En bild swischar förbi, som jag knycker. Det var några år sedan. Femton kanske? Jag hade åkt på retreat till Sigtuna. Suttit i den där ringen. Tre dagar i knäpptystnad. Sista dagen, de allra sista timmarna, råkade jag dra igång brandlarmet.
Jag hade varit i det gamla biblioteket. En tjej försökte göra upp eld i spisen, men det gick inget bra. Såg bara hur hon kämpade. Så jag tänkte det var väl spjället som inte var öppet? Under tystnad ryckte jag i handtaget. Men då stängdes det tydligen istället.
Det tjöt något så förskräckligt.
Det var falsklarm men bara brandkåren kunde stänga av, då det var ett fint gammalt hus och de hade långt att köra. I huset gick det inte vara kvar. Så jag gick ut, ned till samhället.
Det tjöt där också.
Jag vill minnas att folk var förstående. Eller kanske mest chockade och lomhörda. De fick ju inte prata heller.
Hur mådde jag själv? Det är faktiskt intressant, när jag tänker tillbaka på det. Minns det som att jag kände mig förvånansvärt lugn. Kanske var det för att vi hade fullföljt i stort sett hela retreaten. Att detta dramatiska blev något ”världsligt” som hamnade liksom utanför upplevelsespektrumet? Att man var superkontemplativ.
Eller så hade jag flyttat över i ett slags psykopatiskt-autistiskt varande? Det var detta jag fick lust att reflektera kring. Vad en sådan retreat kan göra med en, så att säga? För en? Är det olika för olika personer? Nu var detta bara två, tre dagar i stillhet. Inget prat eller normalt umgänge. Det finns ju sådana retreater som varar en månad.
Kommer då att tänka på något jag läste en gång, i ett kommentarsfält på Facebook, etc. Några kvinnor med erfarenhet av sådana här tillställningar som skämtsamt delade tankar om män som tycks ha väldigt lätt för sådan lång relativ undandragenhet eller kontaktlöshet.
Somliga blir galna av det, kämpar, kanske behöver avbryta och åka hem. Medan för andra är det inte så. Minns dessa kvinnor funderade kring drag av autism. Detta har fastnat. Kanske för att det ligger något i det.
Samtidigt, så klart, att en retreat kan vara precis vad en stressad nutidshjärna behöver! Men att inte sätta likhetstecken mellan retreat-tålighet och framstående psykologisk eller andlig mognad, etc, ändå.
Sedan är det ju detta fokus på att bli kvitt sitt ”ego”. Som förmodligen inte är något som betonas på en sådan här kristen retreat, men desto mer inom alternativ andlighet, meditation, psykedeliska experiment. Att detta är målet. Kom bara att tänka på det… Vad menar man egentligen? Varför är detta så åtråvärt?
Om man menar att bli en mer hygglig människa, så visst. Men det verkar förknippas med så mycket mer? Något slags superiority.
