This image documents the 1965 capture and subsequent 1995 reunion of William Andrew Robinson, an American helicopter pilot, and Nguyễn Thị Kim Lai, a North Vietnamese guerrilla fighter.
Exactly 30 years after the capture, the two met again in Vietnam…
En underbar historia. Räcker ju så. Men jag känner att den också har relevans för de ämnen som för det mesta är i fokus här på sidan. “Nyandligheten”, dess människosyn eller snarare den förenklade typologi sådan spiritualitet lätt lockar till.
I Bibeln talas om fåren och getterna (Matt kap 25). Må så vara. Hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) förekommer referenser till det stycket, minns jag. Men även en variant, en dualitet, som han kort och gott benämner “fredsväsen” respektive “krigsväsen”.
Detta kommer jag att tänka på när jag ser bilderna av Nguyễn Thị Kim Lai och Andrew Robinson.
On September 20, 1965, Bill Robinson was shot down over Hương Khê, Hà Tĩnh province, North Vietnam, while serving on a Kaman HH43B “Huskie” helicopter. […]
He was captured by the then 17-year-old guerrilla fighter Nguyễn Thị Kim Lai. Robinson spent nearly eight years in North Vietnamese prison camps, including the “Hanoi Hilton,” making him the longest-held enlisted American prisoner of war in history.
He was released on April 9, 1973.
Och jag tänker att även om det skulle ligga något i teologers och mystikers uppfattning, som fått dem att sätta sådant på pränt, kan det knappast undgå att ibland bli galet i händerna på deras följare. Det finns en stark lockelse med in-grupp/ut-grupp-tanken. Att då ha en spirituell världsbild som ger ord för detta gör det förstås ännu mera frestande.
Detta är inget unikt för Thomsen. Inom “new age” hör man då och då uttrycket “ljusarbetare”. Som då motsvarar fåren förstås. (Tror inte det finns något för dem som inte är det? “Mörkermän” är något annat.)
Finns hur många ingångar som helst till fenomenet. Skrev härom dagen om Moder Teresa t ex
Människan är komplex. Det helt rena, fullkomliga återfinns bara hos Jesus. Så som den kriste ser det. Man får kämpa på. Också “helgonen” har då brister och skavanker, men de har gjort så gott en människa kan.
Inom den esoteriska nyandligheten är det “Jesus-lika” inom räckhåll. En och annan är redan där, har uppnått denna nivå och man kan lyssna till dem eller läsa deras böcker, osv. Det är faktiskt en intressant skillnad…
Medan en Moder Teresa kan beundras av andra kristna för att hon kämpade med sina tvivel, med Guds stumhet, hade att luta sig mot sitt “intellekt”, så är detta något som inte betraktas med blida ögon inom nyandlig spiritualitet.
Där har man liksom en annan måttstock. Medan tvivel för den kristne kan ses som en del av tron (“Doubt is not the opposite of faith; it is an element of faith”) – eftersom ingen är perfekt, alla rör sig i en “gråzon” – så ses tvivel inom nyare spiritualitet i högre grad som en skavank, något ofärdigt. Att vara “helgon” (som här benämns “upplyst”, “enlightened”, etc) reserveras för det gäng som anses ha uppnått fullkomlighet.
Ramlar över ett långt citat av Alan Watts. Som möjligen är ur dennes självbiografi (har inte läst) eller så är det helt enkelt en sympatisörs försök att kondensera Watts livsfilosofi:
”Mitt kall i livet är att fundera över universums natur. Detta leder mig till filosofi, psykologi, religion och mystik, inte bara som ämnen som ska diskuteras utan också som något som ska upplevas, och därmed gör jag åtminstone ett underförstått anspråk på att vara filosof och mystiker.
Vissa människor förväntar sig därför att jag ska vara deras guru eller messias eller förebild, och de blir mycket missnöjda när de upptäcker min nyckfulla personlighet och ibland uppenbara skurkaktighet och säger till sina vänner: ”Hur skulle han kunna vara en äkta mystiker han som är beroende av nikotin och alkohol? ” Och ibland skakas av ångest? Och är sexuellt intresserad av kvinnor? och saknar entusiasm för fysisk träning? Och har behov av pengar.
Sådana människor bär med sig en idealiserad vision av mystikern. De ser mystikern som en person helt fri från rädsla och beroende, som inifrån och ut är uppfylld en gudomlig energi bestående av evig kärlek och frid, som utan ansträngning dygnets 24 timmar utstrålar fred, kärlek och glädje.
Vilken avundsvärd situation! Vi skulle också vilja vara en sådan människa, men när vi börjar meditera och tittar närmare på oss själva finner vi en vibrerande röra
av lust och längtan, som behöver kärlek och uppmärksamhet och lever i rädsla för döden.
Så vi föraktar den där röran och letar efter sätt att kontrollera den och ersätta det med “hur den sanna mystikern känner”, utan att inse att denna ambition helt enkelt är en av lustarna i den vibrerande röran, och att detta i sin tur är en lika naturlig form av universum som regn och frost, sniglar och fåglar, flugor och sjukdomar.
Att den ”sanna mystikern” ser flugor och sjukdomar som former av det gudomliga, innebär inte att de försvinner.
Jag – som inte gör någon distinkt skillnad mellan inre och yttre upplevelse – ser min vibrerande röra som en form av det gudomliga. Det innebär inte att röran försvinner. Men detta synsätt hjälper mig att leva med den.”
Romanska bågar
av Tomas Tranströmer
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Det är lätt att gå på sådana här collage som ska väcka ens känslor. ChatGPT hävdar upprepade gånger att kopplingen, att de två ska ha återförenats trettio år senare, är omstridd. Att ingen säker dokumentation finns. Men efter att ha tjatat och prövat från olika vinklar så tycks det ändå gå att få bekräftat. I en akademisk bok: “Making Two Vietnams – War and Youth Identities, 1965–1975” (2018) slås det fast och kan underbyggas grundligt, vad det verkar
In 1995, NHK, the Japan Broadcasting Corporation, organized a reunion of Nguyen Thi Kim Lai and William Robinson in Vietnam and made a documentary about it, which also explored the history of the iconic picture…
Att ett sådant program verkligen sänts lyckas ChatGPT också rota fram
Vietnamesiska artiklar (inkl. engelska återpubliceringar) anger dokumentärtiteln som “A Reunion After 30 Years” och i japansk form 「30年ぶりの再会」.
Och något som förhoppningsvärt är trovärdigt
Unexpectedly, one morning in September 1995, while Mrs. Kim Lai was carrying her grandchild to a neighbor’s house, she heard a call to come back because a foreigner was looking for her. And, by chance, that foreigner was the pilot she had escorted 30 years earlier in the mountainous region of Huong Khe district. The two, who had once been on opposing sides, put their pasts behind them and openly shared stories about their lives, work, and families, like old friends meeting again.
During the reunion, William Andrew Robinson stated that he had long wished to return to Vietnam to meet Kim Lai, but circumstances had prevented it. It wasn’t until Japan’s NHK television invited him to Vietnam to film the documentary “A Reunion After 30 Years” that he had the opportunity to meet Kim Lai again.
Min poäng med det här inlägget som blivit mer än lovligt spretigt är förstås att människan är långt mera mångfacetterad än att tillnärmelsevis kunna delas in i “fredsväsen” och “krigsväsen”.
Ta dessa två individer t ex. De var det senare förut, men mera åt det förra härom året?
Kanske att ålder och erfarenheter i detta livet (förutom yttre omständigheter, grupptryck, tidsanda, propaganda, mm) förklarar mera än en hypotetisk “själs-ålder” ändå?
/…/
Dror, O. (2018). Making Two Vietnams: War and Youth Identities, 1965–1975. Cambridge University Press.
Tranströmer, T. (1989). För levande och döda. Albert Bonniers Förlag.