tryck med pennan kan tyda på såväl på kraft, beslutsamhet, som oresonlighet, oemottaglighet för argument, t ex. Den som skriver med liten stil kan göra detta både för att denne är noggrann, ekonomisk, anspråkslös, eller för att personen håller sig själv tillbaka, är begränsad av en vacklande självkänsla. (Jag spånar bara!)
Det är många drag som ska vägas samman av grafologen. Om man bara nöjer sig med kombinationer av dessa två variabler (den erfarne beaktar flera dussin) så ger de åtta olika möjliga kombinationer.
Men detta skulle inte handla om handstilsanalys. Att det var i en sådan bok uttrycket förekom spelar mindre roll. Det är psykologi. Vad ville författaren egentligen ha sagt med “att löpa kompassen runt”? Som jag förstod det skulle metaforen försöka fånga den (förmodligen relativt sällsynta) negativa varianten av att “kunna se saker från olika håll”.
En oförmåga eller ovilja att sätta ned foten, “bekänna färg”, värdera eller ha en bestämd uppfattning om någonting alls. Det är den generellt positiva egenskapen att kunna se saker från olika håll som spårat ur. Att t ex ha lätt för att förstå konflikter som att “it takes two to tango” eller att parterna inte sällan är “lika goda kålsupare”, etc. Men här till den grad att detta blivit till en intellektuell stil eller ovana. Som rentav tagits i högdragenhetens eller den passiva aggressivitetens tjänst.
Det vore inte den här bloggen om man inte också skulle försöka koppla detta till nyare andlighet. Jag anar att det är den esoteriskt-nyandliga “måttstocken” för mänskligt liv som kan ställa till det också här. Skrev om fenomenet nyligen
Ta detta med angreppskriget på Ukraina t ex? Vet inte hur många gånger jag hört personer med en nyandlig livssyn som hamnat i slutsatsen att alla inblandade är “lika goda kålsupare” just. Samtliga är utifrån den esoteriskt-nyandliga utvecklingstanken “ofullkomliga”. Alla bombar och är beredda att åsamka motståndaren lidande. Case closed.
Problemet med den där “måttstocken” är att den löper från djupaste, ensidiga egoism och “ofullkomlighet” till hypotetisk “fullkomlighet”, en karaktär helt befriad från fel och brister. Medan folk i allmänhet nöjer sig med mittenpartiet av skalan. I gengäld har de då en mera differentierad och komplex syn på detta avsnitt. De är närmare människan, för att säga det lite poetiskt. Man laborerar inte med totala tillstånd.
Att detta gör att personer som ser livet, sig själva och medmänniskorna (inklusive kombattanterna i ovan nämnda krig), genom ett esoteriskt-nyandligt raster löper större risk att “löpa kompassen runt”. Man har svårare att orientera sig där på mitten. Där det vanliga livet pågår alltså. Så tänker i alla fall jag.
Och varför uttrycket gjorde ett så outplånligt intryck på just mig kunde bli ämnet för ett eget inlägg.
