Vissa ämnen borde man som relativ lekman kanske hålla sig borta från. Där mycket erfarenhet och kunskap har ackumulerats på sina håll, expertis finns, forskning pågår, hypoteser prövas.
Samtidigt påminns jag om och berörs av detta gåtfulla tillstånd som kallas “autism” såväl i jobbet som i privatlivet. Jo, det finns aspekter av detta som även i vid bemärkelse berör det spirituella. Tidsanda, individualisering, konspirationism, mm. Jo, även sådant som är direkt relaterat till en nyandlig världsbild. Ska försöka hålla mig där så mycket det går.
Det har kommit en forskningsartikel i tidskriften Nature som beskriver spridningen/fördelningen av individer med autismdiagnos i världen: Incidence, prevalence, and global burden of autism spectrum disorder from 1990 to 2019 across 204 countries.
Till artikeln medföljer ett par världskartor. Olika färger anger grad av förekomst. Sverige, ihop med USA, England, Nederländerna och Japan lyser rött. Det är alltså förekomst av diagnos man mäter, inte en uppskattning av hur många som skulle uppfylla kriterierna om de utreddes.
En förklaring till att t ex Sverige utmärker sig i statistiken kunde då bero på att vi är extra duktiga på att uppmärksamma och ta hand om neuropsykiatriska funktionsvariationer? Att det i själva skulle kunna vara lika vanligt eller ovanligt med autism överallt.
En bidragande orsak till att vi hamnar i topp kunde också vara att det är något med vårt samhälle (skola, arbetsliv, etc) som gör det extra svårt att klara sig med en sådan skörhet och att man därför, kanske som en följd av långvarig depression och sjukskrivning, får kontakt med psykiatrin och blir utredd?
Två olika slags bilder, men kan inte låta bli att tänka på det diagram som cirkulerade och kommenterades för ett par år sedan: World Value Survey Map (2023)
De länder som är i topp på den första bilden bildar ett kluster uppe i ena hörnet av bild nummer två. I det hörn där sekularisering och individualism är som mest markerat. Det tycks finnas en samvariation. Kanske även ett kausalt samband.
Tipset om artikeln i Nature kommer från en bekant som jag vet är skeptisk till vaccin. Att sådant skulle kunna orsaka autism. Det hör man om ibland. Såg en rubrik härom dagen att Donald Trump har en idé om att viss medicin skulle kunna bota eller lindra autistiska symptom?
Norge, som ligger jämte oss, varför har de ett lägre antal? Är det för att de äter mera fisk? Som också är en sådan där hypotes som hörs. Generellt bättre ekonomi? Eller ser arbetslivet annorlunda ut? Större tillgång till väl strukturerade tjänster, som ställer mindre krav på förmåga att socialisera och/eller “ha många bollar i luften”? Oljeplattformarna? (Det var inte min idé.) Eller så är de bara sämre på att utreda.
Nä, inte vet jag. Uppväxtfaktorer? Läste förut att i Frankrike har den psykoanalytiska idén om “en vit psykos” varit seglivad. Ett tillstånd med åtminstone någon koppling till hur man haft det när man var liten. Att autismen isåfall kunde vara behandlingsbar, i någon mån reversibel? Av kartan att döma finns idag relativt många med diagnosen autism också i det landet.
Av en person som jobbar med autism inom Habiliteringen hörde jag att, visst, i storstäderna ställs relativt fler sådana diagnoser än i andra regioner. Orsaken? Att tempot är högre, marginalerna mindre? Föräldrar som är mer medvetna och angelägna om att barnen ska få hjälp? Nej, den jag pratade med menade att förklaringen snarare är att många med autistisk läggning söker sig till städerna. Här finns arbetstillfällen för personer med en sådan kognitiv profil. Teknik, IT. De bildar familj och autism anses ju vara i hög grad genetiskt, ärftligt. Kanske att man på gruppnivå också är något äldre i städerna när man blir förälder och speciellt för män ska detta kunna bidra? Men det minns jag inte om han sa.
Nä, det är gåtfullt.
I mitt jobb träffar jag rättså många med denna diagnos eller där det finns stark misstanke. Vid misstanke screenar vi, som det heter. Frågeformulär där personen får skatta sig själv på sådana saker som utmärker autism. Vad man känner igen sig i. Perceptuell känslighet, förmåga att leva sig in i vad andra känner, ritualiserade vanor, osv. Vid höga poäng som också stöds av en allmän livsberättelse om hur dessa personlighetsdrag ger stora problem i vardagen skickas ofta remiss till en enhet som gör den fördjupade utredningen.
Ofta upplever jag dessa individer som särdeles schyssta, raka. Om än de kan vara rigida i överkant. Oenigheter, konflikter kan uppstå. En stress över sakernas tillstånd, hinder, vårdens fyrkantighet. Mer sällan att jag känner att det handlar om vår relation.
Vilket skiljer ut sig från sådan rigiditet som ofta följer med så kallad personlighetsproblematik. Sådana konflikter kan ha en helt annat impact på den som befinner sig i andra änden av relationen.
Har inte tänkt på detta tidigare, men en anledning till att man velat se en koppling mellan psykos och autism, kan bero på de motöverföringskänslor man tenderar att ha. Såväl den som är psykotisk/gränspsykotisk som autistisk/har autistiska drag tenderar att väcka varma känslor, att man vill ta om hand, lindra personens oro, trösta.
Att en autistisk läggning medför vissa begränsningar, sådant som försvårar liv och relationer, utesluter inte att detta sätt at ta in och hantera världen också i vissa avseenden kan vara en tillgång, en styrka.
Framstående problemlösare med autistiska drag inom teve och film är inget nytt. Sherlock Holmes, så som han mästerligt gestaltas av Benedict Cumberbatch i BBC-serien ”Sherlock” (2010-2017), t ex. Svensk-danska samproduktionen ”Bron” (2011-2018) har en kvinna, Saga Norén, i en av huvudrollerna som möjligen skulle uppfylla kriterierna.
Nu kommer några specifikt nyandliga reflexioner. Sådant jag funderat över och skrivit om tidigare. Har inte att göra med orsaker, etc. Högt och lågt…
Som förälder med en nyandlig världsbild kan man vilja förstå autistiska tillstånd som ett fungerande som är normalt i en annan del av kosmos. Att ens barn i själva verket är resenärer från en annan del av universum. “Indigo children”, “Star children”, etc.
”In a world that has lost touch with its soul, the indigo child is here as a light-bearer, path forger, and paradigm shifter. […] If you’re an old soul who feels a strong and profound urge to create change in society, you are likely an indigo child.”
Ibland har jag kunnat få känslan att det sinnestillstånd som eftersträvas inom nyandliga praktiker eller utifrån nyandliga ideal påminner om något “autistiskt”. Inte olikt det Sigmund Freud beskriver som “oceaniskt”. Dvs ett uppgående i något större. Ett tillstånd helt utan anspänning, vitalitet.
Kommer då att tänka på något jag läste en gång, i ett kommentarsfält på Facebook, etc. Några kvinnor med erfarenhet av sådana här tillställningar som skämtsamt delade tankar om män som tycks ha väldigt lätt för sådan lång relativ undandragenhet eller kontaktlöshet.