En kvinna med hund är på väg genom tunnelbanevagnen. Hon kommer emot oss i vimlet. Lång, blek, påfallande slank. Rakt utsläppt hår. En åtsittande kappa. Hunden syns ännu inte, bara att hon håller i ett koppel. Folk makar på sig som man gör när en hund ska förbi. Hon är på väg fram till dörren intill oss.
Jag märker på mig själv att jag anar, är förberedd på att det ska finnas en överensstämmelse. Och visst. En whippet på långa, tunna ben dyker upp.
Det är ju trivialt. Har sett många bildsamlingar med mattar, hussar och deras följeslagare. Tror till och med att det finns ett ord för det? (Jo, på engelska kallas det visst Dog–owner resemblance.)
Hade varit ofint att ta en bild. Så det gör jag inte. Tankarna vandrar istället vidare. Madeleine Pyk, konstnärinnan, som genom stora delar av sin karriär målat människor märkligt lika varandra. Och lika henne själv.
Inte heller detta är någon banbrytande spaning. Pyk har så klart fått detta kommenterat för sig många gånger. Vet om det. För henne är detta säkert vare sig konstigt eller en begränsning. Hon är konstnär. Hur världar kan flyta över i vartannat är inget okänt.
Från detta gör dock tanken ett hopp till det psyko-spirituella.
För många år sedan gjorde jag ett examensarbete om “de existentiella villkoren”. Inga konstigheter. Även om mina intervjupersoner och den världsbild de alla omfattade ville reservera sig mot ett och annat. Eller erbjöd åtminstone alternativa perspektiv. Kanske hade de rätt, vad vet jag.
Uppdelningen i generationer, över- och underordning i alla sina varianter . Könen. Våra begränsningar, vårt åldrande och vår stundande död. Sådant som är psykoterapeutiska stapelvaror. Svårigheter i livet som gör att man söker hjälp har inte sällan, eller i någon mening alltid, att göra med att man brottas med och inte vill erkänna eller försonas med dessa villkor.
Men jag ska erkänna att det är i synnerhet ett av de där “villkoren” jag själv haft svårt att erkänna giltigheten av. Liksom landa i. Det är det här med vår fundamentala ensamhet. (Jag länkar till det avsnittet i min uppsats, utan att läsa vad jag skrev. Förmodligen var det duktigt och korrekt.)
Varför? Gissningsvis för att jag från unga år marinerades i en nyandlig världsuppfattning. Som jag visserligen gjort vad jag kunnat för att distansera mig från. Allt detta med en närvarande andevärld, relationer som löper över flera inkarnationer, återseenden, osv. Holism, telepati. Gemenskap och samhörighet som trotsar tid och rum. Ränderna går aldrig ur.
Men tågresan och de tankar som väcktes fick mig faktiskt att rasa ned något pinnhål. Att vi åtminstone är ensamma på så vis att vi till viss del alltid upplever och gestaltar vår värld utifrån oss själva. Hur ska man säga? Vi tar in världen genom ett filter och vi liksom färgar av oss med vårt eget?
Inte helt och hållet förstås. Svårartade fall kallar vi psykos. Och för lite av detta sätt att vara i världen kan säkert få en diagnos, eller flera, det med. Åtminstone vara ett handikapp. Där emellan alla grader av psykiska utmaningar. Att en förälder inte klarar av att separera sig själv och sina behov från barnets egenart och behov, t ex. Ett av mina starkaste minnen från grundutbildningen var en lektion med psykoanalytikern och författaren Bo Sigrell. Han pratade om hur föreställningar/projektioner på omgivningen till sist kan bilda som en dimma, en spegelvärld, runt individen.
(Måste få passa på att nämna ett annat starkt, inte specifikt minne men något jag tog med mig från utbildningen och som är väldigt användbart: Skillnaden mellan “gruppnivå” och “individnivå”! Att något kan vara sant och värt att lyfta, på den första nivån, utan att detta påstår något om enskilda individer i gruppen. Här skriver jag lite om detta.)
Till sist måste jag ge credd till den nyandliga filosofi som jag ändå ägnat så mycket tid och möda. I denna utreds också, från delvis andra vinklar, hur vi djupast sett är ensamma och i någon mening själva skapar vår värld.
Så kanske har det mest med mig själv att göra ändå. Men inte bara.